Proof of life.

En term som används i samband med kidnappningar, när man vill ha ett bevis för att den kidnappade faktiskt lever ännu. Kändes som en rolig rubrik; jag är dock inte på något vis kidnappad utan extremt frivilligt hos min bästa och käraste syster i Stockholm. Och med tanke på att det endast är en handfull personer som känner till min blog och majoriteten utgörs av dem jag bor hos just nu, så lär ingen ha saknat mina inlägg.

Det är mest jag själv som saknar dokumenterandet.

Hela vår familj var här i en dryg vecka, innan G åkte hem i måndags. Jag och barnen åker hem imorgon. Vi har haft det jättebra, men det är som vanligt en grannlaga balansgång att göra ett så pass stort intrång i en annan familjs liv. Så många personer i så många dagar. Syrrans familj består i vanliga fall av två lugna vuxna och en snäll bäb och så kommer vi, som visserligen är lugna vuxna men med två busiga något större barn. Det gäller att göra sig så smidig som möjligt och hålla småvirvlarna under god kontroll! ;O)

Hade ett ögonblick av kristallklar närvaro igårkväll när jag lagt mig i det lilla, svala rum som jag, G och Rubbe bebott. Jag kände att _jag är här, hos min syster_ . För en gångs skull på samma ställe, hon och jag. I samma livsrum. Vi hinner inte prata mycket, inte som förr och när vi pratar handlar det av naturliga skäl om våra barn och män och föräldrar och svärföräldrar. Allt gott; det är så det skall vara denna tid i livet.

Min syster fyllde år igår och Ruben blev ett år och sju månader. Rubens tal har fullkomligen exploderat sista månaden. Han meddelar numera vad han vill och inte vill och har starka åsikter om vad som är hans - till exempel jag, Tobias matstol (som Ruben använder här) eller valfri leksak. Ruben är oändligt go; kramgo och pussvillig! Vi har en bra tid och jag känner att jag slappnar av massor vad gäller hans sömn. Ska försöka behålla den känslan när jag kommer hem.

Norah är en stor tjej som sover ensam i Tobias rum på övervåningen, där syrran, S och Tobias sover. Just nu sover hon middag utan blöja - hon ville själv prova. Med Norah är det ju maten som är grejen och en liten omläggning från och med igår har inneburit ett försiktigt förbättrat ätande. G och jag MÅSTE sluta tjata på henne och kanske lita på ;O) BVC-rådet att låta henne äta så mycket (=litet) som hon vill, om det så bara är en tugga. I kombination med små portioner kanske vi kan komma någonvart. Jag vet att det vore gudagott att slippa jaga henne genom varenda måltid. Det är ju självklart ingen trevlig upplevelse för henne heller.

Nu slutar jag, med en stilla förhoppning om att syrran och jag skall hinna fika litet innan barnen vaknar!