Milstolpe.

I tisdags, den 26 augusti, var Ruben lika gammal som Norah var när Ruben föddes. Jag har tänkt på det en tid. Funderat på hur Norah var och hur vi upplevde henne då, när vi dagen efter hans födelse kom hem med vår lille gosse.

Norah och Ruben, då!

Det mest slående och tydliga minnet, var hur stor vi tyckte att Norah plötsligt blivit. Farmor var barnvakt (så skönt - hon kom och hon stannade helt enkelt till Ruben var född) och Norah låg och sov i spjälsängen när vi kom hem med Ruben. G och jag smög in och tittade på henne och hon såg JÄTTESTOR ut. :O)

Jag minns henne också som mentalt "större" än vad Ruben är idag, att hon var så klok och försiktig med honom och pussade och kramade honom och smekte hans lilla huvud.

Men jag tror att Ruben nog är på ungefär samma ställe idag han med. Men för oss är han ju "den lille", lillbrorsan, som var så himla pytteliten då han kom till oss. Vi pratade om det häromdagen, G och jag, och kom fram till att Ruben nog skulle te sig lika "enorm" ;O) idag bredvid en liten bäb, som Norah gjorde den där dagen.

Nu har vi de här två nya liven i våra liv. Det har vi också talat en del om de sista veckorna, G och jag. Vårt lilla universum. När vi lagt oss och släckt ljuset och känt hur det i den stora världen också finns en liten värld - vi fyra själar som för alltid är sammanlänkade. I tid och evighet, i stor tacksamhet.

Ruben, nu!

Inskolning - repris och premiär!

Å, himmelrike! Jag är så glad för förskolan. Igen. :O)

Vi for tillsammans imorse alla fyra till Haga och avdelning Solen, för att påbörja inskolningen av Norah och Ruben. Marie, en av förskollärarna på avdelningen, råkade möta i dörren och hälsade genast "-Hej Ruben och hej Norah!" och det kändes ju jättebra. Strax därefter kom Lena, deras inskolningsfröken.

Ruben försvann in i lyckliga billekar och höll på med det hela den stund vi var där. Norah var lika lycklig då hon efter en stund kröp omkring på golvet och var hund. Lyckan var fullkomlig då det fanns koppel med karbinhake, som barnhundarna satte fast i sina halsringningar och sedan lydigt leddes omkring i av andra barn som gärna ledde omkring sina kompisar. :O)

Jag själv skrattade och log euforiskt av den lättade och rätta känslan av att med trygghet få lämna över mina barn i förskolans erfarna och pigga händer!

House.

Läste nyss i barnmorskeförbundets tidning, håller på med en sammanfattning av en artikel om ultraljudsexponering av foster. I texten läste jag "primitiva neuroektodermala tumörer" och mitt där jag satt och läste, svävade Dr Houses blåa ögon in framför min inre syn. Och så kunde jag inte läsa längre. Blev distraherad och tänkte att snart är det höst, yay och så startar serierna om. ;O)

Ovanligt - snudd på unikt!

Jag fikade med barnen. Det är inte helt unikt, men tyvärr gör jag oftast något annat samtidigt.

Men idag kom tre flickor förbi och sålde bröd och jag handlade nybakade bullar och solrosbröd och så satte vi oss alla tre tillsammans och fikade. Och det snudd på unika, var att jag drack mjölk till. :O) Ett litet ögonblick av barndomskänsla infann sig...

Vi har alltid ljus på bordet, för närvarande tre stycken. En glasljusstake, en värmeljushållare och ett rosa blockljus. Norah säger nästan varje dag då jag tänder dem, att det långa är onkel, värmeljuset är Bias och det rosa är moster.
Norah kan ju inte ana hur mycket det värmer mitt hjärta... *kär*

Eufori!

