Marcus's in da house.

Baren, smart men genomskinligt avskild från restaurangdelen med en öppen hylla, som var fylld med precis rätt saker.

I New York blev jag vid några olika tillfällen kallad för "sweetie", "hon'" och "honey", uteslutande av afroamerikanska kvinnor och i situationer då vi bett varandra om ursäkt. Det kändes jätterart och jag kände mig extra vänligt inställd till dem som kastade in de epiteten när de tilltalade mig. :)

Vi fick dela bord med världens sötaste tanter. :) Söndagsklädda helt i vitt, märk väl de ljust metallicblå naglarna på farmoran som satt bredvid G. :) Man satt luftigt vid långbord med tre på varje sida.

Och ber om ursäkt gör man hela tiden i New York. Alla är mycket känsliga både för sin och min privata sfär och är man nära att kliva in i den, ja, då ber man om ursäkt. Helt funkis tycker jag, mycket trevligare än att stöta i varandra utan ursäkter.

Så. Jäkla. Snyggt. Bara. :)

In i köket, där tre personer jobbade intensivt men lugnt.

Crab Cakes.

Oysters (Long Island Catch) och till höger en märkvärdigt god drink till, Ginger Mignonette.

Min varmrätt, Grilled Red Snapper med Yams & Sweet Potato Puree vid sidan. Missade att fota G's Blackened Catfish & Black Eyed Peas med Créole Red Grits vid sidan. Kolla menyn här.

G's efterrätt, Whiskey Fudge Macadamia Nuts.

Min efterrätt, Ice Cream Pops.

Marcus Samuelsson var en god stund inne på restaurangen då vi kommit dit. Han minglade bland gästerna och hade jag varit mindre blyg, hade jag såklart tilltalat honom på svenska. Jag gjorde det något mindre utmanande - skrev ett meddelande på en servett till honom och hans personal, där vi förklarade hur bra vi hade haft det på deras ställe. :)

Det blev allt sammantaget en stor njutningsupplevelse för G och mig. I tomrummet efter syrran och S, kändes det jätteskönt att få ha det så här bra den sista kvällen i Harlem, New York.