Klokskap.

Norah säger så mycket. Sista dagarna har jag försökt hålla i huvudet några mycket viktiga saker hon sagt sista månaden.

Norah har fyllt sex som ni vet. Sedan en tid påverkas hon en hel del av vad jag antar är den berömda sexårstrotsen. Den, som man hört talas om redan innan man blir förälder. Om jag för några veckor sedan ville rycka fram "Trotsboken" för att Ruben trotsade (tog aldrig fram den - Rubens il fläktade förbi ganska lättsamt), så är det nu hög tid att ta fram den.
Vid något tillfälle pratade vi litet, Norah och jag, om varför hon blir så arg. Hon svarade kristallklart: "-Mamma, jag vill inte vara arg, men det känns bara så i kroppen." Lilla, lilla gumman. :* Det är ju precis så det är. Hon rids av detta utveckligssteg lika tungt som jag av PMS då det är den tiden i månaden.

Det går inte att fly undan och man känner baske mig inte igen sig själv medan det pågår. Norahs fördel är att hon går framåt och kommer ur sitt utvecklingsryck ett steg närmare vuxenlivet, medan jag bara känner mig som förryckt ett par dagar per månad. X)

En förtvivlad natt för inte alls länge sedan, väckte barnen varandra, oklart för mig hur. Båda kom gråtande till mig och G var förstås i Stockholm. Av outgrundliga skäl släppte jag ned Ruben i vår säng, medan jag följde Norah på toa. Norah ville också komma till vår säng, men där bröt rena kaoset ut.
Norah brukar vägra att ligga bredvid Ruben, men skall barnen ligga i vår säng, med mig, så blir det så. Ruben i mitten, eftersom han ramlar ur sängen, Norah och jag på varsin kant. Norah grät, kved, skrek, suckade, steg upp, kastade sig ned i sängen - protesterade på alla upptänkliga sätt.

Jag vare sig kan eller vill återge hela händelseförloppet. Till slut var Norah tillbaka i sin säng och skulle minsann inte sova. Hon skulle läsa hela natten. Jag var trött, ledsen, ensam och sade ironiskt (helt förbjudet med barn, att vara ironisk) att hon kunde tända lampan och läsa.
Norah tände förstås lampan och då brann några säkringar till för mig (fast jag blev inte argare, fanns inget mera arg kvar... :']). Jag sade att hon förstås inte fick tända och läsa. Och då sade Norah till mig, att "-Mamma, du kan inte säga så där, för då tror jag att...". Det var ett riktigt lågvattenmärke som förälder. Igen. Och Norah sex år, berättade högt för mig det som jag vet - man FÅR inte vara ironisk med barn.

Farmor brukar ibland nämna att hennes pappa brukade breda så tjockt med smör på smörgåsarna när hon var liten, att han fick sluta göra mackor åt henne. Farmor nämnde detta i helgen också och ikväll när vi satt och åt barnen och jag, så kom det:

Jag tror farfar är hemligt förtjust i att Norah så beredvilligt mumsar i sig av lakarommen. :) Till höger kokt lake enligt en restaurang "Grodan" (?) i Stockholm.

"-Mamma? Satte pappa så mycket smör på farmors smörgås?" och så måttade hon ett par centimeter mellan tummen och pekfingret. Jag nickade och gjorde en min som antydde det tokiga i att sätta så mycket smör på en macka. Vi var först tvungna att resonera en kort stund kring att det var farmors pappa som brett tjockt med smör, inte Norahs pappa. När Norah hade smält det, att det var farmors egen pappa som brett tjockt med smör, utropade Norah:

"-En PAPPA?! Det är ju så fett med smör. Har han inte koll eller?!" :D :D :D