Vilken natt! Vilken natt! Och G var inte hemma och delade den med mig. ;O)

Barnen har sovit genom hela natten. Ruben vaknade enligt rutin strax innan jag skulle lägga mig igårkväll, så jag var in till honom och bäddade om honom och sade tyst att "-nu ska du sova gott, sov gott". Har inbillat mig att Rubens lilla kropp slappnat av då jag sagt så i mörkret och så brukar han sucka skönt, eller gäspa och somna om. Oftast behöver vi bara bre om honom täcket ("-Mycke" som han själv brukar säga och menar att han vill ha mycket täcke :O)), men ibland snurrar han och knorrar litet och sista kvällarna har jag tyst sagt till honom att sova gott, som jag gör när de skall sova för natten. Vi får väl se, vi provar oss fram hela tiden. Det som funkar idag, gör det inte med någon säkerhet imorgon! ;O)

I alla fall. Jag kom mig i säng, läste litet (ny bok; "Nu vill jag sjunga dig milda sånger" av Linda Olsson) och somnade. Och sov. Och sov.

Jag vaknade med en konstig känsla vid 0715. Jag kände mig litet utvilad, vaken och när jag såg vad klockan var, trodde jag nästan inte på det. Inombords uttryckte jag mina lyckliga känslor, vände mig om i sängen och hör-och-häpna somnade om.

Till Norah kom och väckte mig en timme senare. Helt fantastiskt. :O)

Det är den första ostörda natten på jag vet givetvis inte hur länge. Mer än ett halvår. Kanske ett år. Jag har det säkert dokumenterat, här eller i pappersdagboken. Hoppet är det sista som överger en, heter det ju och vi hoppas varje natt att det här skall bli den natten vi får sova... :O)

"-Då kan vi låtsas att det är nära då".

Så sade Norah ikväll, för en stund sedan, då vi just varit till Kallax och lämnat G där för vidare transport till huvudstaden.

Leffe på ön.

Barnen har ju fått träffa sin farbror ovanligt mycket denna vår och sommar och faster har såklart varit med en del av tiden. Det har varit så roligt att få umgås! Barnen pratar mycket om dem, nästan varje dag och nu blev det ju aktuellt igen förstås, då G skall till dem och sedan med sin bror deltaga i en svensexa för en tremänning som skall gifta sig i september.

Som vanligt kom Bias, moster och onkel också upp och Norah började den här gången med att säga att deras hus är ganska nära vårt. "-Njae", var jag tvungen att säga, "-det är riktigt långt från vårt...". Då svarade Norah med det som står i rubriken och det kändes ju någonstans trösterikt.

Ruben begår kräftpremiär! ;O)

Stora Norah har slutat med pipmugg. Hon har druckit ur glas i flera år redan, men vattnet har jag envisats med att ha kvar i pipmugg, därför att hon då enkelt (för mig = ingen spillrisk ;O)) kunnat dricka vatten när som helst. Det har känts mer och mer som att hon borde sluta med pipmugg och nu bestämde vi oss för det. Så nu serverar jag henne ett glas vatten förutom annan dryck till alla måltider och såklart om hon vill däremellan. Utom nattetid. Där håller vi en stenhård linje. Det enda man får komma upp för, är att kissa. Eller berätta att det är en fluga i rummet. ;O) Bara då de är sjuka med feber, serveras vatten dygnet runt.

Nu sover Norah alltid middag utan blöja också. Hon har länge fått välja och oftast valt att sova utan, men sedan denna vecka har vi bestämt att nu är det utan som gäller. Vi lägger en bit plastad frotté under, så att det skall gå bra om olyckan är framme.

Norahs största fångst i sommar! :O)

Fynd!

Skrev aldrig om det när det hände, men häromveckan fick jag mig de röda Clarks-sandalerna för halva priset. De svarta var slut, men jag gillade ju de röda och det är ju en färg litet utanför min "box", så de blir så bra! Och så sköna! *glad*

Förkylt?

Idag har Ruben varit så grinig och jag menar verkligen grinig. Sista halvtimmen innan lunch grät han nästan oavbrutet, åt allt. Sedan var det helt ok fram till han skulle sova middag och allt var bra efter vilan också. Men så innan kvällsmaten var det samma visa igen, mycket gråt för det mesta som hände. Helt atypiskt.

Sista veckan har han nyst då och då. Jag är hyperuppmärksam på sådant, eftersom jag hela tiden är litet orolig för att barnen skall bli allergiska.

Jag tyckte såklart att han kändes varm ikväll också. Norah sade dessutom i villervallan innan kvällsmaten att hon inte kände sig bra i kroppen (hon sade så!) och så höll hon fram handen och måttade cirka en centimeter mellan tummen och pekfingret och sade att hon kanske bara är litet sjuk, "-men det blir braaa!" och så lät hon precis som vi gör när vi peppar våra barn då de gjort illa sig eller så.

