En klapp på axeln.

Vår lille pojke, vår lille guldklimp, vår fantastiske lille son gör så mycket speciella saker. Till exempel stoppar han ibland tummarna i öronen och ser så glad ut, att alla numera genast stoppar sina tummar i öronen och härmar honom.

Ruben är ju nu ett år och snart tre månader och i dessa dagar går han mer än han kryper. Men ibland vill han såklart bli upplyft; när han är trött, när han gjort illa sig, när han vill vara nära, när han är ledsen. Och ibland då så känner man en liten hand klappa försiktigt några gånger på axeln. De gångerna är oftast när han blivit litet rädd eller förskräckt för något. Det känns som att han gör det för att lugna sig själv. Självklart har vi nu börjat att klappa tillbaka! Ruben är väldigt mysig av sig, tycker mycket om att vara i ens famn, kramas tydligt ibland och pussas, pussas, pussas... Känns glatt att han nu också kan dela med sig av de pussarna till dem i vår utvidgade familj som han ser ofta. Eller länge!

Känns otroligt glatt att Norah likaså har börjat att dela ut kramar och pussar till samma människor. Visserligen måste vi oftast påminna henne (den sociala rutinen då man skiljs åt är såklart inte tydlig för henne än), men då kommer i alla fall ömhetsbetygelserna.

Vi hämtar oss verkligen så sakteliga från förkylningen som inleddes dagen innan nyårsafton då Ruben blev sjuk. Vi hostar och snyter oss alltjämnt. Men det blir väl bättre.

Syrran och hennes S skall inte äta godis förrän nästa jul! 8O] Jag har svårigheter att klara av att låta bli godis fram till vi skall gifta oss... Det blir en stor, blond apelsin till tekoppen ikväll. Eller vänta nu - vi har ju litet ost i kylen. Och honung i skafferiet. Har ni provat favoriten att ringla litet honung på brien? ;O)

Oh!

Hittade just denna länk: Jul i New York. Känns som att den var sänd just till mig. Två systrar är det, som reser mycket och som lagt upp denna sida. Har börjat läsa boken "Resa till New York" och det känns kul att vi har så gott om tid på oss att läsa på inför ett så pass grandiost resmål som städernas stad. *mys*

En månad kvar nu.

Till vi gifter oss. Wow.

Vigselsamtalet blev precis så som jag trodde det skulle bli. Det blev dels en del formalia och dels en del personligt. Och nog fällde jag en tår också. Det var nog några stycken om jag skall vara ärlig. Vi skall i alla fall ses igen, den fjärde februari. Då skall vi öva. Fatta bara! G och jag. Vi ska gifta oss. Nog är det bra!

Träffen med fotografen gick också bra. Vi skall försöka producera en detaljerad färdplan för dagen, med rutter och tidpunkter, eftersom han skall följa oss en hel del av den dagen. Hår och make up för mig, påklädning för oss båda ("do you have any sexy underwear?"), fotografering av oss innan och sedan under själva vigseln. Kanske gruppbilder sedan, men sedan är hans uppdrag slut.
Frågan inom parentes ovan, ställdes allvarligt till mig och med en blinkning till G. Det är populärt nu med en morgongåva "till honom", "for his eyes only", men shitt påmmfritt asså - jag kan inte se mig själv i den situationen. Alls. Punkt.

Nu då. Till soffan. Fast först till toa. :O)

Äh - måste kommentera.

Studerar noggrant syrrans blog flera gånger per dag och idag hade hon kommenterat en artikel på Allt om barn. Jag kommenterade litet på syrrans kommentar, innan jag faktiskt läste artikeln hon kommenterat. Så nu måste jag med kommentera den. :O)

Det här oroliga, konstlade behovet av att kunna tolka, förstå, översätta bebisars språk är symtomatiskt av vår oroliga inställning till allt idag och av vår oerhört låga tilltro till våra inneboende förmågor.
Vi har sedan urminnes tider tolkat och förstått våra bebisar. Hur skulle det annars ha gått? Släktet skulle knappast ha överlevt. De flesta av oss här i Sverige som begåvas med ett litet barn, har stora möjligheter att umgås mycket med sitt barn och ta hand om det. I omvårdnaden och umgänget med vårt lilla barn, bär vi oss oftast åt ungefär som vi skall. Vi ger svar på tal, turas om att prata och så vidare. Vi och bäben lär oss på det här sättet att förstå varandra. Det fungerar! Vi behöver inte ha en manual! Vi behöver bara ta det lugnt och lita på oss själva.

