Önskelista.

Mina födelsedagar de senaste åren har som sig bör passerat med ett enkelt fika ungefär. Jag har fått fina presenter och omtanke från mina närmaste.

I år fyller jag femtio. Fem-tio. Five-0. F-e-m-t-i-o. Om fyrtio var koolt, så är femtio imponerande. G fyller ju lika mycket och vi mumlar, utan att ha bestämt oss, om att ha något festligt tillsammans på sensommaren. Tror det blir ett 100-årskalas minsann :-)

Nåväl, vi får återkomma om det.

Men i alla fall. När man fyller femtio - får man ha en önskelista då? Jag tänkte dela en med er. Har präntat in i barnen att önskelistor inte är beställningslistor så det gäller ju även mig själv. Delar av listan får kanske helt enkelt hänföras till min Bucket List. Det passar ju - jag har funderat på att starta en sådan, där man alltså listar sådant man verkligen vill se/göra under sin livstid. :-)

En ridresa ja... Eller flera kan man ju faktiskt hoppas på. Jag känner mig något mindre intresserad av att rida på tur, men mycket mer intresserad av dressyr på fina (dröm-!) hästar och ett glas vin och grym mat vid poolen på kvällen. Spanien skulle funka!

Den här hyllan har jag önskat mig sedan syrran bloggade om den för många år sedan. Jag önskar mig den fortfarande, den skulle göra sig så bra i mitt rum i källaren.

Sådana här behöver jag verkligen nya av. Mina nuvarande har många ridpass i sig och det är snart ett år sedan nu som jag hittade ett hål i den ena.

Den här stranden i Grekland. Med ett vrak och allt.

Ett par ballerina från Shoe Bakery. De här skorna finns på riktigt!

Jag har seriöst funderat på en tatuering, i flera år nu. Jag är jättesugen! Det svåra har varit motiv och placering. Jag tror att jag klurat ut det nu. Det är inget överdrivet och absolut inte originellt, men det håller för evigt. Norahs och Rubens namn och vackraste tänkbara typsnitt, i nacken direkt nedanför hårfästet. Syns inte då håret är utsläppt - syns då jag har svans. Det här känner jag är en värdig 50-årspresent som aldrig kan falla i glömska eller förkomma. <3

Som alternativ till dressyrresan listar jag en resa till en working ranch, gärna i Montana i USA. Där får man rida med cowbojsen och delta i arbetet med att flytta boskap.

Lördag del II.

Lördag del I.

Firar med barnen.

Känslor.

Det här är ett konstverk som klev rakt in i mitt hjärta. Det är maken till en före detta kollega till mig som målat denna. Han ställer ut på Liljevalchs vårsalong, viket är imponerande i sig.

Det är alltså en akvarell, som föreställer hans mammas sista dagboksanteckning, som hon satt och skrev då hon fick en stroke som sedan ändade hennes liv.

Som sjuksköterska kan jag känna mig nästan perverst fascinerad av ett rätt unikt dokument, som visar hur en människas hjärna kan fungera under de sista medvetna minutrarna av ett långt liv (mamman var 91 år gammal).

Som människa känner jag sorg och kärlek, trots att jag inte har någon som helst anknytning till människan som skrev orden. Orden som tar slut då livet tar slut.

Nattliga besök.

Upptäckte imorse när jag var ute med Axi att vi haft besök av älg(ar) under natten. Jag har inte kunnat se att de ätit upp något! Vi har ju haft älg på tomten förr, men det var ju länge sedan. Litet mäktigt ändå att tänka att de knallat förbi medan vi låg och sov. :-)

Ser ni Axi där hon sitter på tomtgränsen, mitt i spåret? :-D

Imorgon skall vårt hjärta, modiga Norah, dra två mjölktänder. De första två. Senare skall två till dras. Symmetriskt förstås, hörntand och närmaste lilla tuggtand på respektive sida i överkäken. Detta för att bereda väg för de två permanenta hörntänderna som har tagit litet tid på sig att komma ned.

Den ena ligger rätt i sin kanal och har försiktigt börjat anträda sin bana nedåt. Den andra ligger högt uppe i käken och pekar dessutom litet i riktning mot roten på den permanenta framtanden intill, vilket inte är bra.

Vi har försökt förbereda Norah så bra det bara går, rätt så detaljerat. Hon är ju otroligt tuff och härdig i de här sammanhangen, så det gäller att pejla henne väl. Hon är inte den som klagar när det är på allvar liksom. Hon somnade trygg och lugn (vi pratade inte om tänderna precis vid läggdags) och där känner jag att vi lyckats väl. Själv var jag sjuk av nervositet inför det enklaste lilla tandläkarbesök till jag blev vuxen och bytte till min nuvarande tandläkare. Halleluja!

Morgonpromenad.

Det var ju för det här jag ville att vi skulle skaffa hund! Jag skulle givetvis inte ha varit på promenad på morgnarna om jag inte haft Axi som tvingar mig ut.

Sötnos!

Alltså - nu värmer den igen!

Morfarns bil, resolut parkerad för att vi skall rymmas på infarten (och bildbevis på att den fick följa med upp från ön).

Jag gillar den här gatan. Eller namnet på gatan. Jag gillar tanken på att det en gång löpte en rågång förmodligen någonstans nära gatan och i dess sträckning. 

Sötnosen är inte fullt så söt när hon hittar på bus med grejor här i huset. Hmm...