Så har vi otur så är barnen krassliga imorgonbitti och det vore ju så helt otroligt typiskt, eftersom vi då PLANERAT ATT ÅKA TILL IKEA med Vännerna från Älvsbyn... *aarrgh*

Nåväl, vad är väl en dag på IKEA? Helt tråkig, intetsägande och helt... fantastiskt jättekul!! ;O)

Den som lever får sig.

Porslinskross.

Leffes första offer har börjat infinna sig. För några dagar sedan hände första incidenten med fatal utgång. Han välte en ljusstake på köksbordet (där skulle han inte vara va?) och den gick i tusen bitar (nästan). Den ljusstaken sörjer jag rätt mycket. Jag hade köpt den på Village (som inte längre finns i Luleå) och det var en sådan som man lyfter toppen (själva ljushållaren) av och så kan man om man vill fylla den nedre delen med det man känner för. Jag hade små snäckor från Thailand i den nu när det hände och jag har haft godis i den och något glittrigt en jul.
Jag har sökt på webben, men hittar inga ledtrådar till den eller liknande ljusstake. Jag emottager tacksamt tips på köpställe för liknande ljusstake från någon? :O)

Idag åkte en kruka i golvet och den gick absolut sönder. Den var fin, men det var ändå ingen katastrofal förlust.

Leffe har vält ned några till saker också, men de har varit av hållbarare slag.

Jag tror annars att Leffe har kommit sig tillrätta hos oss. Han leker (kanske inte alltid helt frivilligt ;O)) med barnen, äter och dricker, använder lådan och sover långa pass i lådan under Norahs säng. På kvällen ligger han alltid och sover/spinner/busar mellan G och mig.

Leffe är inte den ende som kraschar saker här hemma. Som sagt; kamran är numera ett försäkringsärende. ;O)

För någon vecka sedan när jag vattnade blommorna, rasade plötsligt en stor väggampel i golvet och gick definitivt sönder. Den har hängt där förmodligen sedan strax efter vi flyttade in i huset och sista åren har det bott en gullranka i den, som faktiskt mått bra där! Men nu plötsligt, nu skulle den inte hänga där längre... Den krukan sörjer jag. Jag minns ännu när jag köpte den (kan vara femton år sedan), för den var litet dyr för min budget (>300 kr), men den var så snygg att jag var tvungen att köpa den. *suck*

Och idag stod jag så som ett stömmel och skar upp Rubens varma mat på en av våra tallrikar, balanserade litet (väl mycket tydligen) på kanten av bänken, eftersom jag hade en massa annat krafs som tog plats bredvid och vips så välte tallriken runt, landade på golvet och gick sönder. Rubens mat hamnade också på golvet och jag drog faktiskt en ramsa. *pust*

Nog med klagomål nu. Mot resten av dagen med stormsteg... eller nåt. ;O)

Framsteg!

Det händer förstås en hel del på barnfronten - de går fort framåt, Ruben tydligare än Norah eftersom han är mindre och hans framsteg märks tydligare.

Under förra veckan sjöng plötsligt Norah tillsammans med mig, vilket hon konsekvent vägrat göra hittills. Det var jätteroligt och hon sjöng jättefint! :O) Jag tog upp "Broder Jakob" och Norah hakade på. Norah har sedan länge sjungit mycket, men liksom för sig själv när hon leker. Jag vet inte hur hon bar sig åt på dagis, om hon sjöng något då de hade sångstund, men här hemma så sjunger hon oftast det hon gör, med egen melodi.

Ruben har så smått börjat sjunga han med, sista månaden kanske och han såg mycket förtjust ut då Norah och jag sjöng. Jag sjunger alldeles för litet med dem. Tur att de snart får komma på förskolan igen, så att de exponeras för mer av det som vi är mindre bra på att erbjuda dem! ;O)

Sista två veckorna har Ruben putsat på sitt jämfotahopp och nu kan han det! Det är vederbörligt noterat i BVC-journalen. ;O) Han småhoppar litet som uppladdning och sedan satsar han och hoppar upp i ett perfekt jämfotaskutt. Han fixar inte ännu att göra ett till direkt efteråt, men han försöker.
Sedan ganska länge har Ruben "sprungit" också. Han har så bråttom i livet, att han nästan aldrig går, utan han liksom springer fram. Skrattade högt för ett tag sedan, när han sprang från vardagsrummet i en båge in i sitt och Norahs rum och han höll sin ena arm sträckt framför sig med knuten näve och visionen av Stålmannen var klar. XO)
Nu är jag i alla fall benägen att kalla det för att springa, det han gör. Definitionen på att springa, är att det finns ett svävmoment och jag tror att det precis just nu börjar infinna sig ett sådant.

