Tvätt.

Jag har ett knep när jag håller på med vår tvätt. Tvätten sköts till hundra procent av mig själv och ibland blir det mycket tvätt innan jag kommer till skott. Att det kan bli mycket tvätt ibland innan jag måste tvätta, måste ha att göra med att vi har litet för mycket kläder. ;) Maskinen rymmer dock mycket, så när jag väl tvättar räntar det iväg en del.

Vår tvätt landar dagligen i en liten hink från IKEA som bor uppe hos oss. Varannan, var tredje, fjärde dag någonting traskar jag ned i källaren med hinken och fördelar tvätten i olika fraktioner.

Även detta talar för att vi har för mycket kläder - jag får ihop hela maskiner med respektive svartgrå tvätt, blå, grön, röd, brun och vit tvätt. Till detta kommer trosor, kalsipper, lakan och handdukar som går i kulört respektive vit/ljus sextiogradig tvätt (känns litet genant att erkänna allt detta, men i min ålder fixar jag det ;D). Glesare än de övriga fraktionerna, drar jag emellanåt ihop en trettiogradersmaskin. *hrrm*

Om jag tvättar oftare, håller jag såklart inte på med så många fraktioner, utan då blir det mera av mörkt och ljust, även om jag gärna inte blandar rött och grönt med andra färger, för jag tycker att jag har några dåliga erfarenheter av dessa färger. X)

Mamma gav mig i våras en förpackning med något som heter Colour Catcher. Det är små dukar som skall fånga upp lösdrivande färg i maskinen och förhindra att tvätt missfärgas. Den här hade jag i någon blågrön maskin, där det säkert fanns något färgmättat, suspekt plagg. ;) Allt klarade sig som jag minns det och duken såg ut så här.

Men åter till knepet. Och det är inte litet nördigt det här, but here goes - när jag kastar kläder i den lilla hinken här uppe låter jag bli att vända aviga de plagg som skall fläckbehandlas. För det är ju en av mina andra manier; att alltid vända så gott som all tvätt avig.

Det var så trevligt bara att få paketen. :)

Så väl nere i källaren, när jag senare sorterar tvätten, vet jag att de där plaggen som inte är aviga skall fläckbehandlas någonstans. Djiisus... :$ Och fläckbehandlar gör jag. Jag menar - vad är det med solidbruna plagg? Suger de åt sig fettfläckar? Det är ju förstås Rubens kläder som drabbas av flest fläckar av allehanda slag - färgpennor, kritor, sylt och så fett.

Känns jättefint att ha de här t-shirtarna (Swenglish - I know! ;)). I kvällens tvättsorterande dök de upp, våra göra gott-t-shirts. Bjuder på bibelcitatet här för den hågade. Tishorna är skönt tunna och jättesnygga!

Och fläckbehandlar gör jag då jag sorterar tvätten. Sedan ligger plaggen i tvättkorgen till de åker i maskinen och de flesta fläckar ryker faktiskt numera. Jag har sedan länge en fatalistisk syn på fläckarna. Verkar de svåra, så på med fläckbehandling och så i sextio grader oavsett vad som står på etiketten. Plagget är ju ändå förstört om inte fläcken går bort.

Sedan är det ett helt annat fenomen, väl beskrivet en gång av min syster, som gör att jag egentligen vet exakt vilka plagg som har fläckar och var på plagget jag såg dem då barnet eller annan person i detta hushåll hade det på sig. Så det här med att inte vända avigt är bara ett stöd för en hjärna som litet väl ofta börjar känna sig överbelastad, men som ändå gärna vill hålla reda på a-l-l-t. ;)

Nya smaker.

