Stolt.

Jag får ganska ofta impulser att skriva om mitt arbete. I slutänden skriver jag väldigt litet om mitt arbete. Jag är stolt och inte så litet förvånad över att jag är barnmorska och vid det här laget börjar känna mig som en ganska så trygg barnmorska. :)

I dagarna firar jag elva år som legitimerad barnmorska. Sent i höst samlades min kollegiala grupp på Norrbottens museum för att studera utställningen från Historiska museet om vår kår. Jag kände mig stolt, ödmjuk och litet euforisk över barnmorskornas historia och gärning.

Barnmorskor arbetar extremt självständigt, men inne på sjukhusen har vi gott om kollegor runt oss. I mödravården är vi en till tre, fyra barnmorskor på varje vårdcentral (som det ser ut i Norrbotten) så de flesta av oss uppskattar mycket att träffa kollegorna. Vi har en kalasfin kollegial grupp som utgörs av tio barnmorskor från åtta vårdentraler i Luleå.

  

I adventstid var vi till syrran och en av sakerna vi ville göra, var att besöka antingen Naturhistoriska eller så Vasamuseet. Det blev Naturhistoriska och det var en trevlig om än för kort (=jäktig) upplevelse - vi får prova att göra om den en annan gång.

Textrutan som hängde bredvid strukturen här ovan fångade min uppmärksamhet. Livets träd var rubriken och  detta träd finns också i barnmorskornas emblem. I nästa mening står det: Liv på jorden har uppkommit en enda gång (går att zooma och läsa).

En. Enda. Gång.

Låt den meningen tumla runt i huvudet en stund. Det var som en smäll i magen på mig, fast på ett bra sätt. :) Jag insåg att jag haft luddiga föreställningar om att liv liksom ploppat upp litet här och där på jorden där för länge sedan.

Men alltså en enda gång. M ä k t i g t.

Det är inte konstigt att jag gråter varje gång en liten bebis föds. :)

Jag arbetar på en vårdcentral som erbjuder mig rätt så maxade utmaningar i yrkesutövandet. Det har gjort mig till en bra barnmorska. Att jag verkligen tycker om arbetet bidrar förstås. Att jag äntligen börjar ha samlat på mig några år i yrket bidrar också.

Jag gillar mer än jag kunnat ana att undervisa, upplysa och lyssna. En del möten med tjejer, kvinnor och blivande föräldrar är så givande att de står ut i minnet och jag lever på dem i flera dagar efteråt. Jag brinner för amning, för att kvinnor inte skall uppleva gynstolen som ett tortyrredskap och för genus. Jag är djupt tacksam för att jag får träffa kvinnor och familjer från hela världen. Jag är en klippa på att arbeta med telefontolk. :)

En del av min stolthet över att jag blev barnmorska kommer sig litet bakvänt från min käraste farmor som ofta pratade om syster Elisabeth, som antagligen var någon distriktssköterska som farmor träffade. Jag är säker på att farmor idag vet att jag nu också är syster Elisabeth. :*

Måndag hela veckan.

Fokuserad ung ryttare in spe. :)

I måndags var dagen innan skolan började och det var dags för Norahs första faktiska ridlektion. Första gången på ridförberedande kursen var det introduktion och vi föräldrar fick prova att leda en liten kuse (High Power, vars bakben skymtar till höger på bilden här nedan), för det är ju det vi skall göra medan våra ättelägg (tänkte bjuda på en "översättning" av det ordet, men det finns inte på svenska Wikipedia - måste jag bli den som skriver den artikeln? ;) Meh - finns inte ens i Nationalencyklopedin!! Länkar till Tyda.se så länge) lär sig att rida. :)

Norah blev något lycklig då hon blev tilldelad Moa, en svart korsningsponny som direkt blev hennes favorit. Tillsammans utgjorde de det minsta ekipaget i gruppen. Barnen fick skritta varv på varv med "korta" tyglar och efter ett tag fick de prova att göra halt och sedan trycka igång hästarna igen. Ett par gånger höll Norah på att glida av utan att jag direkt märkte det, så det var nog inte så allvarligt. 