Sedan en tid har Ruben börjat leka låtsaslekar litet tydligare. En morgon fick G och jag godis ur Rubens lilla kupade hand. Vi låg alla i vår säng. Ruben lyfte litet på täcket, stack in handen och fick med sig litet godis, som han sedan erbjöd oss. Ofattbart gulligt! Det var bara att öppna munnen och mumsa i sig! :O)

Irritation. Och sorg.

Tror vi har haft sönder vår kamra. Mest är det jag, tror faktiskt det till 100 % är jag. XO)

Jag har lyckats tappa den 3-4 gånger i marken, de flesta gångerna på asfalt och från oroväckande höjd. Vi har märkt de senaste veckorna att kameran har haft fel fokus och först ondgjorde vi oss och tänkte att det var något allmänt fel på den. Manuella fokuset har inte heller fungerat. Det har hörts när optiken åker ut och in vid zoomning att det kärvat rent mekaniskt.

Häromdagen tappade jag den igen, kanske femte gången dårå och nu fick sig optiken definitivt en "kyss" som G skulle ha kunnat uttrycka det. Nu syns det för ögat att det blivit krokigt och nu kan kamran inte producera en skarp bild överhuvudtaget.

Jag tycker jättemycket om kamran, den har åtta megapixels och jag är svårt beroende av den vikbara skärmen som möjliggör fotograferande som är svårt med en integrerad skärm. Kan till exempel se motivet fast jag sträcker armarna över huvudet eller kan fotografera blyga objektiv utan att de riktigt vet om att de blir avbildade, eftersom det inte är uppenbart att kamran tittar på dem. ;O)

Fram till det senaste fallet, funderade jag på att testa garantin (så irriterande ny är den), men nu är det ju tyvärr helt uppenbart att vi varit oförsiktiga med den.

Så nu blir det att testa drulleförsäkringen istället. Det tror jag dock kommer att gå bra! Blir att se sig om efter en ny kamra nu. Tror det blir för länge att vänta till New York-trippen, kan nog inte undvara kamra så länge.

Butter.

Jag svär - igår hade höstljuset anlänt. Jag var tvungen att ha på en tröja när jag var ute med barnen efter middagen och solljuset hade det där vassa sticket som jag direkt associerar till höst... *muttra*

I förrgår när jag gick till stan i regnet, blev det ju förresten åska också. Glömde att nämna det. Det åskade på ett tag, hörde mest mullret men så småningom såg jag blixtljuset också. Tidigare i sommar har vi endast hört EN åskknall. Det är patetiskt.
När jag var barn, gick det mycket åska på sommaren. Vi var dessutom ofta på Svartön i Luleå skärgård, där vi hade en vid horisont som en stor bioduk för åskvädren att visa upp sig på. Åska är ett upplivande skådespel, särskilt nuförtiden när vi aldrig får uppleva det. Självklart känns det litet mera respektingivande när det kommer nära. :O)

Nåväl. Jag hoppas på litet mera sommar innan den är helt uträknad för i år. ;O)
Så här ljuvlig såg pionen ut för två veckor sedan, :O) innan två dagars slagregn krossade alla blommorna!

Leif.

Sent i tisdagskväll kom vi hem med Leif, kärleksfullt döpt till just detta av en av döttrarna i familjen som äger kattmamman. Min hjärna protesterade först vilt mot det namnet, men sedan blev jag full i skratt och tänkte att han nog får heta det. Vi provar att kalla honom Leffe också, förutom kissen, kissungen, kattungen och med mera. :O) Han har samma färg som det goda belgiska ölet med samma namn. ;O)

Leffe är född den 10 maj 2008 och är en rödrandig liten pojk. Alla fyra fötter är vita och det vita sträcker sig högt upp på bakbenen, löper under hela magen, på bröstet och så har han en liten bläs som bildar ett timglas på nostippen. Han är förstås väldigt söt!

