Så ni får skratta litet.

Bjuder här på ett skrattframkallande inlägg från en av bloggarna jag följer. Inlägget kan få vem som helst att fnissa eller vrida sig litet i skamliga plågor, men vi som dessutom älskar hundar skrattar till magmusklerna krampar!

Värm upp mungiporna, för nu åker vi:

"Om skammen som kommer med hund"

Jäklar i min låda.

Apoteken har verkligen spottat upp sig.

För ett par veckor sedan var jag in på största apoteket i Luleå, Lejonet, som fortfarande tillhör Apoteket AB. De har bästa "botanisera-själv"-sortimentet, där man verkligen kan jämföra preparat och priser. De har också väldigt bra öppettider, öppet varje dag.

En personal närmade sig och frågade om jag behövde hjälp. De höll precis på att flytta omkring varukategorier i butiken, så jag uttryckte ett visst hjälpbehov. Kvinnan guidade mig runt i butiken och gav initierade förslag och tips. Hon sålde på mig en stor förpackning hudkräm med pump också, som jag visserligen sneglat på redan. Ett jobb väl utfört och jag gick därifrån som en nöjd och väl omhändertagen kund.

---> Den snabba orientering som detta inlägg krävde, har upplyst mig om att Apoteket AB är den största kedjan apotek i Sverige. Därefter kommer Apoteket Hjärtat och som nummer tre den, vars logga jag lånat till inlägget. Och deras är utan tvekan snyggast! :O)

Idag tog Norah och jag oss en promenad till vårt lokala apotek, numera Apoteket Hjärtat. Jaha minsann - här märktes ju en helt ny anda av hjälpsamhet också. Personalen här (alltså före detta Apoteket Örnen) är ökänd för sin dåliga service och uselt bemötande, både bland "civila" och bland kollegor, som hämtar medicin åt patienter. Kände dock inte igen ansiktet som betjänade mig, men hon tog också kontakt på eget initiativ och gav mig all tänkbar information.

Där ser man. ;O)

Den ultimativa baddräkten?

Var några minuter på stan i förra veckan. Tittade förstrött efter "springskor" till Ruben. Vi har sådan tur att båda barnen kan ha springskorna från i somras, men Rubens verkar nog litet väl precisa, samt att tån på ena skon håller på att ge upp (skons ovansida släpas ju en del i marken, då han sparkar sig fram/åker på Bobby Car). Var förstås tvungen att "browsa" hela butiken och stötte så på den här baddräkten.
Sedan jag akut buköppnades efter den misslyckade galloperationen i januari 2005, har jag ett präktigt ärr, snett över mer än halva buken, från hö höftkam till meddellinjen en bit nedanför bröstbenet. Förutom detta ärr, har jag fyra små ärr efter hålen som gjordes vid själva galloperationen timmarna innan. Och så har jag ett inte alls osynligt ärr efter basaliomet som jag hade några år dessförinnan.

Jag har aldrig varit nöjd med min mage, inte heller innan ärren. Men efter ärren har jag inte haft bikini. Den här baddräkten täcker ju magen, men ser ut som en bikini baktill. Det är ingen unik modell, men jag har aldrig sett den i tillgängligt pris och aldrig "live" så att säga.

Om jag hade vägt fem kilo mindre, hade jag nog slagit till. Hmmm...

Och ja, jag vab:bar idag. Norah nedkom med oväntad och isolerad feber igår vid lunch, så det var bara att packa ihop och gå hem från jobbet. Hon är varm idag också, men nu är det dags att klä oss och gå ut och vårbruka litet i trädgården. Solen gassar och det är drygt nio grader varmt!

Om ägande.

Det här är intressant. Jag tycker om att läsa. Läste jättemycket i mina barn- och ungdomsår. Fortsatte att läsa i mitt vuxenliv; böcker och slukade dagstidningen hel och hållen. Med tiden inträdde ett växande intresse av fackböcker, både i studier och arbete, men även för själva livet och fritiden.

