måndag 4 april 2011

Mitt hjärta brister.

Nu börjar den på allvar. Norahs svåra väg genom barna- och ungdomsåren. Åren då vänner närmar sig, då man låter vänner närma sig, då vänner sviker och det lilla, än så länge ganska skyddade hjärtat stöter på törn efter törn.Ikväll, alldeles nyss, viskande, berättade Norah för mig om hur hon och bästisen Selma färdades till matsalen idag. Norah hade siktat in sig på en fin isfläck och skulle åka på den, då Selma hade knuffat undan Norah och sagt att här skulle hon åka.

Känn hur det sjunker in.

Minns hur det kändes.

Jag frågade om Norah föll eller gjorde illa sig. "Nä," svarade min lilla flicka, "men jag blev ledsen" och "jag tänkte på det hela rasten".Jag pratade med Norah och sade att hon får en sådan där gång säga till Selma att det Selma gjorde, gjorde Norah ledsen. Selma kanske inte förstod att Norah blev ledsen. Och då får Selma chansen att säga förlåt, det var inte meningen.

Norah svarade att hon inte ville göra Selma ledsen. Jag försökte ett varv till, att om man säger hur det känns med en gång, så har båda chansen att fort kunna fortsätta att vara glada och leka tillsammans.

Jag pratade också om hur man är med någon kompis ibland och med en annan ibland och att man brukar hitta sin jättebästis till slut. Men jag sade inget om alla hjärtesorger som kan kanta vägen fram till den där bästisen.Jag skall fylla på om någon dag eller så, att hur det än är så har Norah sin familj. Sin lillebror, sin mamma och sin pappa.
Kalasfin Norah. :*

Jag har ännu idag svårt att skaka av mig om jag känner mig orättfärdigt eller oväntat påhoppad. Jag blir lätt väldigt liten och rätt ledsen i själen. Jättestörd kan jag bli och kan verkligen fundera länge på vad som hände. Jag hade faktiskt en riktig sådan episod i vinter - får se om jag orkar återkomma till den.

Jag har dock sent i livet lagt mig till med en hemmasnickrad strategi för att skaka av mig den där jobbiga känslan av att någon kunde vilja mig så illa.

Jag säger i princip högt till mig själv - "Shake it!". Kort och skarpt. Och med det vill jag säga åt min hjärna att släppa det med en gång, för det som hänt är sällan personligt menat och jag skall inte behöva fundera länge på det. Så jag skakar det av mig. Ett stort framsteg för mig, som faktiskt fungerar rätt bra.

Gäller nu bara att lära barnen det här.

3 kommentarer:

en annan sa...

Åh. Men åh.

*kramar*

Och hon har moster och onkel och kusinerna! Alltid alltid!

Tänk så klokt, att inte älta! Det blir dubbelbestraffning om man ältar - inte nog med en initial oförrätt, om man ältar gör man om den och om den och om den mot sig själv dessutom (och inte sällan förstoras den om man tänker för mycket på den).
Om man kan lära ungarna det har man lyckats med något stort tycker jag!
*kramar*

Birger sa...

Stackarn...kramar, om dett räcker
Och hur kommer det sig att ni fått så mycket klokhet?
Det finns ju en morfar också, förstås
kramar åt alla!

"bästisen" sa...

"vi kan väl åka på den isfläcken bägge två?"