Sommarlov.

Fredagskänslan är litet nyanserad idag. Overkligt lång ledighet rullar upp sig framför barnen och mig. G skall också vara ledig, jag vet bara inte riktigt när.
Så - nu börjar allvaret. Det är nu jag skall varva ned, sova mera, ladda batterierna, bli gladare, sluta irritera mig på barnen, sluta äta så förbannat mycket godis (men jag vill ju inte), läsa, vara i nuet. Så att jag är pigg och fräsch om två månader när jag skall börja arbeta igen och vansinnet med hysteriska morgnar och jäktiga kvällar tar vid igen.
Är det någon som tror att jag lyckas?

De här raderna blev några helt andra än jag väntat mig när jag började skriva. Märkligt hur det blir ibland. Litet mörk känner jag mig helt klart. Jag tror att jag är ordentligt utsliten nu (men hur länge har jag inte formulerat de orden?) och har ett tydligt minne av hur precis outvilad jag kände mig efter förra sommaren. Jag är litet rädd att det skall bli så igen.
Jag har bestämt mig för att låta varma dagar bli en glad överraskning och de andra får vara normaltillståndet. Så tänkte jag skydda mig mot besvikelsen som vädret alltid innebär om somrarna. Sedan vore det förstås ett plus om jag lyckades njuta litet av de varma dagarna som kanske kommer. Ett jätteplus vore om jag lyckades ha roligt också.Jag skall börja med att gå ned i tvättstugan och kvällsnöjet där. Något litet senare skall jag sova, till barnen väcker oss.

Sedan får vi se.

Ssschhh!

Vet ni vem som uppträder i samband med flyguppvisningen på söndag? 8) Det heter förresten Nordic Air Show 2011 och programmet kan ni se här.

Eric Saade.

Jag har inte sagt något till barnen - måste prata med G först, eftersom han kommer att få lov att rodda den senare delen av tillställningen. Vi måste hålla snattran om det, till vi säkert vet att vi faktiskt kommer att stanna. Annars blir barnen så himla besvikna.

Swingfly, en kille från Brooklyn minsann. ;)

Danny Saucedo.

Jag drar till Boden på eftermiddagen för ett dubbelpass på westernhästarna och missar slutet av den häftigaste delen av flyguppvisningarna och konserten, men, men - jag överlever nog. :)

Uppdaterat.

Hittade via syrran en blogg som känns mycket tilltalande. En kvinna mitt på Manhattan, som lämnar tips om allt från håruppsättningar till farsdagspresenter (där Bästisen, finns det grymt snygga skinnet till ajfånen, som gör att den ser ut som en gammal Leica) och som lägger ut snygga bilder också. Så - Ett annat New York fick lämna (för den här gången - fortsätter att följa dem på FB), men jag släpper inte taget utan skjutsar alltså in en annan blogg från staden - A CUP OF JO. :)

Jämföra.

Sidobord som jag tycker är jätteläckert. Både funkis och koolt, men för dyrt med 5580 SEK på Inreda. Från House Doctor.

Konstverk - skulptur? möbel? - på Museum of Modern Art, NYC. Sannolikt obetalbart, jag kom inte ihåg att titta efter prislappen. ;)

Insiktsfullt.

Ruben glimrade igår. Han glimrar nästan jämt, men ibland mer än vanligt. Jag är glad att jag fortfarande lyckas komma ihåg hur glimret gick till. ;)

Ögonblicken kommer ofta farande med full fart och har man inte hjärnan med sig, så hinner det inte fastna. Det här var så märkvärdigt i alla fall, att jag genast var tvungen att berätta det för G och svärmor som var här. Och därför minns jag.
Jag hade nyss kommit hem från jobbet. Norah var hos en kompis, svärmor var här och skulle hjälpa oss med barnen, så att vi kunde gå ut och äta.

Efter att ha hälsat glatt som han brukar, frågade Ruben mig: "- Mamma? Vill du köra memory med mig?".

Jag gjorde ett snabbt överläggande med mig själv - G höll på att hjälpa sin mor med något och de verkade upptagna ett tag, så vi skulle ändå inte skulle komma oss iväg med en gång. Så jag svarade Ruben, att "-Ja."

Då kom Ruben med en följdfråga: "- Men kan du?". Det svajade till litet för mig där, för frågan var så djup. Det var helt klart inte så att han undrade om jag kunde spela memory, alltså rent praktiskt, utan Ruben frågade om jag k u n d e spela memory med honom, alltså motsvarigheten till att ha tid. Lilleman.

Jag tänker mycket nu också på hur oskyldiga och tillitsfulla barnen fortfarande är. Som när Ruben ställde de här frågorna till mig och hans otroligt vackra, klara ögon tittar rakt in i mina utan att vika, i förtroende för mig och mina svar. Vilket ansvar vi har.

Det här tänket går i vågor. Jag tänker på barnens tillit ofta. Och på hur den kommer att nötas, gnuggas och krossas och byggas upp igen i livets framfart. Och i det tänket kan det göra rätt ont i mammahjärtat.

Sista rycket.

Vi kom till vännerna i Älvsbyn igår eftermiddag och har precis kommit därifrån. Det känns som att vi varit där i flera dagar. Varenda stund har varit fylld av livgivande värme (fast det svalnade av till sexton grader framåt midnatt igår och då kände åtminstone Bästisen och jag oss litet hurvna) och efter imorgon inleder åtminstone barnen och jag vår sista arbetsvecka.
Men det här dygnet har vi laddat sommar. :)

Så underbart bara.