torsdag 15 november 2007

Så olika.

Det är så häftigt! Ruben och Norah är så olika, definitivt till utseende och verkligen till sättet.

I basen är båda barnen lugna och glada individer. Norah som snart fyller tre, har kommit längre i sin personlighetsutveckling. Ruben börjar helt klart skymta och han verkar ha rejält med vilja och i någon mån humör. Men vi tror att han får lov att ha det, för att kunna hävda sin vilja mot sin storasyster. Han säger ifrån blixtsnabbt och högljutt när syrran försöker ta av honom något eller manipulera hans framfart.

Ruben klättrar. Som han klättrar. Vi fick en liten, tre steg hög rutschkana av vännerna på Hertsön - den klättrar Ruben upp på. Han klättrar upp på vår säng. Häromdagen stod han på pallen i toa och höll sig i badkarskanten och måttade med ena benet uppåt. Jag fann honom på en av barnens små stolar med ena benet uppe på bordet, i färd med att äntra bordet. När man håller honom i famnen, klättrar han uppåt, mot taket eller en lampa. Norah klättrar nu, men knappt något när hon var ett år. Inte för att hon inte kunde - hon bara inte sysslade med det.

Ruben öppnar skåp och lådor. Herregud vad han öppnar. Antagligen åttatusentrehundrafyrtiosju gånger per dag. Stundtals får man kryssa fram i köket, mellan vispar, spagettislevar, pannor och grytunderlägg. Jag minns att jag _uppmuntrade_ Norah att titta i kastrullskåpet, men att intresset var mycket svalt.

Ruben är en knubbig, blondlockig smällkaramell och Norah är en slank, eftertänksam och oerhört smart liten böna. Vilket fantastiskt äventyr att få gå sida med de här två barnen och se vilka de håller på att bli!

3 kommentarer:

en annan sa...

Ha ha ha :-D Du skriver så underbart härligt bra syrran! :-)
Och dina ungar låter verkligen som om man skulle behöva äta upp dem, HELA och hållna! :-)

*kramar*
/ syrran

Morskan sa...

Äh, syrran, du vet precis vad för slags beröm jag behöver!*rodna*

en annan sa...

Hörrudu, det är faktiskt helt sant, du skriver bra! :-D (och du har ätbara ungar) ;-)
*kramar*
/ syrran