Inga av dessa produkter är nya - de är bara nya i vår kosthållning. I helgen drack vi så för första gången (och den har jag inte sett förut, men det står inte att den är ny) den sensationellt goda apelsinlimejuicen från Tropicana. Lime är liksom inte fel någonstans, utan den lyfter allt den smaksätter till nya höjder och det gällde även denna juice. Aldrig fel heller att den lockade fram minnen av ett varmt och soligt Thailand. :)

Bravos äppeljuice med fruktkött har vi druckit ganska länge, men den förtjänar att nämnas då den är jättegod. Det måste vara fruktköttet som gör det, för de där klara äppeljuicerna/-dryckerna som hittills funnits, har jag aldrig gillat. Den här juicen är verkligen som att dricka äpplen. :)

Jag fnyser alltid snorkigt åt no name-produkter (jag vet, jag är en snobb på det sättet X)) och går förmdligen därmed miste om en del pärlor. Som detta äppelmos eller riktigare som produkten kallas - äppelsås, som syrran i förbigående nämnde för länge sedan att det innehåller mycket mera äpple än de "vanliga" märkesäppelmosen. I julas kollade jag äntligen själv och Euroshoppers äppelsås innehåller hela 92 % äpple! Märkesvarianterna landar omkring 70 % äpple. Så nu står en burk äppelsås i vår kyl också. :)

Actionpackat.

Förra helgen kom vi oss ut hela familjen. Det var en enkel utflykt och det behövs inte alltid något mer än så. Norah ville åka skridskor och isen var _äntligen_ spolad på Furupark. Så vi traskade iväg med skridskor på barnens fötter och vinterskorna i påse. Barnen fick åka bob och madrass dit.

Norah hade jättekul på skridskorna, medan Ruben surade svårt. Han föll ju ideligen detta första åk för året och det föll inte sonen på läppen. Han kämpade ändå litet  mellan varven, men allt lättade för honom då de fick byta till vanliga skor. :)

De har ju en jättefin kulle på Furupark, som vintertid blir ett sanslöst eldorado av rutschbanor och grävda grottor. Så där tillbringade vi en längre stund än på skridskoisen. Jag hade såklart kameran med och tog en del serier med bilder. Här valde jag ut de mest actionpackade, som sagt! :)

Ny teknik som Ruben fick lära sig av storasyrran. Man arrangerar madrassen på krönet av åket, tar sats och kastar sig på madrassen och iväg med full fart!

Själv känner jag mig allt annat än actionpackad. Ruben är sjuk sedan i söndags (Norah var hemma torsdag och fredag, med G som också var sjuk. De hade båda feber och ont i magen). Igår pusslade G och jag och tog halva dagen var hemma med Ruben. Idag hade G mycket på jobbet och jag har stannat hemma.

Ruben väckte mig vid elvatiden (!!!) och detta borde ju få mig att sprattla omkring som en Duracellkanin. Men istället har jag känt mig som en trasa hela dagen och från lunchtid har jag haft en skum känsla i magsäckstrakten. Jag mår inte illa, men jag fryser och har litet huvudvärk och diffust ont i kroppen har jag också. Ok, just tempat mig på 37,9 grader, så beslutet att jag stannar hemma med Ruben imorrn känns kristallklart nu då.

Jag drar mig härmed tillbaka till brasan, soffan och G, så hörs vi igen imorrn, Kanske. ;)

Slut jul.

Fick en pumla av min kära syster och hennes bäste S i NYC. Nu varsamt nedpackad till nästa jul. :)

Så här såg den ut, årets gran hos oss. Jag må ha muttrat litet över dess kvalitéer, men klädd med pumlor, glitter och ljus, så tyckte vi alla att den var jättefin. Som vanligt! ;)

En av årets nya pumlor. Jättefin, liksom några som jag faktiskt köpt efter jul, på rea. :) De kommer upp i nästa års gran.

En tom vinlåda...

... blev en makalöst fiffig pummellåda (G's idé, tyvärr inte min egen). :) Till nästa års julgransplundring får vi lov att skaffa en till sådan låda.

Och lämpligt avslut på julen, då vi tar sikte på vår - efter att ha stått i fönstret helt utan vatten sedan någon gång tidigare i höst, skickar nu båda mina fjolårsamaryllisar upp varsin knopp! Blev varse detta idag då jag vattnade. Så nu fick de vatten de med. :)

PM-dj...a-S.

Igår tungt, trögt, mörkt.

Idag ljusare, energi.

Bara en kvinna kan förstå hur detta är.

