Vilken natt! Vilken natt! Och G var inte hemma och delade den med mig. ;O)
Barnen har sovit genom hela natten. Ruben vaknade enligt rutin strax innan jag skulle lägga mig igårkväll, så jag var in till honom och bäddade om honom och sade tyst att "-nu ska du sova gott, sov gott". Har inbillat mig att Rubens lilla kropp slappnat av då jag sagt så i mörkret och så brukar han sucka skönt, eller gäspa och somna om. Oftast behöver vi bara bre om honom täcket ("-Mycke" som han själv brukar säga och menar att han vill ha mycket täcke :O)), men ibland snurrar han och knorrar litet och sista kvällarna har jag tyst sagt till honom att sova gott, som jag gör när de skall sova för natten. Vi får väl se, vi provar oss fram hela tiden. Det som funkar idag, gör det inte med någon säkerhet imorgon! ;O)
I alla fall. Jag kom mig i säng, läste litet (ny bok; "Nu vill jag sjunga dig milda sånger" av Linda Olsson) och somnade. Och sov. Och sov.
Jag vaknade med en konstig känsla vid 0715. Jag kände mig litet utvilad, vaken och när jag såg vad klockan var, trodde jag nästan inte på det. Inombords uttryckte jag mina lyckliga känslor, vände mig om i sängen och hör-och-häpna somnade om.
Till Norah kom och väckte mig en timme senare. Helt fantastiskt. :O)
Det är den första ostörda natten på jag vet givetvis inte hur länge. Mer än ett halvår. Kanske ett år. Jag har det säkert dokumenterat, här eller i pappersdagboken. Hoppet är det sista som överger en, heter det ju och vi hoppas varje natt att det här skall bli den natten vi får sova... :O)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar