Nätter.

Igårkväll när G och jag skulle avrunda dagen - numera på telefon - tyckte jag att han lät oinspirerad, trött och inte värst intresserad av att prata med mig. Eftersom jag alltid varit mycket känslig för tonfall och dessutom är kroniskt sömndepraverad, tappade jag litet av mitt humör också. Således ett inledningsvis gnälligt godnattsamtal, som ändå tog sig mot slutet. :O)

Imorse var humöret på oss båda återställt. :O) Vi småpratade ganska trevligt och kom efterhand fram till en liknelse som vi båda skrattade åt.

Vi pratade om nätterna. Våra nätter med de här två barnen som flyttat in i vårt liv. Våra nätter som aldrig, aldrig är ostörda. Våra nätter som innebär ett okänt antal uppstigningar till ibland helt harmlösa situationer som en stilla pottsittning till helt galna situationer som för några nätter sedan.

Då hade Norah för första gången kissat ned sig _ordentligt_, så att till och med täcket (alltså inte bara påslakanet) var blött. För blött för att bara vända ett varv, utan det blev ut med påslakan, täcke, kuddvar, underlakan och plastade frottén. Medan jag rafsade ut allt detta ur hennes säng, grät båda barnen. Båda ville bli omhändertagna. Norah satt naken på pottan och huttrade.

På något sätt fick jag i nya sängkläder, efter en vända ned i källaren efter ett nytt täcke. Båda barnen kissades och bäddades ned och lugnet lägrade sig. För dem. Jag var rätt omskakad och nedkyld och uppvarvad. :O/

Igår morse, när barnen somnat om i vår säng. Den skarpsynta ser att klockan är bara just efter sex... :O)

Så det första G frågade mig imorse efter inledande hälsningsfraser var hur natten varit. Jag hörde bävan i hans tonfall. Jag var dock stillsamt euforisk, då jag fått sova ostört sedan jag lade mig (skrev dagbok kl.0020) ända till kl.0440! Wow! Då kom Ruben tyst och stilla och ville kissa. Efter detta kom han upp en gång till nästan genast, men sedan somnade han om. Sedan sov de till kl.0630, då Ruben ropade på mig. Jag ropade tyst tillbaka att han skulle komma till mig. Båda barnen kom och var hur soliga som helst... :O)

Periodvis har jag haft ganska svår vånda vid läggdags och mina sena vanor har förstärkts av att jag egentligen inte velat lägga mig, då det bara inneburit att nätternas osaliga springande inletts. G kommenterade just det faktumet att man aldrig vet om man skall få sova eller hur många gånger man skall måsta stiga upp. Han sade att "-det är som Göran Kropp", som tydligen i något skede (antagligen alltid) körde en hård skola med sig själv. Han lät sin väckare väcka honom slumpmässigt och då skulle han upp och springa två kilometer. Om det så var 20 minuter sedan han just gjort en tvåkilometersrunda.

Exakt så har vi det. Och har haft kontinuerligt sedan Ruben föddes. Norah sover så lugnt och skönt och stilla, men Ruben har tyvärr inte funnit sin nattro ännu. Natten till igår fick jag sova ostört till drygt 03-tiden, även det en framgång. Ett mikroskopiskt, vacklande hopp pyr i min dimmiga hjärna om att få sova mera. :O)
Rätt vad det är så händer det! XO) :O)

Brändöskär 2008-03-21