Ny musik.

Hakar direkt på föregående inlägg, då det i filmen spelades en låt som lät bra i mina öron och se - där uppenbarade sig en ny artist för mina relativt oexponerade öron. Tittade i eftertexterna och fann där namnet Brad Paisley, som uppenbarligen gör oh-så-skön countrymusik. :) Jag tror han är jättestor i hemlandet, då jag direkt på Youtube ser att han spelat för presidenten i Vita Huset. :)

Men för mig är han ny. Genren countrymusik är relativt ny för mig, har aldrig lyssnat aktivt, men nu är jag så såld på allt som kommer med country and western, att musiken bara glider rakt in i mitt törstande hjärta. ;)

Sålunda lyssnade jag på en massa låtar av honom igår och blev förstås nyfiken på en låt som hette "Eastwood". Ah, så läckert! Mannen har lockat in en gigant i sin studio och fått honom att vissla till en instrumental westernlåt. *yeehaw*

Lyssna på låten här nedan och lyssna särskilt noga i inledning och avslut! :D *yay*

Oväntat bra.

Uppdelat på två kvällar tidigare i veckan, såg G och jag "Real Steel". En film som jag såklart hade vissa förväntningar på, utifrån trailers vi tittat på. Filmen utspelar sig i något som känns exakt samtida, men teknologin som syns andas några år in i framtiden. Någonting som kallas för "robotboxning" är bakgrunden som filmen målas upp på.

Fullständigt oväntat finns en mjukhet i den här filmen, som faktiskt balanserar på rätt sida om att bli smörig. En fader-sonrelation utvecklas och ett par förhållanden utvecklas. Humor och glimten i ögat gör filmen till en riktigt skön upplevelse. :)

Robotarna är förstås urhäftiga! Och bara för att det är robotar som fightas istället för människor, så kändes det görligt att se valda delar med barnen. *ähum* *rodna* ;) Och det är verkligen boxning de håller på med, inte wrestling som jag hade föreställningar om innan.

Det sista som gjorde filmen så skön, var att den ofta utspelade sig kring landsvägar i USA, med böljande sädesfält, röda traktorer, någon enstaka cowboy och så glimtar av vacker storstad också. Hela filmen var snygg, någon har varit visuellt duktig. Slutligen står storheten Spielberg som en av de exekutiva producenterna, vilket ofta borgar för att filmen är mer bra än något annat.

Hur koolt.

Sistas in da city. B)

Love-love-love ya sis! :*

Love also the shoes, but couldn't walk in them even at gunpoint. X)

Farmor.

För många år sedan fick jag en samling pumlor från farmor. Det var alldeles säkert efter hon lämnat oss och faster Ingrid räddade de här åt mig. Det är åtminstone så jag minns det (mamma - pappa - korrigera mig gärna här).

Sedan dess har farmors toppspira suttit i vår gran varje år. Granen måste alltid kapas så att spiran inte skall ta i taket. Oftast måste granen modellanpassas för att spiran skall gå att träs på. :)

Jag är så rädd om de här gamla pumlorna. En del av dem är inte alls ömtåliga, medan andra verkligen är det. Jag sparar papperet som jag föreställer mig att farmor en gång lindade in sin toppspira med och sätter omsorgsfullt tillbaka snöret på samma sätt som det alltid sitter runt lådan.

Jag tyckte mycket om min farmor och förstår det bättre idag än jag gjorde medan hon levde. Jag tänker att farmor hanterat den här lådan och jag gillar den tanken.

Jag tänker ofta på vilken betydelse far- och morföräldrar har för barnen och är som jag skrivit förr, glad för att våra barn har en nära och levande kontakt med sina äldre anhöriga. Det är så vi skickar litet av oss själva in i framtiden.

Stolt.

Jag får ganska ofta impulser att skriva om mitt arbete. I slutänden skriver jag väldigt litet om mitt arbete. Jag är stolt och inte så litet förvånad över att jag är barnmorska och vid det här laget börjar känna mig som en ganska så trygg barnmorska. :)

I dagarna firar jag elva år som legitimerad barnmorska. Sent i höst samlades min kollegiala grupp på Norrbottens museum för att studera utställningen från Historiska museet om vår kår. Jag kände mig stolt, ödmjuk och litet euforisk över barnmorskornas historia och gärning.

