fredag 1 augusti 2008

Leif.

Sent i tisdagskväll kom vi hem med Leif, kärleksfullt döpt till just detta av en av döttrarna i familjen som äger kattmamman. Min hjärna protesterade först vilt mot det namnet, men sedan blev jag full i skratt och tänkte att han nog får heta det. Vi provar att kalla honom Leffe också, förutom kissen, kissungen, kattungen och med mera. :O) Han har samma färg som det goda belgiska ölet med samma namn. ;O)

Leffe är född den 10 maj 2008 och är en rödrandig liten pojk. Alla fyra fötter är vita och det vita sträcker sig högt upp på bakbenen, löper under hela magen, på bröstet och så har han en liten bläs som bildar ett timglas på nostippen. Han är förstås väldigt söt!

Leffe och hans hemmavarande kullsyskon for omkring som nervösa raketer när vi skulle hämta honom och jag funderade litet hur det skulle bli när vi kom hem. Vi har väl varit bortskämda med gamla Muja, som aldrig vält ned blommor eller klättrat i julgranen och som vi sent i hennes liv lärde att inte vara på köksbänkar och -bord (i alla fall när vi var hemma... ;O)).

Mina farhågor har efter blott tre dygn helt kommit på skam. Det visar sig att Leffe är en lugn och mysig typ som efter ett första dygn av blygsel, nu syns frekvent runt om i huset. Han håller sig kring barnen i korta il och leker med dem alternativt låter dem smeka honom ("-Veffe!" som båda barnen säger). Långa stunder försvinner han och jag fann genast hans viloplats. Han drar sig tillbaka och sover gott i lådan under Norahs säng, där också Muja gärna låg.

Redan första kvällen låg han mellan G och mig i soffan och som han spinner! Han spelar i samma liga som syrrans gamla kisse Greta. Han är fjunig och spenslig - en liten yngling har flyttat in! ;O)

Lill-Ida (mor, i mitten) samt Leffe med ett syskon.

4 kommentarer:

en annan sa...

Men åh! Så mysigt!! Oh så himla mysigt! :-))) Skall han bli innekatt?

S sade faktiskt "vi måste också skaffa katt". :-) Men jag är lite tveksam ännu, kanske om något år eller så, eller om någon bebis till eller så. :-) Den drömda katten skall för övrigt heta Ivan (!). Om han inte heter något annat redan förstås... X-D

Morskan sa...

Han skall bli som Muja, om han bara går med på det. D v s vara inne här i stan och vara ute på ön. Han hade börjat prova vara ute, men han har inte visat några tecken på frustration här (inne) hos oss ännu! ;O)

Varför vänta?! Jag hör och läser mer och mer om att inte längre undvika allergener för små barn. Det gäller både födoämnen och husdjur.
Men det är lätt för mig att säga, som haft sådan gudabenådad tur och fått två små barn som ännu inte visar ett tecken på någon allergi. OCH vi hade redan en katt i huset när de föddes. Jag skulle säkert ha tvekat mer om vi inte haft Muja innan.
*kramar*

en annan sa...

Jag vill vänta mest för att vi inte kommer att vara hemma så mycket framöver. Samma med hund. Det känns som om det är bättre läge när Tobias börjat skolan (dvs om MÅÅÅÅNGA år...). Det känns som om vi faktiskt måste skaffa hund/katt, jag tror man blir "bättre folk" om man delar levnadsrum med husdjur. :-)

Morskan sa...

Ja hund, ja... Det är en helt annan femma när det kommer till sysselsättning och lämna ensam och så. Känner ju nu, när jag kommer att arbeta deltid, att vi skulle kunna erbjuda en hund en mycket bättre tillvaro än vi kunde ge Akke. Det var jätteroligt att ha Smilla och nu uppskattar jag enormt att vara "tvungen" att gå en kvällspromenad. ;O)
När barnen är så stora att de börjar skolan, går man ju oftast upp till heltid igen (om man någonsin minskat arbetstiden), så då blir det väl bökigare igen?
Och det är klart, när man som ni reser till svamliga släktingar hela tiden ;O), så är det ju jättebesvärligt med djur.
Och jo, jag tror också att det är bra ur mänsklig och själslig synvinkel att leva med djur.
*puss*