"-Trösta mig!"

Så ropade Ruben alldeles nyss, precis när jag var på väg in genom dörren till honom. Han har redan gråtit till tre, fyra gånger och nu passade vi på att flytta över Norah till vår säng. Vi har ännu inte gjort som vi sagt att vi skall göra - lyfta över Norah redan innan Ruben börjar gråta, så att vi får låta honom testa att somna om själv litet mera. Som det är nu, går vi ju till honom i stort sett genast, eftersom vi inte vill att han skall väcka Norah, vår lilla lugnt sovande ängel... ;O)

Ja, ja, så vad skall man göra annat än trösta honom? ;O) Det är svårt att låta bli en direkt order... :O)

Nya vitvaror?

Grannen har kastat ut sina gamla vitvaror på gräsmattan. De är en stor familj och det ligger två skåp ute, likadana, delade, kyl uppe, frys nere. Men jämfört med vårt kylskåp som är omkring 30 år gammalt, ser de ju absolut sprillernya ut... XO) Helt sant alltså. För mina ögon ser de helt nya ut.

Också en debut...

Vi har just kommit hem efter en fantastisk middag på Kyrkbyns Kök & Matsal. Hamnföreningens styrelse äter middag en gång per år, som en liten belöning för allt frivilligarbete som utförs i hamnen under året. G fick till kaffet en fyra Suntory, japansk whisky, som vi förstås hörde talas om i den fantastiskt märkvärdiga filmen "Lost In Translation".

Den debuten jag åsyftade i rubriken begick jag sedan själv. Klockan drygt 2230 stolpade G och jag in på Kvantum eftersom jag skall ha med mig frukostgofika på jobbet imorgon. Herregud. Har litet svårt att förklara varför, men det känns jättehemskt att vara ute och handla sådär sent. Känns som att då vill jag bara vara hemma, inom hemmets väggar, lugnt, skönt för min trötta kropp. Och inte var vi ensamma i butiken, inte alls. En massa människor var där och handlade. XO]

En annan och märvärdigare debut skedde också ikväll, för att G och jag överhuvudtaget skulle kunna lämna huset samtidigt. Pappa satt barnvakt!

Trodde aldrig jag skulle komma dit, men nu fanns inga alternativ. Och det gick ju hur bra som helst förstås. Vi hade bokat restaurangen 1930, för att vi skulle hinna lägga barnen innan. Pappa har aldrig bytt en blöja, eller borstat en tand, eller skött om att få i säng något barn - mamma gjorde allt det när jag och syrran var små. Sagt och gjort - med en fruktansvärd disciplin roterade jag och G genom middagsmaten, ett kvällsbad, kvällsmat, tandborstning och sagoläsning, så att det var avklarat till omkring 19-tiden.

Så satt G kvar i barnens rum, för att Ruben skulle somna snabbt och inte springa upp fyrtioåttanitton gånger och till slut hastade vi iväg.

Jag sms:ade pappa under kvällen och frågade om barnen var tysta och han svarade kort "jodå". Och då menade han förstås att just när jag frågade, så var de tysta. ;O) För han hade haft en del att göra.

Vi hade ju berättat hur tyst och lugnt de sover 99 av 100 kvällar, fram till 2330 (återkommer till det), då Ruben brukar starta sina nattliga oroligheter. Och till dess skulle vi ju vara hemma.

Nu är jag inte klar över tidslinjen, men i korthet så hade detta skett:
Ruben kom upp. Han var kanske litet ledsen och fick sitta och titta på tv (!!!!!!!!!!!!!!!) med morfar en stund. Det var bra, tyckte Ruben. Medan de satt där, började Norah gråta (exakt hur ovanligt som helst). Morfar tar Rubbe under armen, lägger honom, tröstar Norah som lugnt somnar om. Sedan sitter "moffan" kvar i mörkret med Rubbe till han knoppar in igen. Och sedan sov Ruben hela den natten, med ett avbrott tror jag. Kanske moffan skall få lägga den gossen fler gånger? ;O)

En gång, när Ruben sov... ;O) Pantern ligger troget bredvid.

VAB

Krasslig men med tungan rätt i mun! Det ÄR klurigt att "kippa!"! ;O)

Idag har jag VAB:bat för första gången i livet. En sen debut! ;O)

Rubbe är litet krasslig; han har haft något på gång och natten till idag blev det jobbigt för honom. Han är ändå pigg, men hostar litet och producerar tjock, grön snuva. Två, tre gånger idag har han sett uppfordrande växlat med bedjande på mig och sagt "dagis!" och låtit mig förstå att han ville dit. En gång satte han på sig mössa och stövlar och var beredd. Det är så rart!

Apropå att klä på sig, så har Norah just erövrat sitt "påklädningskörkort". Det är en snillrik sak som barnens förskola instiftat. Barnen får en guldstjärna för var gång de klätt på sig/av sig ordentligt inklusive hänga upp och lägga kläderna där de skall vara. När de har fått fem stjärnor, får de sitt eftertraktade påklädningskörkort.
Det var föräldramöte för bara ett par veckor sedan och en pappa där sade att det är helt perfekt med de där körkorten, för om barnen tjorvar med påklädningen, kan man bara nämna litet om att deras påklädningskörkort kanske dras in om de inte klär sig ordentligt. ;O) :O)
En annan förälder visste att någon annan förskola hade snappat upp idén och höll på att införa den. :O)

Imorgon har jag min lediga dag, så vi får en lugn morgon. På eftermiddagen pyser jag iväg på första träffen i min klädsömnadskurs. Hur kul skall inte det bli på en skala?! :O) Jag fick ett il i helgen som var och sökte reda på tygerna och mönstret och har ikväll suttit och tittat litet på det. Känns litet gruversamt; det är så länge sedan jag sydde något i klädväg. Men äntligen skall min kappa få träda ut ur tygbunten! :O)

Klart!

I fredags, medan G kom upp till stan och hämtade oss, klarade resten av jaktlaget av att avsluta jakten genom att fälla den sista kon. Tolv vuxna djur och fyra kalvar totalt har fällts på de tre öar som ingår i viltvårdsområdet. Kalvjakt kommer att ske under hösten, men den hoppar G över. Fast man vet aldrig - Hertsövännen är bra på att liva upp G och få med honom på jaktturer! ;O)

Älgfesten var som den var - fokus ligger på glad samvaro över älgköttsoppan och i år var soppan verkligen jättegod! Det låter dumt, den är alltid god, men i år var den extra god. Köttet var superfint, klimpen var mumsig och så kändes soppan mindre fet än vanligt. Några personer premierades för sina insatser, främst kvinnorna som lagat all denna köttsoppa (till närmare 60 personer) samt bakat kladdkaka som visade sig vara årets efterrätt. En i jaktlaget som gjort särdeles mycket under kylrumsbygget fick en skjutkäpp och minsann fick inte G (kassör i vvo:t) en fin liten yxa för sitt arbete med vvo:ts hemsida. G hade smusslat och förberett skjutkäppen och visste nog inget om att någon annan i laget smusslat och förberett åt honom!

Vi hade trevligt sällskap av Hertsövännerna som sedan djärvt stävade över fjärden hemåt i mörkaste natten (de for vid 22-tiden). Svärföräldrarna och svågern satt i andra änden av lokalen så vi såg inte dem så mycket. Men vi ser ju dem annars, så det gjorde väl inte så mycket! ;O)

Igår finstyckade vi och jag var faktiskt med och hjälpte till. Jag har sedan vi fick barn aldrig kunnat hjälpa till, för de har antingen ammats eller krävt omvårdnad, varför jag utan att ha tänkt efter en sekund var helt inställd på att jag inte skulle kunna vara med i styckning och paketering i år heller. Det är ett arbete som jag inte direkt längtar efter, men när man väl står där, allihopa, småpratar, skär, skär, skär och spekulerar i om även den här biten är innanlår ;O), så är det inte alls tokigt. Nu är det i alla fall klart.
För att fira, ställde vi till med en härlig middag på potatisgratäng, stekt mandelpotatis, sallad, kantarellsås och så färsk älgfilé. Vin dracks till och det blev så lyckat, att vi funderade på om vi skall göra det till en tradition - att genast efter avslutad jakt inmundiga den goda filén, som man annars andäktigt sparar till något "tillfälle". G's faster med make delade måltiden med oss, till allas nöje!

Båten for G och sonen och parkerade för vintern. Jag bytte gardiner i vårt rum och kuddfodral på sängen - "vinterställde" rummet - och bytte sängkläder. Vi förbereder oss så sakteliga på höstens förfallsperiod, som innebär en ganska lång tid då vi inte åker ut till ön, därför att föret inte riktigt tillåter det.

Sommarminne I.

Målet eller vändpunkten på vår bilsemester i somras, var Örnsköldsvik och den ambulerande utställningen Star Wars The Exhibition. Jag råkade höra om den på radion på vårkanten och kände att det nog skulle vara möjligt att åka dit. Och har jag tänkt tanken, så är det som om en obönhörlig kraft sätts i rullning till det händer, det som jag tänkte. ;O)

Utställningen var så bra som jag någonsin kunnat föreställa mig. :O) Det hade bara kunnat toppas av att ha varit där på V.I.P-invigningen, då Chewbacca, C-3PO, Darth Vader med flera minglade och åtminstone C-3PO innehöll den skådis som alltid gestaltat droiden.

Utställningen var stor och fyllde hela museet i Ö-vik. Museet byggdes om och renoverades radikalt inför utställningen och rummet som huserade Darth Vader var mäktigt. Det var mörkt, väldigt svalt och Vader stod väl upphöjd och reste sig antagligen ett par meter ovanför en själv. Med effektfulla pauser, hördes Vader andetag (nästan _alla_ vet hur de låter ;O)) och det var stört omöjligt att inte få gåshud där inne. De facto började Norah gråta ett par gånger, då hon fördes in i det rummet av entusiastiska föräldrar! XO)
Överallt och även i det rummet, fanns teckningar, målningar och texter, i original eller som förklarande texter till utställningen. Här och där satt stora skärmar, där sekvenser visades som associerade till det som var utställt i rummet. I en sal gick en film då och då, om tekniken bakom filmerna.

Man kunde spela in en filmsnutt framför en green screen, hur kul som helst och kostade bara en spottstyver. Det fanns också en jedi-skola, men vi kom oss aldrig dit (det var i en angränsande byggnad). Det var för barn, också det jättebilligt och alla som ville fick titta på och fotografera. Just det var ju så kul också, att man fick fotografera ALLT. Jag såg en del stora objektiv som vandrade omkring därinne. Själv larvade vi omkring med en digitalkamra som hade sett sina bästa dagar.

Och överallt mötte jag lyckligt fånflinande vuxna, som precis som jag fnittrade rusigt inombords av att få se och möta alla de här sakerna. Små, små modeller, fullskaliga modeller, detaljer, detaljrikedom. Stolar, stolar - inget man direkt tänker på i filmerna, men de finns överallt (kommer att titta mer på sådant nästa gång jag kollar på någon av filmerna :O)). Framförallt kostymer... åååhh! De är ju på riktigt, i alla fall de som bars av skådespelare av kött och blod (eller gummi! ;O)). Och så fina! :O)
En souvenirshop fanns det, men den blev jag litet besviken på. Pryttlarna som fanns där var jättefina, men de var för få eller något. Jag hade velat ha mer!

Vi har här hemma haft två jobbiga kvällar nu, då Norah varit intill döden trött och knappt orkat med sig själv. Tack-och-lov har jag orkat, nästan hela tiden. ;O) Lilla, lilla stora tjejen... Hon har sedan terminen börjat, slutat sova middag och det har gått bra
Tryggt att ha en stor gudbror när man möter Darth Vader! ;O)

fram till nu. Jag misslyckades med att få dem i säng i rätt tid sista två kvällarna; det är senast 1930 som gäller nu, antagligen gärna 1915. Jag väcker dem ju mellan 0600-0630 och nu var orken slut. Vår lilla Solen-kompis (begrepp som nog används på förskolan och som jag hört Norah använda; "-nu är du ingen Solen-kompis" sade hon till Ruben ikväll!) somnade ovaggad efter en del gråt och tandagnisslan ikväll...
Ruben är helt fräsch, för han sover som en tok ute i en mojsig påse i en stor vagn. De har fått väcka honom den här veckan efter mer än två timmar, för att han skall hinna få i sig mellis! :O)

På ön har de "bara" fått en ko idag, så nu har de bara en ko kvar. Imorgon blir det jakt endast på förmiddagen, så G kommer upp och hämtar oss. *glad* Det blir utfärd till ön och älgfest med svågern, Hertsövännerna, svärföräldrarna och alla barnen, ihop med markägare och jägare, på lördagkväll. Älgköttsoppa på sprittande färskt kött ;O) samt god hemgjord tårta till efterrätt står som alltid på menyn.

Gonatt!

Sju månader.

Nu har vi varit gifta i sju månader. :O) Den här tiden för sju månader sedan, satt vi i vardagsrummet med syrran, S och Peter och avnjöt nattamaten, en västerbottensostpaj toppad med ordentligt med löjrom. Det rådde ett visst manfall - vi hade hoppats och trott att några till skulle dela den kvällen med oss. Min nyblivna svägerska var jätteförkyld, så hon och svågern avvek till sitt hotell. Bästisens yngre son kände sig litet risig i magen, så Älvsbyfamiljen tackade för sig och for innan pajen kom fram. Hertsövännerna minns jag inte varför de inte kom, men de hade säkert laga förfall! ;O)

Den där pajen var det första i matväg som jag njöt av den dagen i alla fall. Temat för det här inlägget tänkte jag nämligen skulle vara mat. Eller egentligen det helt surrealistiska och nya fenomenet i mitt liv, att förfärande ofta inte ha känt vad maten smakade när jag ätit färdigt. :O]

Det har liksom kommit över mig med tiden, att jag dels inte har en aning om hur maten vi bjöd på vid vårt bröllop smakade och dels att jag faktiskt sörjer det litet oväntat. Det känns tråkigt att inte ha en aning om hur ens egen bröllopsmiddag smakade.
Jag ser maten framför mig, jag ser mig själv ta av maten, jag ser den ligga på min tallrik och jag VET att jag åt upp den. Men jag har INTE EN ANING om hur den smakade. Jag har inte heller den blekaste aning om hur vår bröllopstårta smakade. Minns knappt ens hur den såg ut. Jag såg den, vi skar av den, men jag har liksom en hinna för minnet, som hindrar en del sinnesintryck från att ge sig till känna för mig.

Trist.

En bieffekt av att leva med våra två underbara barn, är att det här fenomenet spridit sig i vardagen. Många middagar per vecka äter jag bara för att jag måste få i mig näring. För det mesta servar G och jag varsitt barn på allehanda sätt under måltiden (-oj, tappade du skeden? -oj, spall du? -vill du ha en macka? -inte förrän du ätit mer av maten -sätt dig upp! -sätt dig ned! -försiktigt!! -men herregud... *suck* ;O)) och det har slagit mig att jag inte alltid har en klar känsla av hur maten smakade.

Det här är djupt tragiskt, men antagligen något som de flesta i vår situation upplever. Allt blir säkert bättre då barnen äter helt själva och vi anstränger ju oss litet för att få det att vara trevligt kring maten. Duk på bordet, levande ljus och nu måste vi duka fram kärlen på bordet eftersom det är viktigt att barnen får lägga för sig själva på tallriken.

Mindfullness ramlade precis in i mitt huvud. Det gäller att vara närvarande i nuet, för att även känna hur maten smakar en stressig vardagmiddag en vanlig torsdag. ;O)

Ikväll for jag inte och red, eftersom min man ;O) jagar på ön. Idag har de skjutit tre vuxna djur - yiippiie - summa tio vuxna och tre kalvar. De har bara två vuxna kvar av årets tilldelning och det skall bli kor har de beslutat idag. De har tydligen fällt med övervikt åt tjurar till hittills.

Morgonen är förberedd och även middagen imorgon. Jag har förberett mig som aldrig förr i livet. Sista två veckorna innan G for, såg jag till att laga mat och frysa, så att jag och barnen skulle ha färdig mat varje dag. Kände att jag inte skulle mäkta med att laga mat varje dag förutom allt annat. Gud, vad jag uppskattar det nu... :O)

Gonatt!

Inte högt i kurs.

Hoppet är det sista som överger en... ;O)

När vi varit hemma en stund idag, såg Ruben litet misslynt ut och så sade han "-Jena, Jena" och jag förstod att det var deras fröken Lena han önskade hade varit där. Jag förklarade att hon tyvärr inte fanns tillgänglig förrän imorgon.
Nästa rallarsving kom från Norah, då hon medan jag höll på att servera dem mat, deklarerade att "-Mamma, du är tråkig". Jag replikerade med att jag faktiskt var den mamma hon fick hållas med.
Senare, efter en alldeles för sen promenad till affären, kom slutklämmen då Ruben i någon liten harmlös konflikt med mig, litet förtvivlat ropade på sin far, "-Paappaaa".

