Ridningen.

Jag tror att jag saknar ridningen. Rätt mycket. För jag tänkte på hästar när jag såg den här bilden som G just skickade över! ;O) :O)

Skulle verkligen vilja ha!

Vardagsmat.

Höll på att förbereda dagens middag för barnen och mig. Pastan kokade och jag hade hällt upp några av ICA:s köttbullar i stekpannan. Jag höll just på att paketera resten av de frysta bullarna i en ny påse, när Ruben kved och såg olycklig ut i toadörren. Jag hade försökt uppmuntra honom att gå på pottan litet tidigare, men utan att lyckas.

Nu hade han bajsat ned sig. Det är himla ovanligt numera - då är det vanligare att han fuktar litet i kalsongerna dagtid. Nattetid (när han sover överhuvudtaget) har han aldrig provat att kissa ned sig ens med en droppe sedan han slutade med blöjor.

Så det var bajs. Litet löst och mojsigt - bajs i kalsongerna, bajs på benet, bajs på en liten hand som svävade omkring överallt. Bajs i _hela_ stjärten, bajs överallt på _hela_ pottan... *trött* Påminner om att på spisen puttrade både pasta och köttbullar, samt på bänken låg frysta köttbullar och svettades.

Ruben var olycklig och jag var mitt vanliga irriterade jag. :O/ Det var bara att sanera gossen i duschen, sanera hela pottan i duschen, sanera kalsongerna från det värsta, kasta kläder i tvätten, få på Rubbe något annat och någonstans där sanerade jag mig själv också.

Vid det här laget hade pastan kokat i säkert 20 minuter. Om det räcker. Köttbullarna på bänken åkte ned i påsen och i frysen. Maten kom på bordet och vi åt med god aptit. Men pastan kändes litet urkokt och ICA:s köttbullar skall inte in i det här huset igen. Förutom att de innehåller natriumglutamat (E621 - läs gärna mer på "Äkta vara") så tror jag inte på att främja ICA:s och COOP:s egna märken i någon grad, då dessa produkter i det långa loppet utarmar utbudet.

Neurotisk? ;O)

Hur neurotisk är man när man medan man hänger tvätten optimerar viktfördelningen på den lilla torkställningen så att den skall hänga (så) horisontellt (som möjligt)? XO) :O) Eller är det manisk man är? Byt gärna ut "man" mot "jag", vilket i det här fallet utan tvekan är jag själv. :O)

Apropå föregående inlägg.

Trots allt jag läst och tagit till mig och trott på, så skulle jag idag aldrig välja att låta mina barn sova i samma rum. Vi har tyvärr inte märkt av några fördelar med det. Många gånger har jag önskat att vi kunnat lägga dem i varsitt rum.

Vi har försökt, men de visar ingen vilja att sova i samma säng. Detta tror jag åtminstone delvis skulle ge Ruben den trygghet som han saknar, som skulle hjälpa honom att somna om själv. Men de vill inte.

Ruben stör i perioder Norahs nattsömn och det är ju jättesynd. Ibland väcker Norah förstås Ruben. Jag tror att Ruben hade sovit bättre idag om han legat i eget rum och vi hade kunnat låta honom träna litet mera på att somna om själv.

Dagtid fungerar rummet perfekt. Det är hyfsat stort och de leker jättebra där (då de inte leker i resten av huset förstås).

Men, men... Vårt lilla hus är helt enkelt för litet, så vi får stöka och böka vidare på nätterna till även Rubbe finner nattro. :O) Hoppet är definitivt det sista som överger en. :O)

Solig Ruben i somras! :OD

Nätter.

Igårkväll när G och jag skulle avrunda dagen - numera på telefon - tyckte jag att han lät oinspirerad, trött och inte värst intresserad av att prata med mig. Eftersom jag alltid varit mycket känslig för tonfall och dessutom är kroniskt sömndepraverad, tappade jag litet av mitt humör också. Således ett inledningsvis gnälligt godnattsamtal, som ändå tog sig mot slutet. :O)

Imorse var humöret på oss båda återställt. :O) Vi småpratade ganska trevligt och kom efterhand fram till en liknelse som vi båda skrattade åt.

Vi pratade om nätterna. Våra nätter med de här två barnen som flyttat in i vårt liv. Våra nätter som aldrig, aldrig är ostörda. Våra nätter som innebär ett okänt antal uppstigningar till ibland helt harmlösa situationer som en stilla pottsittning till helt galna situationer som för några nätter sedan.

Då hade Norah för första gången kissat ned sig _ordentligt_, så att till och med täcket (alltså inte bara påslakanet) var blött. För blött för att bara vända ett varv, utan det blev ut med påslakan, täcke, kuddvar, underlakan och plastade frottén. Medan jag rafsade ut allt detta ur hennes säng, grät båda barnen. Båda ville bli omhändertagna. Norah satt naken på pottan och huttrade.

På något sätt fick jag i nya sängkläder, efter en vända ned i källaren efter ett nytt täcke. Båda barnen kissades och bäddades ned och lugnet lägrade sig. För dem. Jag var rätt omskakad och nedkyld och uppvarvad. :O/

Igår morse, när barnen somnat om i vår säng. Den skarpsynta ser att klockan är bara just efter sex... :O)

Så det första G frågade mig imorse efter inledande hälsningsfraser var hur natten varit. Jag hörde bävan i hans tonfall. Jag var dock stillsamt euforisk, då jag fått sova ostört sedan jag lade mig (skrev dagbok kl.0020) ända till kl.0440! Wow! Då kom Ruben tyst och stilla och ville kissa. Efter detta kom han upp en gång till nästan genast, men sedan somnade han om. Sedan sov de till kl.0630, då Ruben ropade på mig. Jag ropade tyst tillbaka att han skulle komma till mig. Båda barnen kom och var hur soliga som helst... :O)

Periodvis har jag haft ganska svår vånda vid läggdags och mina sena vanor har förstärkts av att jag egentligen inte velat lägga mig, då det bara inneburit att nätternas osaliga springande inletts. G kommenterade just det faktumet att man aldrig vet om man skall få sova eller hur många gånger man skall måsta stiga upp. Han sade att "-det är som Göran Kropp", som tydligen i något skede (antagligen alltid) körde en hård skola med sig själv. Han lät sin väckare väcka honom slumpmässigt och då skulle han upp och springa två kilometer. Om det så var 20 minuter sedan han just gjort en tvåkilometersrunda.

Exakt så har vi det. Och har haft kontinuerligt sedan Ruben föddes. Norah sover så lugnt och skönt och stilla, men Ruben har tyvärr inte funnit sin nattro ännu. Natten till igår fick jag sova ostört till drygt 03-tiden, även det en framgång. Ett mikroskopiskt, vacklande hopp pyr i min dimmiga hjärna om att få sova mera. :O)
Rätt vad det är så händer det! XO) :O)

Brändöskär 2008-03-21

Är det inte mina egna...

... så är det syrrans barn jag oroar mig för. :'O/

Mitt ibland våra egna il av aldrig sinande sjukdomar, känns det som att lille Torbelorbe därborta i huvudstaden har varit krasslig jättelänge.

Vi skickar tonvis med starka tankar till er - Tobias, syrran och S. Å, bli friska och må bättre, snart! :O* *kramar*

Hur förskräckligt som helst.

För en tid sedan förfasade vi oss, med all rätt, över att man i Asien ryckte hönsfåglar på sina fjädrar och dun levande och det flera gånger innan man slutligen avlivade dem och ryckte deras sista fjäder av dem.

Som den luttrade person jag tyvärr blivit med åren anade jag att det inte är det värsta som sker.

Så idag blev jag inte direkt förvånad när Ekot meddelade att grisar skållas levande - här hemma. NyhlénsHugosons alldeles nästgårds är beklagligt nog ett av de fyra slakterier i landet som nämns vid namn och där har det skett _mer_ än två gånger. Läs gärna mer här.

