P.S. I Love You

När jag kom hem från syrran, sade G ganska tidigt att han hade en film för oss till kvällen. Förstod att det skulle vara något bra, men hade inte en aning om genre förstås. Och han lät mig inget ana heller. ;O)

Vi slog oss ned i soffan och G rullade igång (som man säger... :O)) filmen. Och det var alltså en riktig tjottablängare till chick movie som G ordnat till oss. G, den tryggaste av män, har aldrig haft problem med kärleksfilmer och har alltid och gärna sett dem med mig. Vi är båda relativa allätare när det gäller film - humör och tid på dygnet får avgöra vad som går igång, bara filmen erbjuder god underhållning. God underhållning är allt som får en att skratta, gråta eller fundera, bita på naglarna eller hålla för ögonen. Eller möjligtvis alltihop. :O)

"P.S. I Love You" var en härlig film som gav tillfälle att sträcka känslorna åt ett håll som jag förstås inte gärna vill fundera på annars. Den mest älskade dör. Och hon blir ensam. Faktiskt min privata fasa. Men till och med jag _som_aldrig_levt_ensam_ vet att man överlever även det, även om det är svårt att föreställa sig det. Så pass har jag lärt av livet.

Hilary Swank var nästan helt perfekt i rollen; det gnisslade litet vid ett par tillfällen. Tre män delade på huvudrollen tycker jag och de gjorde sitt jobb på ett bra sätt. Två härliga kvinnor, varav Lisa Kudrow den ena, i birollerna kompletterar bilden. Kathy Bates gör Hilarys mor i filmen och hon är alltid bra. Filmen handlar om sorg, återhämtning och nystart. Jätteromantisk, väldigt rar, med många skratt och leenden och någon tår är den en klassisk romantisk komedi.

Stora steg framåt.

Båda barnen gör stora utvecklingsryck just nu!

Från Norah kommer häpnadsväckande resonemang och häftiga uttryck som hon snappar upp. Idag sade hon till exempel "-det är inte sant!" med rätt tonfall och emfas. :O) Jag tyckte hon sade "-vad coolt" om något, men känner mig inte helt säker. Tyvärr verkar skrutt-tjejen komma ned med en förkylning; hon började snörvla igår mitt på dagen. Idag är hon litet snuvig (inte rinn-) och litet känsligare än vanligt, men feberfri. Får se om Rubbe klarar sig nog länge för att få genomföra sin redan rejält försenade 18-månaderskontroll på BVC imorgon.
Jag såg för första gången Norah klä på dockorna igår och idag såg jag henne ge samma två dockor, som för närvarande ligger nedbäddade i docksängen, ömma pussar och kramar när hon skulle gå och sova middag.

Ruben briljerar just nu med sitt tal. Han säger ord som vi inte bett honom säga innan och som vi aldrig hört honom säga, alltså han har helt klart många begrepp klara för sig utan att ha kunnat verbalisera dem tidigare.
Och igårkväll såg jag honom hoppa jämfota för första gången. Norah älskar att hoppa och hoppar gärna från toppen av deras lilla rutschkana eller från kistan eller från en pall och landar busigt i saccosäcken (hädanefter kallad för "puffen", för det är det våra barn kallar den ;O)). Ruben kastar sig också ogenerat från kistan och pallarna, men rutschkanan är nog för hög ännu. Tack-och-lov! Det hoppet kräver en viss längd också, så att man inte landar på själva rutschbanan.
Men Ruben har ju liksom inte hoppat, utan mer "fallit" ned i puffen. Men igår som sagt, såg jag honom satsa och spänta iväg jämfota från Baby Björn-pallen och landa i puffen. Roligt!

Norah säger "-jag ääkar dig!" och det betyder alltså att hon älskar den hon säger det åt. Hon säger det alltid samtidigt med kramar och/eller pussar. Sedan några dagar tillbaka, det började hos syrran, säger Ruben nu också att han älskar en. Han säger kort och gott "-ääka!" alltid tillsammans med en kram eller flera och det känns ju förstås helt underbart! :O) Ruben säger nu också sedan sista veckan Norahs namn, precis som hon själv säger det; Noona. Han säger även sitt eget namn, som Norah säger det; Bäben, fast litet mer gutturalt.

Som jag älskar dem!