Barnmorskor arbetar extremt självständigt, men inne på sjukhusen har vi gott om kollegor runt oss. I mödravården är vi en till tre, fyra barnmorskor på varje vårdcentral (som det ser ut i Norrbotten) så de flesta av oss uppskattar mycket att träffa kollegorna. Vi har en kalasfin kollegial grupp som utgörs av tio barnmorskor från åtta vårdentraler i Luleå.

  

I adventstid var vi till syrran och en av sakerna vi ville göra, var att besöka antingen Naturhistoriska eller så Vasamuseet. Det blev Naturhistoriska och det var en trevlig om än för kort (=jäktig) upplevelse - vi får prova att göra om den en annan gång.

Textrutan som hängde bredvid strukturen här ovan fångade min uppmärksamhet. Livets träd var rubriken och  detta träd finns också i barnmorskornas emblem. I nästa mening står det: Liv på jorden har uppkommit en enda gång (går att zooma och läsa).

En. Enda. Gång.

Låt den meningen tumla runt i huvudet en stund. Det var som en smäll i magen på mig, fast på ett bra sätt. :) Jag insåg att jag haft luddiga föreställningar om att liv liksom ploppat upp litet här och där på jorden där för länge sedan.

Men alltså en enda gång. M ä k t i g t.

Det är inte konstigt att jag gråter varje gång en liten bebis föds. :)

Jag arbetar på en vårdcentral som erbjuder mig rätt så maxade utmaningar i yrkesutövandet. Det har gjort mig till en bra barnmorska. Att jag verkligen tycker om arbetet bidrar förstås. Att jag äntligen börjar ha samlat på mig några år i yrket bidrar också.

Jag gillar mer än jag kunnat ana att undervisa, upplysa och lyssna. En del möten med tjejer, kvinnor och blivande föräldrar är så givande att de står ut i minnet och jag lever på dem i flera dagar efteråt. Jag brinner för amning, för att kvinnor inte skall uppleva gynstolen som ett tortyrredskap och för genus. Jag är djupt tacksam för att jag får träffa kvinnor och familjer från hela världen. Jag är en klippa på att arbeta med telefontolk. :)

En del av min stolthet över att jag blev barnmorska kommer sig litet bakvänt från min käraste farmor som ofta pratade om syster Elisabeth, som antagligen var någon distriktssköterska som farmor träffade. Jag är säker på att farmor idag vet att jag nu också är syster Elisabeth. :*

Måndag hela veckan.

Fokuserad ung ryttare in spe. :)

I måndags var dagen innan skolan började och det var dags för Norahs första faktiska ridlektion. Första gången på ridförberedande kursen var det introduktion och vi föräldrar fick prova att leda en liten kuse (High Power, vars bakben skymtar till höger på bilden här nedan), för det är ju det vi skall göra medan våra ättelägg (tänkte bjuda på en "översättning" av det ordet, men det finns inte på svenska Wikipedia - måste jag bli den som skriver den artikeln? ;) Meh - finns inte ens i Nationalencyklopedin!! Länkar till Tyda.se så länge) lär sig att rida. :)

Norah blev något lycklig då hon blev tilldelad Moa, en svart korsningsponny som direkt blev hennes favorit. Tillsammans utgjorde de det minsta ekipaget i gruppen. Barnen fick skritta varv på varv med "korta" tyglar och efter ett tag fick de prova att göra halt och sedan trycka igång hästarna igen. Ett par gånger höll Norah på att glida av utan att jag direkt märkte det, så det var nog inte så allvarligt. 

 

Då vi hade traskat runt ett tag sade Norah att hon önskade att det skulle vara måndag varje dag. Jag var uppenbart trög och frågade om det var för att hon varit på fritids och inte skolan - men nej - det var ju för att nu rider Norah på måndagar... :D Lilla hjärtat.

