Jag älskar hösten. Av olika skäl är det min favoritårstid. Sommarens krav är borta och det är "tillåtet" att kura inne. I till exempel en kofta. :O)
Jag har skrivit om det här förr. Orkar inte precis nu börja leta var det var. :O) Naturen går i vila och bäddas in av snön. Julen kommer med glitter och ljus och värme, med dofter, smaker och sånger.
Men nu har vi haft fem dagar i följd med strålande sol. Igår anmälde jag mig till vinterridskolan på Star Stable och jag kommer alltså att fortsätta att rida western fram till jul. Jag har en gratis träningsvecka att aktivera på Inpuls. Tidigare ikväll i allt promenerande hit och dit, andades jag medvetet och tänkte - här. Och nu.
Barnen sover - barnen, våra skatter, våra gåvor, vår stora glädje. :O* De är friska och Norah kan cykla. :O) Imorgon är det fredag och solen kommer att skina imorgon med. Jag skall hämta vår nya bil - på dagen sex veckor efter beställningen (leverans som utlovat - imponerande!) och G kommer hem igen.
Idag har varit en bra dag. En ovanligt bra dag. En dag då jag lyckats hålla min stress under kontroll.
Det här är inget litet problem. Tvärtom börjar det vara rätt akut för mig. Jag mår inte bra, orkar dåligt med vardagsstressen utan G vid min sida. Han arbetar mycket hemma i Luleå nu, men jag har stressat under så lång tid att det kommer att ta ett tag att komma tillbaka.
Jag nämnde mindfullness i mitt inlägg om ridningen häromdagen. Jag behöver det. Jag har nästan helt förlorat förmågan att njuta här och nu. Jag är alltid någon annanstans, på väg någonstans, tänker på något (jobbigt) som skall ske om si eller så länge. Så till exempel när vi varit två, tre dagar på Mallorca, knöt sig magen då jag deppade ihop över att det bara var tre, fyra dagar till vi skulle åka hem. :O/
Det ä r i n t e bra.
Imorse cyklade vi till förskola, skola och arbete. Jag kom inte i tid, men vi hade inte bråkat och inte stressat. Jag fick en välsignad (sic!) förmiddag på arbetet, då mina båda patienter uteblev och jag fick oväntade mängder skrivtid. Och jag stressade inte (jag stressar faktiskt inte på jobbet. Där har jag koll. Där vet jag vad jag skall göra och nästan inget kan ställa till det).
Jag cyklade till Norah och vi cyklade till Ruben och sedan cyklade vi hem alla tre. Jag lagade mat, utan att stressa, utan att vi bråkade. Mitt hjärta och min mage mådde bra av detta. Barnen hann leka, jag hann roa mig med diskmaskinen och så promenerade vi i lugn och ro till Norahs "gympa" (tar det i ett annat inlägg, liksom det faktum att vår stora lilla tjej faktiskt CYKLAR!).
Så här såg det ut på försommaren när Norah övade. :O)
Norah skuttade glad ifrån mig och Ruben till sin aktivitet, så han och jag gick hem igen. Vi städade barnens rum och så fick Ruben kvällsmat innan vi dressade på oss igen och promenerade till Norah. Vi tre vandrade hem igen och nu fick Norah sin kvällsmat medan Ruben fick byta om till pyjamas.
Allt flöt på utan komplikationer, eller det lilla som hakade upp sig lyckades inte rubba den här dagens lugn. Norah var ordentligt trött, så Ruben fick sköta sig själv en stund medan jag ägnade mig åt min lilla flicka. Vi borstade, tvättade, klippte naglar, smorde. Vi tyckte att Ruben blivit väldigt tyst, så då började vi viska litet. Och mycket riktigt - lillkillen hade lagt sig under sitt täcke med en tänd ficklampa och där hade sötnosen somnat... :O* Oborstad och okissad, men vad gör det för en gång. :O)
Delar med mig av en låt jag gillat rätt länge nu. Black Eyed Peas' "I gotta feeling". I gotta feeling that tonight's gonna be a good night. En hel dag utan stress svidande i bröstet. Jag vet inte vad som gjort den skillnaden just idag. Men jag skall försöka vara kvar i det i alla fall.
