Sju månader.

Nu har vi varit gifta i sju månader. :O) Den här tiden för sju månader sedan, satt vi i vardagsrummet med syrran, S och Peter och avnjöt nattamaten, en västerbottensostpaj toppad med ordentligt med löjrom. Det rådde ett visst manfall - vi hade hoppats och trott att några till skulle dela den kvällen med oss. Min nyblivna svägerska var jätteförkyld, så hon och svågern avvek till sitt hotell. Bästisens yngre son kände sig litet risig i magen, så Älvsbyfamiljen tackade för sig och for innan pajen kom fram. Hertsövännerna minns jag inte varför de inte kom, men de hade säkert laga förfall! ;O)

Den där pajen var det första i matväg som jag njöt av den dagen i alla fall. Temat för det här inlägget tänkte jag nämligen skulle vara mat. Eller egentligen det helt surrealistiska och nya fenomenet i mitt liv, att förfärande ofta inte ha känt vad maten smakade när jag ätit färdigt. :O]

Det har liksom kommit över mig med tiden, att jag dels inte har en aning om hur maten vi bjöd på vid vårt bröllop smakade och dels att jag faktiskt sörjer det litet oväntat. Det känns tråkigt att inte ha en aning om hur ens egen bröllopsmiddag smakade.
Jag ser maten framför mig, jag ser mig själv ta av maten, jag ser den ligga på min tallrik och jag VET att jag åt upp den. Men jag har INTE EN ANING om hur den smakade. Jag har inte heller den blekaste aning om hur vår bröllopstårta smakade. Minns knappt ens hur den såg ut. Jag såg den, vi skar av den, men jag har liksom en hinna för minnet, som hindrar en del sinnesintryck från att ge sig till känna för mig.

Trist.

En bieffekt av att leva med våra två underbara barn, är att det här fenomenet spridit sig i vardagen. Många middagar per vecka äter jag bara för att jag måste få i mig näring. För det mesta servar G och jag varsitt barn på allehanda sätt under måltiden (-oj, tappade du skeden? -oj, spall du? -vill du ha en macka? -inte förrän du ätit mer av maten -sätt dig upp! -sätt dig ned! -försiktigt!! -men herregud... *suck* ;O)) och det har slagit mig att jag inte alltid har en klar känsla av hur maten smakade.

Det här är djupt tragiskt, men antagligen något som de flesta i vår situation upplever. Allt blir säkert bättre då barnen äter helt själva och vi anstränger ju oss litet för att få det att vara trevligt kring maten. Duk på bordet, levande ljus och nu måste vi duka fram kärlen på bordet eftersom det är viktigt att barnen får lägga för sig själva på tallriken.

Mindfullness ramlade precis in i mitt huvud. Det gäller att vara närvarande i nuet, för att även känna hur maten smakar en stressig vardagmiddag en vanlig torsdag. ;O)

Ikväll for jag inte och red, eftersom min man ;O) jagar på ön. Idag har de skjutit tre vuxna djur - yiippiie - summa tio vuxna och tre kalvar. De har bara två vuxna kvar av årets tilldelning och det skall bli kor har de beslutat idag. De har tydligen fällt med övervikt åt tjurar till hittills.

Morgonen är förberedd och även middagen imorgon. Jag har förberett mig som aldrig förr i livet. Sista två veckorna innan G for, såg jag till att laga mat och frysa, så att jag och barnen skulle ha färdig mat varje dag. Kände att jag inte skulle mäkta med att laga mat varje dag förutom allt annat. Gud, vad jag uppskattar det nu... :O)

Gonatt!