Vi har duntäcke och dunkuddar, vi äter kyckling - visserligen endast svensk. Men hjälper det? Griskött äter vi också, även det endast svenskt. Men det hjälper ju inte. Det visar sig att djuren lider här också.

Matar älg med banan! :O)

Jag känner mig ofta lättad och litet nöjd då älgkött omtalas som miljövänligt och magert, eftersom det är vår familjs huvudsakliga proteinkälla och i det fallet vet vi att djuren avlivas snabbt och humant, löpande på fri fot.

SAOL

Svenska Akademiens Ordlista finns online, gratis, från och med idag! Det är ju jättebra. Det är från och med den 13:e upplagan som den nu finns tillgänglig för alla med en dator och internet.

Glassa!

Dags för ett litet New York-inlägg igen. :O) Jag har sparat i min telefon några av sms:en som flög mellan Sverige och USA då i november. Jag citerar mitt eget sms till syrran där hemma:
"Ut från Barnes & Noble, på 5th Av med en Starbucks Coffe i handen. Ganska mycket NYC! :OD ;O)". Utan att veta om det, illustrerade G mitt sms då han tog bilden.

Jag skulle ljuga om jag påstod att jag inte ville tillbaka! Syrran har föreslagit att vi skall fira våra 45- respektive 50-årsdagar där och jag tror vi får lov att spika den tanken! Längre än så kan jag nog inte vänta med att åka tillbaka. :O) Fast då tar vi det andra halvåret; vår/försommar i New York! *yay*

Födelsedag.

Den var officiellt igår och jag vill tacka för presenter och hälsningar från alla håll! :O)

Mor, Harry, far, syster, svåger och systerson gav mig och G (i förskott) en himla fin färgskrivare, som kan skriva ut hur bra bilder som helst. Svärföräldrarna gav mig och G (i förskott) ett mjukt, härligt renskinn som kan komma till nytta under vintriga utflykter.

Bästisen med sambo och barn kom idag med en snygg, rustik kruka fylld med två vackra engelska pelargonior och en vacker, märkvärdig anteckningsbok från "Paperblanks" av Hartley & Marks Publishers Inc. Bästisen har visualiserat den som min "pappersblog" - min blog i verkliga livet! :O) Hon är fyndig hon Bästisen och hon vet, liksom jag vet, att vi båda när hemliga drömmar om att skriva en "riktig" bok. Hur roligt vore inte det? :O)

Bästisen, som är psykisk (eller var det "psychic" hon sade? ;O), har redan skrivit recensioner i den (lysande, självklart! ;O)). Vad värre är, har Bästisen också radat upp kommande fortsättningar på detta mitt första alster, där jag kan nämna till exempel den sista, del 10, som skall heta "Livet som mormor/farmor (koolt - jag blir både och, om jag bara får leva så länge!), det verkliga livet! Eller: Barnen får igen."

Anteckningsboken är vackert illustrerad av en klok kvinna vid namn Laurel Burch som uppskattar hästar och de på min bok är "Moroccan Mares".

Det är väldigt lustigt, för jag fick för bara några veckor sedan en annan fin anteckningsbok av min far, som han enligt uppgift köpt åt sig själv, men köpt fel. Den är av märket Moleskin. Den är en klassiker bland anteckningsböcker och har använts de senaste 200 åren. Den kommer med ett äkthetsintyg och liksom boken jag fick idag med en ficka för löst material att förvara i boken och ett bokband för att märka ut var man är i boken.

G och barnen gav mig ett spa-paket från Body Shop. Inte alls dumt! Kanske skulle testa det ikväll.

Första "tävlingen"!

Idag gick Hagaloppet av stapeln. Det är ett skidlöp som går varje år på Norahs och Rubens förskola. Jag tror det sker under godmodiga former och glada anhöriga peppar och servar alla småpysarna som halkar omkring i spåren.
Ruben är för liten för att delta i själva åkningen, men medalj fick han liksom ALLA barnen. Men Norah åkte och jag skall intervjua den här familjens närvarande representant, nämligen morfar, mer om hur allt gick till.
G vet vi ju alla var han är och jag pratade via tolk med en burmesisk nybliven mamma, så ingen av oss kunde tyvärr vara där. Det känns inte litet dumt vill jag tillstå... :O/ Men morfar kunde i alla fall och kameran tog han med. En timme var han där och frös och på förskolans eget bildspel såg jag morfar avbildad dels med kameran i högsta hugg och dels med en utsträckt hand med hjälp till något av barnen som åkte. :O)

Båda barnen är glada över sina medaljer och visade upp dem åt G ikväll när vi skajpade innan barnen skulle gå och sova.

