Redan slut.

Det är bara två och ett halvt år sedan jag började rida med Star Stable i Boden. Det var i april 2009 och från den dagen var jag förlorad. Förlorad, förälskad, salig.

Allt föll på plats. Ridningen fick mening, eller i rättvisans namn, mer mening. Ridningen har alltid haft stor betydelse för mig, framförallt för min själ. Det är samarbetet med det här vackra, känsliga djuret som är grejen.

Allt i det här arrangemanget var så perfekt. Det lilla stallet, westernmusiken som stillsamt förstärkte atmosfären, saloonen (=fikarummet) där vi efter lektionerna sippade på kaffe eller saft och återupplevde det vi just varit med om på lektionen. :)

Dressyrskogar, dressyr på ängar, barrel race, roll back, arbete med kor från hästryggen - någon sade i min nuvarande grupp, att det här är tillämpad ridning, vilket självklart är sant. Många moment så roliga, att jag inte kunde hålla mig från att skrika högt! :)

Och hästarna. Så välridna, så lydiga, så känsliga. Lika olika varandra som alla andra individer och bjudande oss ryttare olika utmaningar.

Seldonen. Som jag älskar dem. Märkligt, jag vet, men likafullt. Sadeln, galet tung, men så skön att sitta i. Aldrig ont i rumpan efter de här passen! ;) Så praktiska detaljer - knoppen att fästa upp stigbygeln runt medan man justerar stiglädret, samma knopp att fästa stigbygeln på andra sidan runt så att lädret inte skall vara i vägen när man skall baxa upp den tunga sadeln på hästryggen. Man hakar upp sadelgjorden också runt knoppen när man sadlar och sedan när sadeln skall av, finns världens mest fiffiga spänne som man fäster upp sadelgjorden i, för att den inte skall ramla till golvet då sadeln hänger oanvänd. Så praktiskt, så vackert - så tillämpat. :)

Så hängde ett anslag i stallet då vi kom dit för några veckor sedan. Där deklarerade våra två instruktörer att de lägger ned sin fina verksamhet. Arbetsbördan är för stor i förhållande till intäkterna. Ridskoleverksamheten har tydligen i princip gått runt, medan spontanritterna och helgkurserna blivit för få. De stod också inför att behöva investera i fyra nya hästar, vilket kostar rejält med slantar.

I fem år har de bedrivit sin verksamhet, men nu är det slut. De tar tillbaka sina respektive hästar till sina egna gårdar och säljer de hästar de köpt gemensamt.

Kvar blir en vilsen skara ryttare, som alla kommer att sakna det här. Jag pendlar mellan frustration och desperation. Jag känner mig ibland som ett litet barn, som blir fråntagen sin favoritsysselsättning. Jag skulle vilja lägga mig på golvet och skrika och gapa att de bara inte får sluta! Jag hoppas vettlöst att de plötsligt skall ändra sig och fortsätta... Och varför, varför VARFÖR började jag inte rida med dem tidigare? Jag visste inte att de fanns!! Jag undrar om Boden hade kunnat marknadsföra det här helt unika i Norrbotten?

Två lektioner har vi kvar. Två tillfällen som jag skall försöka inpränta i min kropp och själ, så att jag kan plocka fram dem då jag behöver. Det är så jobbigt att det upphör, att jag inte orkat berätta det åt någon annan än G. Det är inte vanligt att något upphör så här. Oftast väljer man själv att sluta. Jag vill inte sluta. Jag hade tänkt rida western resten av mitt liv. Hur skall jag nu göra? Jag har kanske aldrig tidigare så tydligt känt att det nu är dags för en egen häst. En lagom stor, westernskolad häst. Till detta händer, måste jag nu gå tillbaka till engelsk skolridning.

För sluta rida - nä, det kan jag inte göra. :)