När jag kom hem från syrran, sade G ganska tidigt att han hade en film för oss till kvällen. Förstod att det skulle vara något bra, men hade inte en aning om genre förstås. Och han lät mig inget ana heller. ;O)
Vi slog oss ned i soffan och G rullade igång (som man säger... :O)) filmen. Och det var alltså en riktig tjottablängare till chick movie som G ordnat till oss. G, den tryggaste av män, har aldrig haft problem med kärleksfilmer och har alltid och gärna sett dem med mig. Vi är båda relativa allätare när det gäller film - humör och tid på dygnet får avgöra vad som går igång, bara filmen erbjuder god underhållning. God underhållning är allt som får en att skratta, gråta eller fundera, bita på naglarna eller hålla för ögonen. Eller möjligtvis alltihop. :O)
"P.S. I Love You" var en härlig film som gav tillfälle att sträcka känslorna åt ett håll som jag förstås inte gärna vill fundera på annars. Den mest älskade dör. Och hon blir ensam. Faktiskt min privata fasa. Men till och med jag _som_aldrig_levt_ensam_ vet att man överlever även det, även om det är svårt att föreställa sig det. Så pass har jag lärt av livet.
Hilary Swank var nästan helt perfekt i rollen; det gnisslade litet vid ett par tillfällen. Tre män delade på huvudrollen tycker jag och de gjorde sitt jobb på ett bra sätt. Två härliga kvinnor, varav Lisa Kudrow den ena, i birollerna kompletterar bilden. Kathy Bates gör Hilarys mor i filmen och hon är alltid bra. Filmen handlar om sorg, återhämtning och nystart. Jätteromantisk, väldigt rar, med många skratt och leenden och någon tår är den en klassisk romantisk komedi.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar