Lås och nycklar.

Vilken röra vi ställde till med idag, barnen och jag. Eller jag får man ju lov att säga. Jag kan inte lägga något ansvar på barnen, såklart.

Först låg vi kvar alldeles för länge i sängen imorse, så jag damp ned framför min skärm närmare 20 minuter in på min telefontid. Det har förbaske mig straffat mig hela (arbets-)dagen sedan. Min telefonlista var såklart full och innan jag pratat klart med de åtta i kön och dokumenterat de samtalen, hade rasten passerat och det var bara att ta in första patienten.

Det var så vackert ute idag.

Nåväl, det har hänt förr och jag överlever såklart. Efter lunch började strulet med nycklarna.

Norah ringde och jag hade tur och kunde svara. Hon hade ingen nyckel och kom följaktligen inte in hemma. Stora tjejen hade löst problemet själv och befann sig hemma hos ena bästisen. Norah bedyrade att de skulle göra läxa och vips var det bestämt att hon skulle få äta där också och stanna till jag kom hem med Ruben efter judon. Helbra lösning bara så där. :-)

Min tid och G's. Antagligen just innan grannen ringde.

Grunden till strulet idag lades egentligen redan igår, då Norah oplanerat gick till en annan kompis. Ruben har aldrig nyckel med sig i vanliga fall, så för att han skulle kunna ta sig in hemma, lade Norah sin nyckel i hans rygga.

Idag funderade Norah och jag en stund på huruvida Ruben hade kvar nyckeln i sin rygga och bestämde oss för att han nog säkert hade det. Inte trodde jag att Ruben tänkt på att lägga upp den igår då han kom hem och låste upp själv.

Upprop.

Ruben skuttar hur lätt som helst över en pojke i hoppa bock. Alltså, jag kunde aldrig det när jag gick i skolan. Aldrig senare heller.

Men det hade Ruben - nyckeln låg prydligt i lådan där den skall vara. Så när han kom hem idag, ensam, så var även han utlåst. Jag blev, lyckligt oanande om Rubens situation, uppringd av närmaste grannen som har sin flicka i Rubens klass. En kvinna hade knackat på hos dem och berättat att det fanns en ledsen pojke på granntomten. Grannen hämtade in Ruben och erbjöd honom både middag och frukt. Jag fick prata med Ruben och hörde att han var tagen av situationen. Jag lovade på stående fot att avsluta det jag höll på med och kasta mig hem.

Det blev ett fruktfat till kvällsmat idag. Det här är Rubens arrangemang.

Lilla, lilla hjärtat! Medan vi åkte hem från judon berättade han med litet darr på stämman om sin upplevelse. Han hade väntat. Tyckte det var läskigt. Han hade frusit. Han hade ropat på mig! :'-/ Han ville aldrig mer vara med om något liknande.

Jag har sagt att sådant här händer ibland (Norah har _en_ liknande upplevelse, men det var ljusare och inte riktigt lika kallt som det såklart råkade vara idag), men att vi verkligen skall göra vad vi kan för att det inte skall ske. Kände att Ruben behövde få höra att även andra har strulat med nycklar och drog några av mosters värsta nyckelfadäser som tröst (alltså när moster var _mycket_ yngre än hon är idag). :-D