Men för att hålla modet uppe och lugnet, har jag utrustat mig (oss) med två nya fackböcker. "Allt du vill veta om barnets sömn men varit för trött för att fråga om" (möjligen en av de längsta titlar jag stött på) av Anna-Maria Stawreberg som är journalist på tidningen "Vi Föräldrar" och där är det ju Ruben som strular då. Ett absolut fynd för endast 39 kronor och för mig och G att fundera på blir boken "Ditt kompetenta barn: på väg mot nya värderingar för familjen" (ok. Det var en ganska lång titel det med) av Jesper Juul, familjeterapeut. Tror det blir intressant att läsa.

Frågan är bara när? ;O)

Ett ryck.

Och så är vårt ursnygga klinker på plats i farstun. G har länge varit frustrerad över att tiden och orken inte räcker till, men nu hade vi talat om det och förberett oss, så idag körde han igång. Och vi säger som vanligt - det kommer att bli så fint!

Jag har tagit några tag i trädgården idag och bäddat i sommartäcken i barnens sängar. Norah och jag tog oss en tur medan Ruben sov och köpte en japansk röd lönn som skall pryda vår farstubro. Jag kommer att njuta av den till senhösten då jag får börja klura på hur jag skall övervintra raringen. :O)

Proof of life.

En term som används i samband med kidnappningar, när man vill ha ett bevis för att den kidnappade faktiskt lever ännu. Kändes som en rolig rubrik; jag är dock inte på något vis kidnappad utan extremt frivilligt hos min bästa och käraste syster i Stockholm. Och med tanke på att det endast är en handfull personer som känner till min blog och majoriteten utgörs av dem jag bor hos just nu, så lär ingen ha saknat mina inlägg.

Det är mest jag själv som saknar dokumenterandet.

Hela vår familj var här i en dryg vecka, innan G åkte hem i måndags. Jag och barnen åker hem imorgon. Vi har haft det jättebra, men det är som vanligt en grannlaga balansgång att göra ett så pass stort intrång i en annan familjs liv. Så många personer i så många dagar. Syrrans familj består i vanliga fall av två lugna vuxna och en snäll bäb och så kommer vi, som visserligen är lugna vuxna men med två busiga något större barn. Det gäller att göra sig så smidig som möjligt och hålla småvirvlarna under god kontroll! ;O)

Hade ett ögonblick av kristallklar närvaro igårkväll när jag lagt mig i det lilla, svala rum som jag, G och Rubbe bebott. Jag kände att _jag är här, hos min syster_ . För en gångs skull på samma ställe, hon och jag. I samma livsrum. Vi hinner inte prata mycket, inte som förr och när vi pratar handlar det av naturliga skäl om våra barn och män och föräldrar och svärföräldrar. Allt gott; det är så det skall vara denna tid i livet.

Min syster fyllde år igår och Ruben blev ett år och sju månader. Rubens tal har fullkomligen exploderat sista månaden. Han meddelar numera vad han vill och inte vill och har starka åsikter om vad som är hans - till exempel jag, Tobias matstol (som Ruben använder här) eller valfri leksak. Ruben är oändligt go; kramgo och pussvillig! Vi har en bra tid och jag känner att jag slappnar av massor vad gäller hans sömn. Ska försöka behålla den känslan när jag kommer hem.

Norah är en stor tjej som sover ensam i Tobias rum på övervåningen, där syrran, S och Tobias sover. Just nu sover hon middag utan blöja - hon ville själv prova. Med Norah är det ju maten som är grejen och en liten omläggning från och med igår har inneburit ett försiktigt förbättrat ätande. G och jag MÅSTE sluta tjata på henne och kanske lita på ;O) BVC-rådet att låta henne äta så mycket (=litet) som hon vill, om det så bara är en tugga. I kombination med små portioner kanske vi kan komma någonvart. Jag vet att det vore gudagott att slippa jaga henne genom varenda måltid. Det är ju självklart ingen trevlig upplevelse för henne heller.

Nu slutar jag, med en stilla förhoppning om att syrran och jag skall hinna fika litet innan barnen vaknar!

Tre månader.

Idag har G och jag varit gifta i tre månader! Det bådar gott för framtiden! :OD

Jag måste komplettera förra månadsrapporten med en till sak som inte heller blev som den skulle inför vårt bröllop.
Jag hade haft tankar på att samla in de jättefina, vita bären från vår pärlrönn och torka, för att ha som dekoration på borden eller rent av i blommorna. Tror ni det blev några rönnbär? På någon enda rönn? Nä. Nä. Nä.

En aning om hur fina bär det blir i vanliga fall!

