Stolt.

Jag får ganska ofta impulser att skriva om mitt arbete. I slutänden skriver jag väldigt litet om mitt arbete. Jag är stolt och inte så litet förvånad över att jag är barnmorska och vid det här laget börjar känna mig som en ganska så trygg barnmorska. :)

I dagarna firar jag elva år som legitimerad barnmorska. Sent i höst samlades min kollegiala grupp på Norrbottens museum för att studera utställningen från Historiska museet om vår kår. Jag kände mig stolt, ödmjuk och litet euforisk över barnmorskornas historia och gärning.

Barnmorskor arbetar extremt självständigt, men inne på sjukhusen har vi gott om kollegor runt oss. I mödravården är vi en till tre, fyra barnmorskor på varje vårdcentral (som det ser ut i Norrbotten) så de flesta av oss uppskattar mycket att träffa kollegorna. Vi har en kalasfin kollegial grupp som utgörs av tio barnmorskor från åtta vårdentraler i Luleå.

  

I adventstid var vi till syrran och en av sakerna vi ville göra, var att besöka antingen Naturhistoriska eller så Vasamuseet. Det blev Naturhistoriska och det var en trevlig om än för kort (=jäktig) upplevelse - vi får prova att göra om den en annan gång.

Textrutan som hängde bredvid strukturen här ovan fångade min uppmärksamhet. Livets träd var rubriken och  detta träd finns också i barnmorskornas emblem. I nästa mening står det: Liv på jorden har uppkommit en enda gång (går att zooma och läsa).

En. Enda. Gång.

Låt den meningen tumla runt i huvudet en stund. Det var som en smäll i magen på mig, fast på ett bra sätt. :) Jag insåg att jag haft luddiga föreställningar om att liv liksom ploppat upp litet här och där på jorden där för länge sedan.

Men alltså en enda gång. M ä k t i g t.

Det är inte konstigt att jag gråter varje gång en liten bebis föds. :)

Jag arbetar på en vårdcentral som erbjuder mig rätt så maxade utmaningar i yrkesutövandet. Det har gjort mig till en bra barnmorska. Att jag verkligen tycker om arbetet bidrar förstås. Att jag äntligen börjar ha samlat på mig några år i yrket bidrar också.

Jag gillar mer än jag kunnat ana att undervisa, upplysa och lyssna. En del möten med tjejer, kvinnor och blivande föräldrar är så givande att de står ut i minnet och jag lever på dem i flera dagar efteråt. Jag brinner för amning, för att kvinnor inte skall uppleva gynstolen som ett tortyrredskap och för genus. Jag är djupt tacksam för att jag får träffa kvinnor och familjer från hela världen. Jag är en klippa på att arbeta med telefontolk. :)

En del av min stolthet över att jag blev barnmorska kommer sig litet bakvänt från min käraste farmor som ofta pratade om syster Elisabeth, som antagligen var någon distriktssköterska som farmor träffade. Jag är säker på att farmor idag vet att jag nu också är syster Elisabeth. :*