Imorgon blir en ny bra dag. Det vet jag, for a fact! ;O) :O)
För ett par veckor sedan blev det kristallklart för mig vad jag skall ge G i födelsedagspresent. Han fyller ju 45 vet ni. :O) Oh, iver. ;O) Hur länge skall jag vänta? Länge, långt (citerar någon barnsång (ur Mamma Mu?) som Ruben sjunger ibland).
Syrran fyller 40. Ikväll började jag studera på allvar. Oh, iver. :OD Blir svårt, men bra, det är jag säker på. :OD
Och så fyller Harry år. Ruben. S. Morfar. Tuva. Farfar. Farmor. Norah. Mormor. Och sedan blir det jul. Oh, iver. :O) Så många presenter, så litet tid. ;O) Men jag har mycket goda presentidéer till flera. :O)
Jag har redan köpt en del presenter till barnen. De ligger och gottar till sig under trappan. Igår i Umeå såg jag "Cars"-duplo! Det har jag aldrig sett förut! Tjing att ordna det till Tobias!
Precis det här kitet fanns på Åhléns. Fanns några till också. Måste nog bli något sådant till Rubbe med!
Håller på att byta säsong i soffan, så jag tvättade en del kuddfodral igår kväll. Jag vänder fodralet ut-och-in och drar igen dragkedjan nästan helt, så blir fodralet liksom en tvättpåse till sig självt. Jag har många dekorerade kuddfodral, med pärlor, broderier och paljetter, en del i siden, en del i ull - så det blir handtvättsprogrammet på 30 grader i maskin. Perfekt!
Vårt senaste tillskott, inköpt så sent som i lördags på Indiska. En helt underbar skapelse, med mycket ullkänsla och i en varm djupröd färg. Den åker fram litet närmare jul, den godsaken! :O)
Jag började rida på allvar, då i många år påhejad av lillasyrran som alltid ridit, 1993 på hösten. Så man kan säga att jag precis inlett mitt sjuttonde år som aktiv ryttare. :O)
Många år red jag en gång i veckan på ridskolan på Hertsön, Luleå Ridklubb. Jag minns p r e c i s hur fullständigt omöjligt det kändes att sitta kvar i sadeln första tiden jag red. Helt galet! :OD Jag gled hit och dit och höll på att falla ur sadeln hela tiden kändes det som. Så länge, så många år det tog innan jag kunde börja sitta i sadeln. Så många pass utan stigbyglar, år av pass. Dressyr, hoppning - sakta, sakta kom någon typ av säkerhet eller kanske mindre osäkerhet. ;O) Jag hade en särskilt god ridkamrat och vi hjälptes åt att kommentera, korrigera och berömma varandra under lektionerna. Efter passen stod vi på läktaren och stretchade en stund och tittade på nästa grupp.Många år gick jag ivrigt ridläger på både jul- och sommarlov. :O)
Så hände olyckan. Det bör ha varit jullovet 1998 (jag läste första året till sjuksköterska). Jag gick ett hoppläger och red Paolo. Det gick superbra och vi hade en rolig övning och så kom jag litet i obalans och Paolo bockade litet och skickade ut mig i en fin parabel... Jag vet inte riktigt hur jag landade, men jag minns att jag tumlade runt och så blev jag liggande raklång på mage i spånet. Det gjorde ont långt ned bak på ryggen.Jag hade otroligt tur på många sätt. I gruppen red också dr Yelverton Tegner, som är ortoped och idrottsläkare och han skuttade av sin häst och gjorde en första undersökning på mig. Jag hade känsel och kunde vicka på tårna, så sannolikt var ryggen hel. Han stannade med mig till ambulansen kom och såg till att jag inte rörde mig ur position. En annan som red i gruppen, sade senare att det small som ett pistolskott i ridhuset då jag landade.Det som small var mitt bäcken som sprack. Jag fick två stabila frakturer, en fram och (egentligen flera små i korsbenet) så bak. Frakturerna hade inte rubbats särskilt ur sina lägen, varför potentiellt stora och farliga blödningar aldrig skedde och jag behövde inte opereras. Det enda jag behövde göra, var att sitta i rullstol i sex veckor. Fast jag började testa benen på allvar redan efter fyra. Jag hade ont i korsbenet länge efter detta, kunde i många månader inte ligga på mage för det gjorde för ont. Jag lider inga fysiska men av detta idag. Men psykiska, i så mening att jag aldrig kom tillbaka till hoppningen. ;O) Jag försökte från början, men blev med tiden räddare och räddare för hoppningen. Ingen som helst förlust - jag satsade på dressyren istället. Några år red jag nu två gånger i veckan, en "vanlig" ridlektion (12-13 elever) och en "spec.lektion" (6 elever). Nu gick jag framåt i ridningen! Nu började sitsen komma, ridningen satte sig i kroppen. Så här rullade det på och här någonstans kom äntligen Barndomskamraten tillbaka till Luleå och började rida med mig.Så småningom blev det så dags för barnen. Jag har varit ganska feg under graviditeterna och slutat rida tidigt och sedan har jag förstås varit upptagen med två ammande små änglar, men jag hann rida litet mellan barnen och sedan kom jag igång igen på allvar.Dock darrade passionen litet. Rädslan ökade. Jag tyckte det var många incidenter, det hade kommit många nya hästar som jag inte kände och min gamla ridgrupp som jag red i så många år, existerade inte längre. Jag hade svårt att rida nästan jämt, för nu började G vara borta också. Jag provade olika riddagar och därmed också olika ridlärare.
