Insiktsfullt.

Ruben glimrade igår. Han glimrar nästan jämt, men ibland mer än vanligt. Jag är glad att jag fortfarande lyckas komma ihåg hur glimret gick till. ;)

Ögonblicken kommer ofta farande med full fart och har man inte hjärnan med sig, så hinner det inte fastna. Det här var så märkvärdigt i alla fall, att jag genast var tvungen att berätta det för G och svärmor som var här. Och därför minns jag.
Jag hade nyss kommit hem från jobbet. Norah var hos en kompis, svärmor var här och skulle hjälpa oss med barnen, så att vi kunde gå ut och äta.

Efter att ha hälsat glatt som han brukar, frågade Ruben mig: "- Mamma? Vill du köra memory med mig?".

Jag gjorde ett snabbt överläggande med mig själv - G höll på att hjälpa sin mor med något och de verkade upptagna ett tag, så vi skulle ändå inte skulle komma oss iväg med en gång. Så jag svarade Ruben, att "-Ja."

Då kom Ruben med en följdfråga: "- Men kan du?". Det svajade till litet för mig där, för frågan var så djup. Det var helt klart inte så att han undrade om jag kunde spela memory, alltså rent praktiskt, utan Ruben frågade om jag k u n d e spela memory med honom, alltså motsvarigheten till att ha tid. Lilleman.

Jag tänker mycket nu också på hur oskyldiga och tillitsfulla barnen fortfarande är. Som när Ruben ställde de här frågorna till mig och hans otroligt vackra, klara ögon tittar rakt in i mina utan att vika, i förtroende för mig och mina svar. Vilket ansvar vi har.

Det här tänket går i vågor. Jag tänker på barnens tillit ofta. Och på hur den kommer att nötas, gnuggas och krossas och byggas upp igen i livets framfart. Och i det tänket kan det göra rätt ont i mammahjärtat.