Leffe och hans hemmavarande kullsyskon for omkring som nervösa raketer när vi skulle hämta honom och jag funderade litet hur det skulle bli när vi kom hem. Vi har väl varit bortskämda med gamla Muja, som aldrig vält ned blommor eller klättrat i julgranen och som vi sent i hennes liv lärde att inte vara på köksbänkar och -bord (i alla fall när vi var hemma... ;O)).

Mina farhågor har efter blott tre dygn helt kommit på skam. Det visar sig att Leffe är en lugn och mysig typ som efter ett första dygn av blygsel, nu syns frekvent runt om i huset. Han håller sig kring barnen i korta il och leker med dem alternativt låter dem smeka honom ("-Veffe!" som båda barnen säger). Långa stunder försvinner han och jag fann genast hans viloplats. Han drar sig tillbaka och sover gott i lådan under Norahs säng, där också Muja gärna låg.

Redan första kvällen låg han mellan G och mig i soffan och som han spinner! Han spelar i samma liga som syrrans gamla kisse Greta. Han är fjunig och spenslig - en liten yngling har flyttat in! ;O)

Lill-Ida (mor, i mitten) samt Leffe med ett syskon.

Så rädd.

Oroar mig litet att den här underbara veckan som just varit, ska visa sig vara all sommar vi fick i år. Igår, så sent som igår, promenerade jag med barnen i vagn in till stan. Det var så varmt, så livgivande varmt och flödigt med sol. Ruben somnade redan innan vi hunnit lämna gården, medan Norah höll sig vaken en bit och språkade på som vanligt. Jag provade för första gången myggnätet som följde med vagnen och det var ju lika suveränt som regnskyddet. Myggnätet fungerar dessutom som solskydd.
Jag hade blivit varse att det tornade upp sig rejäla åsk/regnmoln, men lät det inte bekymra mig. När vi väl kom iväg, tänkte jag att klarar vi det här, så gör vi det bra. ;O)

Jag hade på mig en turkosmönstrad sommarklänning och mådde så bra i den. Det var en promenad under medveten närvaro och jag kände mig väldigt _i nuet_ där jag gick. Men det blir gärna så, när hela himmelen i ena riktningen är mörkt åskblå med maffiga regntunga moln och det samtidigt är chockerande, ljuvligt varmt och man har ovanligt mycket hud framme som exponeras för sol, vind, värme, regn, luft, liv...

Efter bara några hundra meters promenad, såg jag att solen strax skulle gå i moln. Som den här sommaren varit mest hela tiden, for det genom mitt huvud att "nu blir det kallt" och stålsatte mig en aning. Solen gick i moln efter ytterligare några hundra meter, men inte blev det kallt. Det var lika varmt ändå. Norah hade somnat och på krönet av gamla järnvägsviadukten hade jag fått nog många regndroppar på mig för att besluta att byta myggnätet mot regnskyddet.

Det var helt rätt åtgärd, för strax därefter började det regna. Samerna har över trehundra ord/begrepp för snö - undrar hur många uttryck de har för regn? Det här regnet var ett sådant regn som ser rätt rikligt ut, men som inte blöter ned en så mycket. Det var jättehärligt på alla rätta vis att känna regndropparna landa på axlarna och allra längst ned på ryggen. :O)

Väl i stan, kunde jag bara konstatera att Älvsbyvännerna redan klarat av sina stadsärenden. G var hemma och preppade mat, så jag tog i stort sett bara bussen hem igen efter en kort stund på regniga, men varma stadsgator. LuleåKalaset började igår, så det var fullt aktivitet på stan.

Vännerna kom och vi åt en del, bland annat fick de äntligen smaka pajen med västerbottensost och löjrom, som de missade då vi gift oss eftersom de var tvungna att åka hem. Helt självklart förekom det en hel del aktivitet på golvet, då de skulle bekanta sig med vår nyaste familjemedlem Leffe, eller Leif som han är döpt till. :O)


Da cat is in da house. ;O)

Idag, ja - idag är det bara 17 grader varmt och tveksam sol.