En dag på jobbet förra hösten satt jag i fikarummet och bläddrade i en glossig reklam från Western Farm i Boden. Där stod omnämnt Star Stable och westernridskola. Hmmm... Ha-ha! Den där febriga ivern infann sig nästan genast! :OD Jag ville prova! Jag släppte ridskolan så gott som komplikationsfritt (jag brukar ha sådana kval när jag skall avsluta något). ;O)
Konfererade med G, som som vanligt stöttade mig i mina idéer. :O* Kontaktade Star Stable, anmälde mig och började r i d a i våras.
På långa tyglar. På glada, välskolade, välridna och välskötta hästar. Ute - herregud, jag som fasat för uteridningarna... På långa tyglar och aldrig har ridningen gått så bra! Aldrig har jag så lätt kunnat rida en häst i form. Aldrig haft så njutningsfulla lektioner, varje gång. Dressyrskog. En upptrampad 25-metersvolt på ett träde. Driva boskap. Jag menar - h e r r e g u d. :O)
I ridgruppen är vi på väldigt olika nivå och det är ju onekligen en finess med ridning, att personer som ridit i till exempel 17 år kan samsas med dem som ridit ett år - var och en gör övningarna på sin nivå. Jag har ridit mest i min grupp och jag upplever att jag kanske får göra en del svårare prylar än de andra. :O)Det är så förbaskat roligt! Genom åren har en del frågat mig varför jag rider. Jag svarar alltid att det är samarbetet som är grejen. Att sitta på en jättestor, levande varelse och färdas tillsammans. Att med sin egen hjärna och kropp kommunicera med hästen. Att hästen vill göra det jag vill göra. Att ha ögonblick då jag är "in the zone" och a l l t i n g stämmer.
Jag är aldrig så närvarande som när jag rider. Ridning är mitt enklaste medel för mindfullness. Här och nu. Det går inte att rida på något annat sätt. Just för att jag samarbetar med en levande varelse, som dessutom är ett flyktdjur. Ryttaren läser hela tiden hästen och skall helst vara steget före för att hjälpa både hästen och sig själv till en god upplevelse.
I söndags debuterade jag så på den amerikanska quartern. "Skippen". Oh. OMG! När jag "wow":ar honom tvärstannar han. Pallnit. Jag fick göra "rollbacks" på honom (se filmen nedan, på rollbacks)!! :OD Jag kan inte den fullständiga teorin bakom och exakt hur det skall vara, men i grova drag och på min nivå, så kommer vi i galopp i ena varvet. På ett visst ställe gör vi en stopp - "wow". Jag vänder hästen omedelbart utåt och fattar den nya galoppen under vändningen. Ett varv i den nya galoppen, "wow", vänd, nya galopp. Och jag flinar som en idiot hela tiden... :OD
Litet westernterminologi:
wow - ovillkorligt stopp
"sss" - trava (och det funkar! :O))
pussa på, göra pussljud - galopp
"mmm", "luuugn" - sakta ned, lugna tempot
jogg - en så underbart skön, nedsutten trav som bara inte finns. Plötsligt är det inte alls svårt att sitta ned i trav. Överhuvudtaget rör sig hästarna mjukt och ridningen blir så mycket angenämare.
