Kan det vara så?

Det har varit jättejobbigt en lång, lång period nu. Kan inte säga säkert, men det handlar om flera månader. Större delen av den här vintern kanske.
En period då vi utan tvekan kan konstatera att vår älskade Norah har jobbat sig genom sin sexårskris. Hon är inte genom riktigt ännu, men jag andades försiktigt till G i förra veckan om att det kanske är så att hon nu börjar komma ut på andra sidan.

"ORÄTTVIST!" - det har varit Norahs mantra de sista månaderna, så jag höll på att sätta i halsen av lättat fnitter då jag slog upp artikeln inne i tidningen och såg överskriften. Vi är inte ensamma, kände jag. ;D

Det har varit s å illa. Jag har varit så ledsen, arg och nedstämd i de helt otroligt jobbiga och förfärliga situationer som uppstått kring en argargargARG Norah, som skriker åt oss för sina lungors fulla kraft. En Norah som frågat om jag vill att hon skall dö kanske, om jag vill att hon skall ställa sig på vägen och bli påkörd kanske?

Jag har regredierat, förtvivlat, funderat, velat flytta hemifrån, suckat och undrat hur länge det skall kunna hålla på... (och har missmodigt sagt till G att det här kommer att hålla i sig till Norah fyller nitton eller så).

Kanske till nu? Vi tycker att frekvensen mattats av något mellan de starka utbrotten. Jag har inte orkat söka reda på "Trotsboken" ännu, men istället har jag investerat i ännu en fackbok som jag kände mig fnittrigt lycklig över, då jag läste om den.Samma kloka författare som skrivit just "Trotsboken". Jag tror jag kommer att finna stort stöd i den här boken. :)

Det kanske finns hopp trots allt (ha ha), om att vår snälla, milda, kloka Norah skall komma genom, ett steg framåt i livet. :)