På något mirakulöst sätt hade jag mentala reserver för att hålla humöret i schack och lyckades kryssa förbi de flesta grunden utan alltför stora katastrofer. Det i sig känns väldigt bra.

På ön har de idag haft vilodag. Vovvarna behöver vila sina tassar och jägarna kan hålla på med annat. G har monterat lös motorn från vår båt, som han drog upp för säsongen igår. Motorn går inte som den skall, har inte gjort på hela denna säsong och i vinter skall den ses över. Själva båten är tvättad och vinterpreparerad och det känns jätteskönt.

Jag har ansträngt mig ikväll att ännu bättre förbereda för barnens och min morgon imorgon, för att den skall gå så snabbt och smidigt som möjligt. Det här är bland det svåraste jag gjort i mitt liv. Jag skall försöka utveckla det någon gång, men ikväll är det försent att börja.

Gonatt.

Amerika.

Kvantum har en hylla med Amerikanska produkter. Har i många år då och då botaniserat i dylika hyllor, men nu känns det som att göra litet research! ;O) Sålunda köpte jag senast och står och tuggar på nu Pretzel Pete Gourmet Pretzel Nuggets, smaksatta med Honey Mustard och de är riktigt goda faktiskt, som ett trevligt och ovant snacks.

För några kvällar sedan drack jag Boylan Bottleworks Sugar Cane Cola, som är sötad med rörsocker. Den var jättegod!

På ön har de idag fällt ett vuxet djur och två kalvar, sålunda sju vuxna djur fällda. Bara fem kvar! G, den stackaren, hade varit tvungen att stå ibland på passet idag, för att inte falla i djup sömn... :O)

Imorgon är det skarpt läge för mig. För första gången skall jag ensam få mig och barnen klara för att traska till förskolan och sedan traska vidare till arbetet. Känns litet konstigt, väldigt ovant - någon annan tar hand om mina barn, så att jag kan arbeta. Hmm... :O) Uppgiften som sådan är ju dock inte ovan, utan det är väl mest tidpunkten på dygnet. Räknar med att kravla mig upp vid 0545 cirka.

Gonatt!

Så skönt...

Så skönt att ha ett arbete som inte alls ger mig ångest på söndagkvällarna, som jag så väl minns att ett par tidigare anställningar gjort. :O/

Så ännu mycket skönare (asså, hur fiffig kan man bli på en skala?! ;O)) att inte alls arbeta på måndag, utan först på tisdag... Känns som balsam för själen. :O) Jag vet att det här kommer att bli bra för oss. Att barnen bara behöver vara på förskolan fyra dagar per vecka och att jag förutom att vara ledig måndagar kommer att sluta 1215 på fredagar. Så skulle man ju alltid arbeta! Då hinner jag hem med barnen, fika, leka, myspysa och preppa mat och fredagsmys till G kommer hem. _Ofattbart_ skönt (nämner inget här om psykbryt, tjuriga, trilskande ungar, surväder, hål på knäna eller något annat elände som med regelbundenhet inträffar... ;O))!

Jag har dock för en period "sabbat" det här schemat och kommer att ha min lediga dag på torsdagar. Detta för att jag skall gå en studiecirkel!! Wow! Det har jag inte gjort på evinnerliga tider (jamen säg sisådär tolv, femton är sedan). Många höstar har jag studerat programmen när de kommer ut och så även i år och nu hoppade den kreativa nerven upp till ytan med besked. Jag skall gå Medborgarskolans klädsömnadskurs. Kvällskursen krockar tyvärr med ridningen och gud så besviken jag var i några dagar medan jag grubblade över detta faktum.

Som vanligt när jag verkligen vill något, så brukar jag fundera till det löser sig. ;O) Så nu skall jag gå dagkursen istället. G kommer hem, så att jag kan gå. Och på jobbet stötte det inte på några problem - jag lägger ju schemat själv och bokar patienterna själv, så det var mest formalia att fråga cheferna men framförallt kollegan om det var ok. :O)

Mitt projekt då? Min ullkappa skall antligen få bli till! Jag har haft materialet lääänge, men det står sig utan tvekan. Modellen är klassisk insvängd och åtminstone vadlång och jag har ett vackert, ganska mörkgrönt ulltyg med de minsta små röda stänk insprängda. Fodret är lyxigt tjock, varmröd duchesse. Jag har ett luftigt och tunt men varmt mellanlägg, som skall göra kappan varmare. Sedan jag köpte materialet har jag fantiserat om att eventuellt fodra kragen med fårskinn och har till och med pratat med en hantverkare om detta en gång. Lämpligt nog seglar hantverksdagarna upp här om knappt två månader. De jag talade med för så länge sedan har varit med alla år jag besökt mässan, så jag hoppas de är där i år också!