Flera gånger den här veckan har Norah bedyrat sin kärlek till lilltjockisen Moa. :) I onsdags då vi åt middag, sade Norah att "-snart är det måndag!" då vi precis satt och diskuterade veckan och den annalkande helgen. Men strunt i fredagsmys och lördagsgodis, när det är ridning på måndagar! :D

Svårt.

Inleder med att tacka alla för de fantastiska julklappar som barnen fått! Tack!

En del julklappar engagerar även mamman och pappan och jag väljer här att avbilda två av de saker som jag byggt. Jag har ju ett kontrollbehov av nåde, så transformern här nedan byggde jag åt båda hållen (robot - lastbil - robot) utan att Ruben fick röra den överhuvudtaget (han låg och sov och visste inget om mitt byggande). XD

Ovan syns det senaste tillskottet av Geomags, som Älvsbyborna försett sonen med. Det står att de är från fem år, liksom transformern, men herregud så meckigt det var. Ruben hade aldrig klarat det själv.

Två böcker sticker ut bland julklapparna. "Titta inuti Tyrannosaurus rex" fick Ruben av farmor och farfar och det är en riktigt bra bok, där man sida för sida får se olika lager inuti en Tyrannosaurus rex. Texten är lagom omfångsrik och speglar ett vetenskapligt nyanserat resonerande kring vad vi vet och tror oss veta om de här jättarna som fascinerar oss oupphörligt. Vi har läst den från pärm till pärm som godnattlektyr under några kvällar. :)

 Den andra boken är "Star Wars. Ljudeffekterna". :) Den fick jag av pappa, med förbehållet att den skulle delas med barnen. Och vilken succé! Detta är en seriös bok med en fyllig inledande del om mannen bakom ljudffekterna i de sex filmerna och stjärnornas krig i en galax långt, långt borta. Vilken resa han gjort, från 70-talet och analoga ljudeffekter till dagens digitaliserade. Och vilken entusiast! Men det är som vanligt - för att bli riktigt bra på något, så måste man brinna för det tror jag.

Och barnen. Vi har sett snuttar av Star Wars-filmerna med dem, visat favoritavsnitt som vi tyckt varit lämpliga för dem att se. Vi indoktrinerar dem ogenerat, det är vår föräldrarätt, och visar dem dels film överhuvudtaget, eftersom vi själva älskar att se på film och givetvis filmer som vi själva älskar. :) Så de har utsatts för små portioner av Star Wars, av Harry Potter, av Sagan om Ringen, av Transformers och ikväll var det litet ur någon av filmerna om "The Matrix" (heh - urvalet ser inte direkt barnvänligt ut när jag radar upp det så här).

Så de älskar boken. :D De har inte sett nog mycket av filmerna för att känna igen ljud och scener såklart, men de älskar verkligen ljuden. De har hittat favoritljud som de spelar upp om och om igen. Och det går bra, eftersom jag också älskar ljuden. ;) Boken fyller ett oväntat pedagogiskt syfte också, då de koncentrerat bläddrar, tittar på sidorna, hittar siffran för det specifika ljudet och sedan plickar fram den siffran i fönstret på boken och så trycker på "play". :)

Så igen - för kläder, leksaker, kärlek och omtanke kring våra barn - ett stort och varmt känt tack från mamman och pappan. :)

Love actually.

Idag är det tjugåtvå år sedan som G och jag började vandra på vår väg genom livet, sida vid sida. <3

Allt vi varit med om har fört oss precis hit. Min syster filosoferade kring detta för bara en tid sedan och det är förstås sant. Och härifrån fortsätter vi framåt. :)

Vi firar stillsamt ikväll med ett par goda ostar, en sorts kex och ett fint vin som vi (eller var det jag? ;)) fick i present av svågern och svägerskan i julas. Detta inmundigas framför tv:n och där rullar "Sveriges Mästerkock".