Tänk att jag varit så pass irriterad på skattemärket, att jag redan flera gånger hunnit tänka att gud så skönt att slippa klistra på ett sånt där jämra märke på nybilen. Jag har inte varit medveten om att det retat mig så. ;O)
Det är inte ens jag som klistrat fast eländet. Istället har det legat där, framför växelspaken, i månader utan att klistras fast. Och fult har det varit. En massa kladdiga märken på varandra.
I ena änden av matsalen hade Ving gjort iordning en tv-hörna. Eller den "gröna väggen" som vi snabbt döpte den till (kan ha varit syrran med familj som redan etablerat det uttrycket - jag kommer inte ihåg). Där rullade kontinuerligt kortfilmer med till exempel Tom & Jerry och från Disney och liknande. Detta var alltså den vägg som lockade våra barn så till den milda grad att glass (eller annan efterrätt) oftast var helt utan betydelse. :ODVäggen gav utan tvekan oss föräldrar en chans att en liten stund luta oss tillbaka och sippa på kaffet under småprat. :O) Som sagt - är det semester, så är det. :OD
Och så var det det här med katter. Det fanns en liten kattkoloni kring hotellen. De flesta vi såg, såg helt friska ut, men var mycket skygga. De flesta var honor och en var uppenbart dräktig. En kattunge höll till kring entrén till ett av hotellen. Det fanns en hane som var slank som fertila hannar är och han var också något mer social.
Och så fanns där en katt, som sökte sin tillflykt till Norahs famn. Sista kvällen vi var där, hade vi alltså varit in till Port de Alcudia och ätit tapas. Klockan var sen och vi promenerade allihop tillsammans längs strandpromenaden tillbaka till vårt hotell. Norah var litet före oss och plötsligt fann vi henne sittande på en bänk med en katt djupt nedkrupen i sin famn. Andra flanerare stannade tvärt och fotograferade den lilla flickan med katten i famnen. Katten blundade och lågt helt stilla, ville verkligen inte flytta på sig. Norah log saligt, satt blick stilla och smekte katten försiktigt. Ruben var alldeles intill och skulle också smeka. Genom mitt huvud for mest tankar på om katten skulle kunna göra illa barnen vid en oförsiktig rörelse, men den bar sig inte åt som att den skulle det. Sjukdomar, javisst, men så länge katten inte bitit eller rivit barnen så var det nog lugnt. Till slut var ju Norah tvungen att sätta ned katten på bänken. Resten av stunden Norah var vaken pratade hon om katten, grät litet några gånger över att vi inte kunde ta med henne hem. Lilla, lilla gumman. :O*
Samma kväll sprang vi på syrsorna som vi hörde varje kväll. De var liksom ute och gick på samma strandpromenad som vi. *eeuuw* Jag hann behärska mig och inte visa för barnen att jag tyckte de var litet läbbiga! :O)
Vi hade valt all inclusive på denna vår andra charterresa. Efter någon dag på plats satt vi och småpratade och så konstaterades att Vings variant på all inclusive faktiskt inte är något mer än helpension. På en äkta all inclusive, så får man faktiskt äta och dricka vad man vill - när man vill... :O) Frukostbuffén innehöll bland mycket annat alltid plättar och de där kringlorna som syns till höger på Norahs bricka. Kringlorna var garanterat onyttiga och inte blev det bättre när jag åt dem med choklad på (ni vet. Till kaffet, efter frukosten). XO) G frossade dagligen i det som verkar vara många mäns favoritfrukost, med bacon, bräckt skinka, stekta ägg och så vidare. :O)
Norah beställde bestämt och åt minsann också upp, en hel portion calamares. Sötnosen! Hon fick mina när vi några kvällar senare åt tapas.