Dags igen.

Idag dök vår vänner myrorna upp igen. Herregud. På något plan är jag dock enormt glad att det inte är sådana spindlar som periodvis har vistats i syrrans hus som kommit till vårt hus. Herregud! :O)

Mera.

Alltså, skrev jag just att jag älskar Wall-E? :O)

Det finns flera helt fantastiska scener i filmen; magiska, fantasieggande, hoppingivande och glada, ordlösa kärleksscener. Här kommer en till - Wall-E, när han hakar på raketen som för Eve tillbaka till stora rymdskeppet ("-jymdaskeppet" som Ruben säger) och dras upp från jorden och ut i rymden. När de passerar Saturnus ringar, sträcker han upp "handen" och låter den dra genom stoftet som sakta rörs upp och formar en stor virvel bakom honom... Underbart!

Till min älskade.

Det finns en alldeles sprudlande scen i Wall-E som jag såg först för några veckor sedan! Jag älskade Wall-E från första stund, både filmen och figuren, men supercoolast är Eve! :O) Med de här små barnen i livet, blir en film sällan sedd utan avbrott, så jag hade lyckats missa den scenen då vi tidigare sett filmen.

Wall-E hamnar i en liten pod och blir utskjuten från det stora rymdskeppet som härbärgerat våra ättlingar så länge. Eve jagar efter podden och ser den självdestruera med Wall-E inuti. Eve ger inte upp, utan ger järnet mot olycksplatsen. Plötsligt, mot henne, kommer med en väldig fart Wall-E! Han har fått tag i en brandsläckare som han spruttar sig fram och omkring med.Jag blev otroligt varm i kroppen av glädje! Wall-E klarade sig, de hittade varandra. De två små robotarna snurrar runt varandra i vild glädje att se varandra igen. Och alla som blivit förälskade i någon, känner igen sig i känslan! Kunde vi, skulle vi också sprutta omkring i tyngdlöst tillstånd med alla fjärilar tumlande runt i magen av lycka!

Utan tvekan får stora avstånd tankar att klarna och känslor att skärpas - du saknas mig, mitt hjärta! *puss*

Jo, nog är han en pojke alltid...

I helgen satt Ruben koncentrerat med ett intresserat uttryck i ansiktet och palperade pungen. Jag såg att han hade en testikel i ett fast grepp och frågade vad han gjorde. Han svarade glatt att han kände på kulorna.
Jag frågade honom hur många kulor han hade och han svarade efter kort begrundande att det var två stycken.
Så vad säger man. Biologi. Matte. Anatomi. Manligt, grundläggande beteende. Allt på ett bräde.
Fantastiskt gulligt! :O)

Vuxen nu? ;O)

För första gången tror jag, har jag inte alls ångest över att G skall vara så mycket ifrån oss som han skall nu. Han och firman har fått jobb. I Tokholm. De konsultar åt ett utländskt företag i första hand i tre månader. Därefter vet de som vanligt ;O) ingenting. Förra gången det här hände, var jag gravid med Norah och G arbetade fyra månader i Frankrike.

Jag hade det jättetungt en halv dag, då tankarna bara malde om hur det skulle gå, hur jag skulle orka med, hinna med. Samtidigt tänkte jag oavbrutet att "du vet att hjärnans kraft är stor och att du kan påverka hur du känner det". Sant! Jag lovar! :O) Mot kvällen klack det till i mig och plötsligt kände jag att det här kanske kunde tas som en utmaning. Va?! Nu när jag skriver det, känner jag mig lätt religiös - ställde jag om mig själv?