Det finns liksom inte på planeten att jag skulle hinna detta hemma, så jag ser fram emot den här kursen med stillsam extas... :O)

På ön har de idag fällt två vuxna djur samt en kalv om jag är korrekt underrättad. G kom hem en stund idag; Bästisens pojkar skulle återbördas till hemmet (den äldre har visst talat i sömn ur djupet av lingonriset! XOD) och G's bror skulle hämtas på flyget. Svågerns plan var kraftigt försenat (typ 3½ h) och G och han for från Stallarna vid 2330-tiden. Enligt G var det då blanklugnt och stjärnklart - jag har aldrig åkt båt så sent den här årstiden. De skulle ta det lugnt och försiktigt!---> Fick just ett sms från G, att de kommit fram och att han skulle kasta sig i säng. Klockan är nu ca 0030 och deras väckare ringer 0430. Ja, ja... ;O)

Dagens projekt.

Överraskade mig själv och fick i jorden snabbare än kvickt de lökar jag beställt och fått tidigare denna vecka. Jag har så länge varit sugen på tulpaner, men aldrig gjort slag i saken förrän nu. Jag beställde hastigt och lustigt från Odla.nu och det blev de två fantastiska tulpanerna "Black Parrot" Tulipa gesneriana och "Spring Green" Tulipa viridiflora. De här två har jag grävt ned i en av perennarabatterna, där deras blad kommer att sammanblandas med växtligheten som kommer upp efterhand.

Under pärlrönnen grävde jag ned botanisk, vit krokus "Miss Vain". Norah hjälpte mig med dem och vi pratade om att vi inte får se dem förrän det varit vinter och blivit vår igen. Fatta hur svårt det är för en ivrig person som jag! ;O)




På ön har jägarna fällt fyra vuxna djur hittills och tydligen har Bästisens pojkar emellanåt agerat fågelholkar. :O) Förklarande bilder utlovas!

---> Vis av erfarenhet vill jag bara berätta att bilderna kommer från Odla.nu! ;O)

Avslöjad!

När jag letade bilder till förra inlägget, fann jag ett par som jag bara måste dela med mig av! Väl bekomme!

Det blåste rätt bra den där dagen för nästan exakt tre år sedan!

Svärföräldrarnas lingonskörd.

Avslöjad? Ja, den uppmärksamma ser att jag inte kom mig i säng riktigt som jag lovade. Men nu så! ;O)

Klar.

Blev precis färdig med dagens sysslor. Eller har i alla fall fått undan det värsta, så att det ser någotsånär trevligt ut imorgonbitti då barnen och jag skall sätta igång vår dag.

G lämnade oss ikväll, för den årliga älgjakten. Officiella starten var redan i måndags, men ute på ön börjar man första lördagen därefter. Så imorgon vid 04-tiden kravlar de sig frivilligt ur sina varma sängar, för att sedan bege sig till välventilerade ;O) jakttorn. Det är utlovat strålande väder (fatta - en norsk vädersajt, som har mer akkurata prognoser än SMHI på webben! ;O)) imorgon, så jag vet att de får en fin soluppgång och en härlig dag!

Det här året är speciellt på några sätt. Jag och barnen är inte med. Ovanligt. Bästisens två pojkar är med. Ovanligt! De har fått det i födelsedagspresent av oss, att vara med på första jakthelgen. De bor i svågern och svägerskans rum, som är ledigt till söndagkväll när G's bror ansluter. I Norahs lilla alkov, bor den manliga halvan av Hertsövännernas familj. Så stackars svärmor är fullkomligt överhopad med en rätt rejäl skara män. Nämligen (räkna, räkna, räkna...) sex stycken.
Jag är faktiskt litet lättad att jag inte är där. :O) Det är nämligen outsägligt tråkigt att umgås med en samling jägare. De stiger upp innan någon vettig person någonsin skulle göra och går följaktligen och lägger sig löjligt tidigt. När de är vakna, pratar de jakt. Var de än är. Vad de än gör.

