Majbrasa och provkörning.

Väntar på Norahs första offentliga framträdande. Hon skall strax sjunga i en mikroliten kör som hon hittills övat med tre gånger, inklusive dagens uppvärmning. :)

Och så provkör jag en Blogger-app som jag redan tycker bär sig irriterande åt.

Published with Blogger-droid v2.0.10

Idag skulle Norah till tandläkaren (tandhygienist visade det sig) för att få sina tandytor plastade. I Norrbotten gör man tydligen det på alla barn nuförtiden, för att hjälpa till att mota Karius och Baktus i grind. Norah är än så länge fullständigt orädd när det gäller tandläkaren och det känns ju perfekt.

Ruben har redan börjat få permanenta tänder längst in både uppe och nere och han skall få plasta sina tänder framåt jul. Extremt pedagogiskt att han fick följa idag och se hur lättvindigt det gick för Norah. Givetvis fick Ruben ett stillsamt bryt när Norah sedan fick välja en present, men inte han. :)

Bilden här nedan visar de sorgliga resterna av en snöskyffel. Den observante ser att två skaftdelar ligger i snön till höger. Det här är i korsningen från "storvägen" och in på vår gata och jag är ganska säker på att det är vår skyffel. Den har försvunnit i vinter och hur knäppt det än låter, så har jag inte riktigt utrett vart den tagit vägen. Orka liksom (no name-skyffel, inte den dyraste) (och inte tyckte vi om den heller).

Antagligen har barnen lekt med den och lämnat den olyckligt och så har den åkt iväg någon gång med traktorn som röjt i vinter. För övrigt ser man den deprimerande, överskitiga snön som ligger kvar. Usch. Det får gärna regna eller förstås hellre ösa ned sol nu, så att den sköljs bort med det snaraste.

Apropå sådant som göms i snö, så har barnens åkmadrass tinat fram också. :) De lekte ute med den av och till under den första kalla tiden, då det ännu bara fanns tjock frost. Så blev den någon gång lämnad ute på gården istället för under carporten och så kom plötsligt vintern. När hela gården plötsligt lagts under ett tjockt snötäcke (seriöst) kändes det hopplöst att leta den.

Nåväl. Nu är den framme igen. :)

Jätteglad.

Följer Unga Örnar Luleå på FB. Började följa dem helt nyligt efter tips från en av barnens simfröknar. Sedan tidigare följde jag Unga Örnar Norrbotten. Så mycket aktiviteter de ordnar!

Igår poppade i alla fall den efterlängtade cirkusskolan upp där. Norah har velat gå cirkusskola de senaste två åren. Första året tog jag för givet att hon var för liten och andra året fattade inte jag vem som arrangerade det hela, tills jag läste om den i en tidning.

Så i år har jag känt mig litet beredd. Man skrev på Unga Örnar att cirkusskolan är på gång, men att de skulle återkomma då det närmade sig. Igår hände det!

Kollade snabbt med G, tog ett stridsbeslut och anmälde båda barnen till dagläger midsommarveckan. Det blir cirkusskola OCH parkour! Varje aktivitet håller på i två timmar, så det blir fyra timmar per dag - hoppas barnen orkar det. 8) Pedagoger från Cirkus Cirkör håller i utbildningen tillsammans med Unga Örnar. Det kommer att vara på Hertsön - perfekt!

Jag är så glad för att jag kom till skott!

Ruben kved och gnällde först över att han inte ville gå - han visste ju inte vad det där var för något. Jag bedyrade att det var jättekul och att han skulle gilla det jättemycket. När Ruben hade fått se de här två filmerna och en handfull till var han något glad och förväntansfull. :) I ett inspirerat ögonblick gjorde han en perfekt liten rörelse och svängde in sin lilla kropp över soffans armstöd och i sittande ned bredvid morfarn.

Vi satt allihopa och tittade och Norah målade upp bilder av hur överraskade folk skulle kunna bli om hon plötsligt kunde röra sig sådär. :) På cirkusdelen står bland annat jonglering, akrobatik, lindans, enhjuling, balansering och kroppspyramider på schemat.

Tisdag kväll.

Vi tittar på hockey. Det är ju tur att i princip inga läser den här bloggen, då jag erkänner att vi ser matchen inspelad. Finns ju ingen möjlighet att börja se en match klockan sju då man har småbarn.

Luleå och Skellefteå möts i vad som i hockey-Sverige (eller åtminstone i Norr- och Västerbotten) kallas för drömfinalen. Till och med jag kan uppskatta det och känna mig litet småmallig över att det är två lag från norr som är i final i Elitserien. :) Luleå ligger tyvärr under med 0-2 i matcher och i denna tredje match står det nu 2-1 till Skellefteå. Så det ser inte helt ljust ut. Förlorar Luleå idag, är de tvingade att vinna kommande fyra matcher för att ta det eftertraktade guldet och det känns ju inte lättsamt att tänka på.