Jag säger bara - för något år sedan hade jag antagligen överdoserat med heminredningsprogram, för sedan dess orkar jag inte titta på dem. Men det här programmet - så himla kul det är att se! Jag är i vardagslag vid den här tiden i livet rätt ointresserad av matlagning för egen del - vardagsmaten tillagas alltid under svår tidsnöd och det är så långt ifrån roligt jag kan komma (Linas Matkasse är en lättnad här dock).

Men att se de här människorna laga mat på fri hand och sedan njuta (jag alltså!) av juryns avsmakningar och efterföljande omdömen, det är jättetrevligt. :)

Jag hade verkligen velat lägga ut en fin bild på G och mig tillsammans, men det är bara att konstatera att bilderna där jag är med eller på mig är försvinnande få - det är jag som fotar. :) Vi måste bli bättre på att be andra ta bilder på oss. :)

Rubriken på inlägget är en kärleksfull flirt med en film som vi båda gillar mycket - jag älskar den. Se den!

 

Sista frukosten i Harlem i våras. :)

Brändöskär i början av augusti -11.

Gråskalor.

Idag tog vi för oss att åka med svärföräldrarnas bil ned till deras garage i hamnen. Det har varit ett riktigt ruggigt väder idag, ännu litet värre än igår. Det har blåst ordentligt och snöat i sidled och nollgradigt har det varit, så snön är tung och blöt.

Jag tog såklart med kameran och vi siktade på att komma ned till hamnen i det lilla dagsljus som rått idag. Det är rätt unikt att havet svallar öppet ännu och det är svårt att låta bli att fundera på om det kommer att lägga någon is alls i år.

Jag menar - den här vintern som står i skarp kontrast till den förra vintern. I år tog jag fram mina vinterskor en lördag strax före jul. Barnen har fortfarande bara använt sina vinterstövlar, denna vinter då temperaturer kring fyra minus får mig att haja till och tänka "oj, vad kallt". Patetiskt med våra mått mätt.

Som kallast här på vår gata har det i vinter någon enstaka natt varit knappt sexton minusgrader. Ifjol, den fantastiskt fina vintern, var vi den här tiden inne i en många veckor lång period med temperaturer under tjugo grader och vi körde bil ut till ön före Lucia.

I år är som synes isvägen inte öppen. Jättebesvärligt för dem som bor och verkar på öarna och aptråkigt för oss som bara vill dit ut för att hälsa på och rekreera oss. Barnen saknar farmor, farfar och Klinga och jag är säker på att de där ute saknar tillbaka. :)

Nåväl, det är som det är. Det blir säkert is i vinter, men det känns inte så där jättetroligt att det skall gå att köra bil på den. Det var respektingivande att titta på det svarta, tröga vattnet och föreställa sig exakt hur kallt det är.

När vi gick ut på piren barnen och jag, påminde jag dem om hur det brukar vara på sommaren då vi hoppar ut ur bilen med bara armar och ben och ned i båten för att ta oss ut på vågorna. Vi var rörande eniga om att ingen ville ha några bara kroppsdelar ute just idag. :)

Om- och nystart.

Ok. Då börjar jag om med ridningen igen. Efter det snöpliga och faktiskt djupt sörjda avslutet med westernridningen, har jag så samlat ihop mig och börjar om på Luleå Ridklubb igen ikväll. Litet rostig och smånervös känner jag mig allt.

Och alldeles strax börjar Norah sin första ridkurs! Jag skall följa henne, sadla, tränsa, borsta och leda och vi skall ha jättekul!

Jul hos oss.

Ny, grymt snygg pappersstjärna i svart och glittrigt silver. Klockren ihop med vår vackra tapet i farstun. :)

Girlangen vi haft i några år nu.

Ett experiment på en ställning från IKEA. Skall försiktigt över åren utöka med lätta silvriga och klara pumlor där. Fint, fint. :)

Men inga gröna kulor (syrran var ju inte här och fixade). :)

Menyn, skriven och dekorerad av Norah.

Norahs önskelista.

Rubens önskelista, skriven med benägen hjälp av morfar. Ruben, efter jul, med viss förtvivlan i stämman - jag fick inte en enda bilbana!

Amaryllis som snitt. Väldigt vackert, stod tjusiga i en dryg vecka.