Det är förstås lättare sagt än gjort i stressiga situationer, då bäben skrikit i tjugofyrtiåtta minuter och inte en tanke finns kvar i ens huvud. Men även de situationerna löser sig och hur som helst hade det inte funnits ett tydligt svar i en handbok.

Vi söker det idag. Vi vill ha garantier för att inget skall gå snett, för att inget skall göra ont, vi vill ha kontroll. Dunstan har sökt mönster och kommer ihåg dem nästa gång bebisen skriker - det är precis det vi gör och har gjort, hela tiden. Utan minsta ansträngning.
Det mittersta stycket lämnar en mindre bra rekommendation; att vi snabbt skall lära oss ljuden, för annars slutar barnet att använda dem. Det är ju precis det barnet skall göra! Inte skall det stanna kvar i de enkla ljuden som det först kan alstra. Barnet stormar fram i sin utveckling och börjar artikulera sin vilja tydligare och med fler stavelser redan vid 2-4 månaders ålder. Studera gärna vidare på growingpeople.se.

Jag hänvisade tidigare till hur vi har det i Sverige och vet hur man har det i USA, där kvinnan har sex veckors föräldraledighet efter förlossningen (såg själv ett Oprah-avsnitt i höstas, där man diskuterade bland annat föräldraledighet och det är bara ett enda land till i världen, förutom USA, som har så dåliga villkor för nyblivna föräldrar). På den korta tiden hinner man förstås inte med att bilda en lugn, stor, trygg relation till sitt barn eller lära sig tolka dess språk. Antar att man redan på väg till BB har löst det med nanny, sagt upp sig från sitt jobb alternativt blivit uppsagd för att kunna ta hand om barnet sedan.

Men det är en helt annan historia. Nu blir det en stilla stund i soffan innan våra två busar vaknar och börjar surra!

Drar ihop sig.

Det killar litet i maggropen när jag skriver orden. Plötsligt igår när jag höll på att ringa (en del av) alla de viktiga samtalen som väntat, föll det ut att idag skall vi först träffa fotografen i kyrkan, så att han får se den och får klart för sig hur han kan arbeta därinne. Senare idag skall vi träffa vår präst och ha vigselsamtal. Hur viktigt är inte det?
Jag känner mig dock absolut säker på att G och jag haft och för vårt livssamtal kontinuerligt. Inte varenda dag. Men ofta. Den inre monologen hos oss var för sig, innefattar också detta samtal. Vi har ju redan lovat varandra att vi skall hålla ihop för alltid; det gjorde vi 2003 då vårt liv tog en ny vändning. Det känns väldigt enkelt och tryggt och självklart - men det är en kamp! ;O)

Vi har ett gemensamt mål - tillsammans skall vi leva och verka. Jag vet att jag är den jag är idag för att jag levt så här länge med G. Annars hade jag såklart formats annorlunda. Min personlighet ligger ju där i botten och har fått bre ut sig så som den gjort idag. I mycket är jag nöjd - i annat är jag inte helt nöjd. ;O) Men man utvecklas ju hela tiden (det är så tydligt och ibland litet hisnande), så min djupa önskan att hela tiden bli en bättre människa kanske inte är helt förlorad.

I vårt gemensamma liv finns nu också två nya människor; våra älskade barn Norah och Ruben. Orden räcker inte till att beskriva deras betydelse för oss, för mig, men de två innebär att jag älskar G mer än någonsin.

Nu är det bara en månad och två dagar kvar.

Äntligen!

Äntligen sov Ruben en hel, lång natt utan ett knyst.

Äntligen är barnen bättre i sina förkylningar.

Äntligen har det nya året börjat.

Äntligen ringde jag massor av de där samtalen som väntat.

Äntligen!

Glädjechock

Höll just på att dra på mig byxorna för dagen och hann tänka att "... men herregud vad de satt löst - det var nog inte så farligt med de där kilona i alla fall" tills jag insåg att det var G's brallor jag höll på att hala upp runt om stjärten.

Får väl vara glad att de satt löst i alla fall.