Själv får man klara sig. Bokstavligen. Och sedan barnen trädde in i våra liv, innebär det ju att jag sköter om dem på heltid och det är faktiskt på de flesta sätt lättare hemma. Visserligen kan jag på ön "släppa ut" dem på ett helt annat sätt än hemma, de kan vara ute själva en stund. Men det väger inte upp att ha tillgång till allt som man har när man är hemma.

Det skall böjas i tid... ;O) Norah, 9 månader, kollar in det fällda viltet.

Jag kan ju heller inte förneka att jag litet ser fram emot några stunder för mig själv. Jag saknar redan G alldeles vanvettigt, men ändå... ;O) Jag skall gotta mig med "Oprah", "Desperate Housewives" och "Men In Trees" på kvällarna och så skall jag öva på att gå och lägga mig.

Följaktligen sajnar jag ut nu. Gonatt! :O)

Så hastigt det svänger.

Efter två oroliga nätter för Ruben och därmed för resten av familjen, kan vi bara konstatera att han nu är förkyld. Han har småhostat hela dagen, inte så allvarligt. Men till middagen var han varm och nu har han fått en supp paracetamol för en timme sedan. Ruben är snabbandad och tyvärr väser det litet när han andas. :O( Inget av barnen har hittills haft täta luftvägar, vilket jag förstås varit mycket glad över.

Och imorgon skall jag arbeta första dagen i mitt nya liv. Måste jag inleda med att vabba? G har tonvis med superviktiga möten imorgon och jag har en dag fullbokad med kvinnor som skall träffa mig av olika orsaker. Äh, sannolikt stannar väl G hemma, vi har talat litet om det.

Hoppas bara Norah slipper bli förkyld.

Produktiv förmiddag!

Vilka saker som bara sker när man är hemma med små barn (det här är förresten min första officiella arbetsdag! Har lagt ett schema som innebär att jag är ledig måndagar, arbetar heltid tisdag till torsdag och har två timmar kortare fredag, inalles 75 procent. Det känns som ett klockrent schema tycker jag!).

Barnen blev klara med frukost i samma veva med att jag inledde min. Underbart, jag släppte ned dem (Ruben, Norah kliver förstås själv ned från sin stol) och åt samtidigt som jag läste ur boken som är aktuell.

Som vanligt när det blir för tyst i deras rum, blir jag misstänksam och så skedde även denna morgon. Och nu fick jag se en syn som jag aldrig förut skådat, men som jag är rädd att jag kommer att få bevittna igen. ;O)

Norah satt i lugn och ro på pottan. Allt gott och väl. Men Ruben hade via rutschbanan klättrat upp på skötbordet, där han satt med Leffe liggande framför sig. Det stannade tyvärr inte med det, utan i handen hade Ruben sin nagelsax och glatt upplyste han mig att han klippte Leffe. Att Ruben hade saxen i sin hand, innebär att han stått på skötbordet och plockat upp saxen ur en stor tekopp som jag har på en hylla ovanför skötbordet. :Oo XO]

*herregud*

Och tack och lov hade inte Ruben lyckats i sina föresatser att klippa Leffe. ;O) Jag har sett att Leffe legat på skötbordet vid något tidigare tillfälle, så det är säkert så att Ruben blev inspirerad att ta sig dit om han sett Leffe där.

Andra, bättre saker har också skett. Ruben har gått byxlös sedan jag tog av nattblöjan imorse. Och två gånger har han sagt "-kissa" och gått till pottan och kissat!! *glad* Han har redan en liten rutin på g, så när han säger "-kissa" säger han i nästa andetag "-Makk potta!" och då skyndar jag mig att be honom slå ned rumpan på pottan, medan jag hämtar boken. Det är alltså "Max potta" som skall läsas (eller något annat) och det är ju väldigt lämpligt när man skall testa pottan.
Jag har inte hittat några blöta pölar på golvet än, så det känns ofantligt positivt. :O)

De har försjunkit i tystnad en gång till under förmiddagen också, men då satt de fantastiska raringarna och läste; fullt med böcker på golvet, båda djupt koncentrerade på varsin bok. :O)

Annars den här dagen och sedan ett och ett halvt dygn tillbaka, går mina tankar ideligen till syrran och S, som kämpar (syrran har återgått till arbetet efter föräldraledighet och S är nu hemma med lill-Tobias) med en krasslig liten pojke, som har falsk krupp. *kramar*