Chokladkoma. :O)
Nämnde jag att det serverades desserter (ja, i plural) till vareviga lunch och middag? ;O) Barnen fick förstås äta glass, men våra barn valde ofta "gröna väggen" före glassen. Skall skriva om det sedan. :O)
Till dagens tre huvudmåltider serverades en rätt överdådig buffé. Middagarna hade alltid ett tema, till exempel lokalt eller tex mex. Barnen hade en permanent buffé till lunch och middag, där det alltid fanns korv, hamburgare, köttbullar, fiskpinnar, panerad kyckling, pasta, pommes frites och ris. Självklart plockade man till barnen från "vuxenmaten" om man ville.
G's tallrik den kvällen temat var tex mex. :O) Rubbe, han kör på säkra köttbullar och pommes frites och litet melon.
Coca de patata - en fluffig men samtidigt substantiell bulle, innehållande potatis, till en kopp mycket, mycket gott kaffe... *yum*
Tapas.
Barnen drack läsk till lunch och middag! Är det semester så är det. ;O) Och man avråddes på alla vis från att dricka kranvatten och buteljerat vatten serverades inte i matsalen. Vi vuxna erbjöds en halv flaska vin, en öl eller läsk till maten.
Grönskimrande, anisdoftande, litet söt drink på is, som restaurangen bjöd på efter maten. Mallorkinsk sade de. Mycket fräsch. Men vad var det vi drack? ;O) En hierbas kanske? Och herregud vilka snygga glas - tunga, med kvadratisk bas och rund topp, väldigt taktila. Mycket Iittala-känsla över dem. :O)
Bufféerna bjöd alltid på mycket frukt, både hel och uppskuren. Mängder av grönsaker, ofta kombinerad med röror och blandningar. Den varma delen av buffén innehöll på ett eller annat vis kött av olika slag, potatis, ofta fanns något pizzaliknande (mer likt paj på mycket tunn botten), lasagne och annan pasta.
Jag känner ju mig själv rätt väl, så jag vet att jag kommer att ångra en aning att jag aldrig tog mig för att faktiskt smaka den här glassen. ;O)
Det kan bara vara på ön man entusiastiskt griper sig an en surströmmingsskiva i absolut hällande regn. Härligt! Och jag kan tillägga att vi inte hade några som helst besvär med flugor i år. ;O) Det här var för en månad sedan och ifjol hade vi bättre väder.
Observera skoterpulkan i förgrunden, som sommartid får hjul och drages bakom fyrhjuling. :OD
Här var kaffet och kakan framdukad och jag hade nog börjat frysa en aning. :O)
De här bilderna är tagna i början av september. Sedan dess har hon växt en hel del till, vår lilla Klinga. Hon är i nuläget en mycket självständig individ, med kraftiga ben och härliga färger. Hon är så söt men bits någonting fruktansvärt. Hon tuggar på alldeles för mycket och med förkärlek på människor. Barnen gråter flera gånger dagligen av att Klinga tuggat på dem. Vi får nogsamt ställa undan våra skor och fina kläder drar jag mig för att sätta på barnen, för Klinga blir lätt hängande i deras kläder och då går de sönder snabbare än kvickt. :O/
Och så sover hon. Och då är hon grymt mysig! ;O)
Ruben tyckte i ett tidigt skede att vi skulle lämna tillbaka Klinga, just för att hon bets så mycket. XO) Han börjar äntligen bli mindre rädd för henne och det känns förstås skönt. Snart är det förfallsperiod och vi kommer inte att träffa Klinga så mycket under några månader till isen har lagt och förhoppningsvis har fröken Klinga Beagle dragit ned något på tuggandet då. :O)
Måste bara få lägga ut en fin bild på maken och svågern. Och en söt, sovande Klinga. :O)
Båda barnen var vakna hela flighten till Mallorca. Sedan somnade Ruben i G's knä.
Om någon undrar - David. :O)
Under heldagsutflykten med buss, båt, spårvagn och buss igen som tog oss runt "det klassiska Mallorca", sov barnen till höger och vänster. Norah sov en lång stund i mitt knä då vi åkte tåg - annars måste hon (av naturliga skäl) vara den som sovit minst av barnen, eftersom jag inte har några bilder på henne sovandes. :O)
Papporna blev också trötta. :O)
Idag sov Ruben hela flighten istället. Han skippade till och med frukost. :O)
Jag älskar hösten. Av olika skäl är det min favoritårstid. Sommarens krav är borta och det är "tillåtet" att kura inne. I till exempel en kofta. :O)