Norah började sjunga i kör förra tisdagen. Andra gången ikväll och upptädande inför publik (stor!) på Valborgsmässoafton, vid majbrasan på Skurholmsberget. :)

Mer intresserade är vi dock inte G och jag, än att G sitter och surfar på telefonen och jag bloggar. ;)

En dag i det stora varuhuset.

 Gör som syrran gör ibland - lägger ut bilderna och kompletterar med text något litet senare. :)

Döden.

Vi älskar vår surrige lille son över allt annat. Vi får sår i öronen av allt hans resonerande och tystnaden när Ruben inte är med oss är öronbedövande. :)

Ett framträdande ämne det senaste halvåret eller så, är helt typiskt en sexåring, döden. Nästan varje dag kommer döden upp, i ett eller annat sammanhang.

Ruben. Full av liv!!

Ruben har klarlagt att jag alltid kommer att vara hans mamma, även om jag är död. Att han alltid kommer att älska mig, även då jag är död. Han försöker få klart för sig i vilken ordning vi kommer att dö. Han vet att vi alla kommer att dö.

Ruben bygger upp sin värld i stora svepande tag. Han spänner över att allt är uppbyggt av atomer, över hur dinosaurierna dog ut och ut till planeterna och stjärnorna i rymden. Diamanter, Mario och andra storheter tar upp en hel del av hans resonemang.

"-Vi leker 'inte nudda golv'!"

Igårkväll vid nattningen var sömngående på tapeten. Ruben är helt klart litet rädd för att gå i sömn. Vi pratade som vi alltid gör och jag svarar på allt jag bara förmår. Jag försökte lugna honom med att vare sig han eller Norah någonsin har gått i sömn, men berättade att han däremot brukar prata i sömn. Jag berättade också om att moster minsann gick i sömn ofta när hon var liten. "-Hur då?" och "-hur stor var du då?" var frågor som dök upp då. Ruben funderade om man såg eller hörde något när man går i sömn och det var bara att ta ett djupt andetag och förklara att hjärnan nog registrerar både syn- och hörselintryck, men att man sover precis som i sängen, så man vet inget om det sedan.

Ruben var tvungen att ta det till sin spets tror jag och så kom då resonemanget om att man nog kan dö när man går i sömn, om inte en mamma eller en pappa hör att man går ut, eller en farmor eller en farfar (vi är ju på ön) och man skulle gå till skogen och där skulle en björn ta en. :'|

Så innerligt och oändligt älskad!

Nytt djupt andetag. Han hade ju såklart rätt i teorin, men här var jag tvungen att säga att det händer bara inte. Jag berättade åt honom att jag hör precis allt om natten och att jag aldrig skulle missa att han var uppe och gick. Lilla hjärtat.

Ikväll var det dags igen. Tyngre nu.

"-Mamma? När jag är 50 år - hur gammal är du då?". Nittio, svarade jag, med ett leende.

Han fortsatte med 60, 70 och 80 år. Redan vid 70 var jag förstås tvungen att säga att då lever jag inte. "-Men djur kan bli så gamla?" sade han då det var frågan om att jag skulle vara 120 år gammal. Då sade jag nej, inga djur eller människor kan bli så gamla, men inser nu att det var ju inte sant. Sköldpaddor kan väl bli väldigt gamla? :) Jag sade att en del träd kan bli flera hundra år gamla.

Med en m y c k e t lång istapp. :)

Så kom det om döden igen då. "-Mamma? Var vill du bli begravd?". Djupt andetag. Jag berättade att jag vill bli utströdd i vatten. "-Varför då?". Fler djupa andetag. Jag svarade precis så som jag känner det - att då finns jag i allt vatten och överallt där du ser vatten vet du att också jag är. Vi var i närapå helt mörker och jag såg inte Ruben fast vi talade med våra ansikten helt intill varandra, men nu sade han att det kändes konstigt i halsen. Det gjorde det för mig med och jag sade att det känns så när man blir ledsen. :'/ Efter detta grät vi tyst tillsammans helt kort. Jag samlade mig och sade till Ruben att ingen skall dö precis nu i alla fall.

Herregud. Så jag älskar mina barn. Och så tacksam jag är för allt de lär mig. <3 <3 <3

Koola formationer ute på isen idag! :)

Städa litet.

Den här bloggen är sorgligt eftersatt och jag börjar idag med att ta bort en del bloggar från min läslista. Två stycken har ungefär samtidigt lagt av med att blogga och de två hade jag börjat läsa mycket mindre av, liksom en tredje blogg. Den sistnämnda bloggar i rasande fart, men känns inte längre lika kul, varför jag följer henne på FB istället. Ser jag det så ser jag det - annars inte. :)