Jag har ju haft det så lyxigt under hela G's arbetslösa tid. Han har lämnat och hämtat på dagis och han har varit hemma med våra sjuka barn. Och SOM de varit sjuka... XO) Jag minns inte när jag senast lagade mat. Typ.

Men nu rackarns!

Och så sluter föräldrarna rart upp. Pappa erbjöd sig på stående fot att hjälpa mig då Norah skall på dans. Han har erbjudit sig att handla om jag behöver det (G och jag SKALL handla på helgerna och laga stora laddningar med mat för att underlätta under veckorna! ;O)). Svärföräldrarna gör ALLT för att hjälpa barnen och G och mig. Idag har de hämtat våra älsklingar på dagis, för att de skulle hinna hem och få mat. På torsdag gör det samma sak och tar med dem ut på ön. Mamma har fullt upp hemma och bor så förtvivlat långt borta, men jag vet att hon är med oss i tankarna. Hon hjälper oss enormt mycket, till exempel med att sy gardiner och sticka mysiga toys till kiddsen!

Sedan det här fotot togs, har Tiger flyttat in till oss också! :O)

Från och med nästa vecka börjar jag arbeta alla dagar men kommer att sluta redan halv tre istället för som nu vara ledig en dag, arbeta en halvdag och tre heldagar. Jag måste det, för att hinna hem, hämta barnen och laga mat.

Den stora nackdelen med G's frånvaro, är att jag kanske måste sluta rida. Åtminstone kommer jag att missa en massa gånger. DET är inte bra. :O/ Men vi får väl se - G säger att han och vd:n skall dela på en heltid, det vill säga G skulle vara ungefär halvtid där nere. Jag tror det när jag ser det! *luttrad*

Nu skottar han.

Äntligen.

Men det är såklart försent, för svärfar har redan skottat undan det som behövdes för att dra ut släpet. Svågerns kök har kommit och står redan tryggt parkerat vid deras hus på ön. Fördelen med det är att släpet inte var på gården och vi fick HELA infarten skottad för en gångs skull. :O)

Huvva - igår körde jag galet nog fyra gånger fram och tillbaka till ön. I kuling och sidledes snöstorm. Isvägen är enormt bred och tack vare detta klarade den sig väl från att driva igen. Men utan fyrhjulsdrift blev det svettigare och svettigare för varje tur.

Värst var det med sikten. Skulle tro att man såg cirka en billängd framför sig. Litet drygt det ibland. Jag var tvungen att fokusera hela tiden på spåret som skymtade, för jag var riktigt rädd att tappa det och hamna i plogkarmen.Så här såg det ut när jag körde fast för någon helg sedan. :O)

Det drev hela tiden särskilt mycket längs en sträcka och sista turen hem hade drivorna blivit respektingivande _breda_och_långa_. Räddningen för vår trogna SAAB, var att de inte var för djupa också.

Jag parkerade en varm, snöpackad bil i garaget. Så där stod den hopfrusen ikväll när jag skulle iväg med Norah på dans. Svärfar knackade på hjulen med en hammare och med litet gungande fram och tillbaka kom bromsarna lös. Norah och jag brände iväg och kom till släckta och låsta lokaler. Någon som hört talas om SPORTLOV? XO)

Nå, det innebar ju bara att jag fick skicka hem svärföräldrarna och att barnen kom i säng till klockan åtta. :O)

All anledning att.

Hmmm. Det är absolut inte skottat. Måste försöka få tag i traktorn och höra om han kan åka hit en extratur och ta upp infarten. Men det snöar inte längre i alla fall.

Nervös.

SpongeBob SquarePants i New York i november 2008. :O)

Tänk om det inte snöat tillräckligt för att kommunen skall komma och ploga gatan? Då kommer inte "vår" traktor och tar vår uppfart heller. Då ligger det besvärande mycket snö på uppfarten imorgon när svågerns kök kommer hit, för omlastning och vidare transport ut på ön.

Så här blir det alltid när G har flytt stan... ;O) XO)

SvampBob Fyrkant i Älvsbyn i helgen. :O)