Så kom barnen och läsandet tog slut. Är så trött och slut just nu, att jag inte ens ser nyheterna på teve. Någon dagstidning har vi inte. Känner mig djupt okultiverad. Jag har fortfarande en och en halv sida kvar av boken jag började läsa då G och jag flög till New York. *deppa* Men jag älskar mina böcker och vill fortfarande helst av allt äga dem. Har ännu inte provat att låna en bok på bibblan till barnen. De har varsin stilla växande hylla med böcker de med. :O)
Och så det här med foto. Jag tycker om att fotografera. Extremt hobbymässigt med vår lilla Canon, men jag tycker om att komponera bilden i kameran, tycker extremt mycket om makrofotografi, natur, en stämning, beskära, skärpedjup. Litet så.

Och nu har våra vänner på Hertsön, eller rättare sagt Joel, deras son, tagit en riktig prisvinnarbild. Bläh. *avundsjuk* ;O) Jag hade kunnat betala för att äga den. :O) Jag har fått lov av Hertsömamman att publicera den, så njut nu.
Julle tog tydligen en serie bilder, mötte svanflocken och följde dem uppåt och över sitt huvud med kameran. Najs! För mig är det bara att fortsätta att fotografera och hoppas att det där motivet, det där som man blir alldeles varm inför, dyker upp. Igen. Och igen. Man säger ju något i stil med att "motivet kommer som en snigel, men försvinner som en blixt!". En evig sanning, i fotosammanhang.

Ljudvarianter.

Särskilt Norah presenterar ibland rim som kan ställa till det för mamman. Sålunda lät det tidigare imorse så här:

"-Mamma?"
"-Ja?"
"-Rimmar 'kyl' och 'byl'?"
"-Ja, fast 'byl' är inget riktigt ord." replikerar mamman med ett något frågande tonfall.

Här kan jag inte återge det förvirrade utbyte som sedan följde, just därför att jag var förvirrad. Min hjärna brottades med ljuden och försökte få till vilka ord det var Norah egentligen sade. Det slutade i alla fall så här, då poletten till slut ramlade ned för mamman:

Tjur och bur. XO) Och det rimmar ju. :OD
Båda barnen säger mer eller mindre utpräglat "y" då det skall vara "u". Jag vet inte hur vanligt det är, har inte forskat i det.

Norah kan säga "r" nu, men fortfarande med en viss ansträngning. Hennes mun, tunga och hals får jobba litet för att producera ljudet. Sedan kommer hon oftast inte ihåg att använda det där besvärliga "r":et ännu, men det kommer, det fattar jag ju. :O) Ruben kan i sina bästa ögonblick säga ett riktigt, rullande "r", men mycket enkelt ett litet "fusk-r", ett "amerikanskt" "r" (ni vet hur det låter ;O)).

Ruben "pärlar" i Älvsbyn.

Norah har överraskat precis senaste dagarna med ett mer "visuellt" räknande, de facto huvudräkning. När hon vanligtvis adderar, så räknar hon oftast på fingrarna, alternativt räknar intensivt det hon ser framför sig, ibland högt, ibland i tysthet. Men nu har hon sagt högt till exempel "fyra plus två är sex", utan att jag har kunnat märka något direkt processande innan. Bra!

Norah och vi har ett avlägset fokus nu. Till hösten börjar skolan. Och då skall kanske en del ljud ha fallit på plats. Och så skall lilltjejen klara av toabesök även efter nummer två. :O)

Vilken färg då?

Espresso?

Black?

Sign o' the times?

Norah funderade i förra veckan:
"-Mamma?"
"-Ja?"
"-När jag fyller sex år, har jag redan börjat skolan."
"-Ja."
"-Jag hinner inte ha kalas!"
"-Å, jo, nog hinner du det. Vi har kalaset på en helg..." och så vidare.

Så här såg det ut när vi tog oss tid att fika ute sista söndagen i april.
Ungefär som hos syrran hundra mil söderut, fast tolv dagar tidigare. :O)

Hur kan vår lilla flicka redan ha någon slags uppfattning om att skolan t a r t i d? Vad har hon klart för sig? Det är klart - varenda morgon hör barnen hur (oftast) jag går an om hur ont om tid vi har, hur mamma inte kommer att hinna till jobbet i tid, om vi har tid, när vi har tid.

Här tog vi oss tid att gå till majbrasan på Skurholmsberget. :O)

Tid, tid, tid.

Det här är inte bra.