Nu är minutrarna dyrbara - vi håller på att göra oss klara för en efterlängtad Stockholmstripp. Vi skall bo hos syrran och göra en massa kul, inklusive träffa G's bror med fru.

Off we go!

Hur mycket missar jag?

Med tanke på det jag blev varse idag när jag lyssnade på "Tendens" på P1. Risken var stor att jag aldrig hört det, men nu gjorde jag det.

Mitt i sommaren är det en Star Wars-utställning i Örnsköldsvik. En entusiastisk museichef har jobbat/jobbar för att allt skall klaffa; man passar till och med på att renovera museet inför utställningen. Det är en världsutställning och George Lucas ratade storstäderna i Sverige med motivet att Ö-vik liknar Endor. Ljuvligt!

Känns ju klockrent som att vi måste försöka ta oss dit. Blir en trevlig motivator att komma oss iväg på den där lilla bilsemestern som jag inte kan låta bli att fantisera om. Eller så tar vi tåget?

G har haft viktigt besök på arbetet hela dagen och ätit ute med dem. Jag har haft en förhållandevis bra dag med barnen; det går bra när man är inställd på det. Men precis nu kommer G, så om han inte är för mätt efter representationen, så blir det te, Häagen-Dazs och "House". :O)

Det bästa köttet.

Tror att jag i fredags kväll åt det bästa kött jag någonsin satt tänderna i; alla kategorier, alla tider.

G marinerade inspirerad av jaktkamrater en bit älgkött måndagen den 28/4. Det var den gamla vanliga marinaden med soja och olja. Han spetsade den med whisky och så kronan på verket - kiwi. Kiwi innehåller ett enzym som bryter ned protein och därmed mörar kött. En endaste kiwi och så tiden köttet fick ligga i marinad - fyra dagar - gjorde köttet så mjällt och lent i munnen. Tänderna bara sjönk genom köttet och smaken var genuint delikat.

Vi gjorde en salsa till med färsk ananas och melon, jalapeño, vinäger, mynta och så helstekte Bästisen sötpotatis med fetaostkräm till (en numera berömd kombo :O)). Marinerade oliver fanns till, liksom gott att dricka. Till efterrätt ugnsstekte vi färska plommon som penslades med honung då de kom ut ur ugnen och serverades med vispad grädde smaksatt med punsch.

Hungern var stor och vi var extatiska över den fantastiskt goda maten, så jag kom mig ej för att fotografera den. :O)
Visar istället en bild på den sköna försmaken av sommar vi fick i värmesäkra Älvsbyn.


Observera att isen ligger på älven ännu. Men den har släppt från kanterna!

Irritationsmoment.

Att G aldrig stänger leverpastejasken ordentligt. Det handlar inte om rymdteknologi, utan om fyra små knoppar som man knäpper fast locket under. Icke; locket fladdrar sorgligt löst ovanpå och pastejen luftas och blir ännu snabbare dålig än den annars skulle ha blivit.

Att G aldrig stänger locket till smörasken ordentligt. Han trycker till det litet nonchalant, så att något eller några av hörnen aldrig klickat fast.

Att G inte tycker att barnen behöver vantar och mössor när de går ut, bara för att det nu blivit plusgrader ute. Att det ligger kvar ansenliga snödrivor på gården som de gräver i, är inget bekymmer. Att solen steker deras hjässor är inget bekymmer.

Att G inte har någon känsla för att hålla reda på barnens saker. I nuläget saknas båda barnens solglasögon, Rubens Reimahandskar och Rubens PO.P-mössa. Inget som bekymrar G, men min hjärna är ju upptagen med att fundera på var de där grejorna är HELA TIDEN.

Att G alltid stänger in luft i påsar som han försluter. Det måste vara genetiskt dock, för hans mor gör likadant. Retar livet ur mig som gärna skulle ha haft en vacuumsug till all slags förslutning.

Att G alltid lämnar disktrasan antingen osköljd hängande på kranen eller "sköljd" och dyngsur på kranen, istället för att (som jag gör) skölja, vrida ur och hänga upp på därför avsedd plats (inte kranen).

Känns redan bättre av att ha fått skriva av mig. Jag älskar ju G helhjärtat och milde tid så mycket det finns att reta sig på hos mig. Jag skall lista det en annan dag. ;O)

Nu kommer snart G och barnen hem med en familjepizza och förhoppningsvis en påse ostkrokar! :O)