 

Då vi hade traskat runt ett tag sade Norah att hon önskade att det skulle vara måndag varje dag. Jag var uppenbart trög och frågade om det var för att hon varit på fritids och inte skolan - men nej - det var ju för att nu rider Norah på måndagar... :D Lilla hjärtat.

Flera gånger den här veckan har Norah bedyrat sin kärlek till lilltjockisen Moa. :) I onsdags då vi åt middag, sade Norah att "-snart är det måndag!" då vi precis satt och diskuterade veckan och den annalkande helgen. Men strunt i fredagsmys och lördagsgodis, när det är ridning på måndagar! :D

Svårt.

Inleder med att tacka alla för de fantastiska julklappar som barnen fått! Tack!

En del julklappar engagerar även mamman och pappan och jag väljer här att avbilda två av de saker som jag byggt. Jag har ju ett kontrollbehov av nåde, så transformern här nedan byggde jag åt båda hållen (robot - lastbil - robot) utan att Ruben fick röra den överhuvudtaget (han låg och sov och visste inget om mitt byggande). XD

Ovan syns det senaste tillskottet av Geomags, som Älvsbyborna försett sonen med. Det står att de är från fem år, liksom transformern, men herregud så meckigt det var. Ruben hade aldrig klarat det själv.

Två böcker sticker ut bland julklapparna. "Titta inuti Tyrannosaurus rex" fick Ruben av farmor och farfar och det är en riktigt bra bok, där man sida för sida får se olika lager inuti en Tyrannosaurus rex. Texten är lagom omfångsrik och speglar ett vetenskapligt nyanserat resonerande kring vad vi vet och tror oss veta om de här jättarna som fascinerar oss oupphörligt. Vi har läst den från pärm till pärm som godnattlektyr under några kvällar. :)

 Den andra boken är "Star Wars. Ljudeffekterna". :) Den fick jag av pappa, med förbehållet att den skulle delas med barnen. Och vilken succé! Detta är en seriös bok med en fyllig inledande del om mannen bakom ljudffekterna i de sex filmerna och stjärnornas krig i en galax långt, långt borta. Vilken resa han gjort, från 70-talet och analoga ljudeffekter till dagens digitaliserade. Och vilken entusiast! Men det är som vanligt - för att bli riktigt bra på något, så måste man brinna för det tror jag.

Och barnen. Vi har sett snuttar av Star Wars-filmerna med dem, visat favoritavsnitt som vi tyckt varit lämpliga för dem att se. Vi indoktrinerar dem ogenerat, det är vår föräldrarätt, och visar dem dels film överhuvudtaget, eftersom vi själva älskar att se på film och givetvis filmer som vi själva älskar. :) Så de har utsatts för små portioner av Star Wars, av Harry Potter, av Sagan om Ringen, av Transformers och ikväll var det litet ur någon av filmerna om "The Matrix" (heh - urvalet ser inte direkt barnvänligt ut när jag radar upp det så här).

Så de älskar boken. :D De har inte sett nog mycket av filmerna för att känna igen ljud och scener såklart, men de älskar verkligen ljuden. De har hittat favoritljud som de spelar upp om och om igen. Och det går bra, eftersom jag också älskar ljuden. ;) Boken fyller ett oväntat pedagogiskt syfte också, då de koncentrerat bläddrar, tittar på sidorna, hittar siffran för det specifika ljudet och sedan plickar fram den siffran i fönstret på boken och så trycker på "play". :)

Så igen - för kläder, leksaker, kärlek och omtanke kring våra barn - ett stort och varmt känt tack från mamman och pappan. :)

Love actually.

Idag är det tjugåtvå år sedan som G och jag började vandra på vår väg genom livet, sida vid sida. <3

Allt vi varit med om har fört oss precis hit. Min syster filosoferade kring detta för bara en tid sedan och det är förstås sant. Och härifrån fortsätter vi framåt. :)

Vi firar stillsamt ikväll med ett par goda ostar, en sorts kex och ett fint vin som vi (eller var det jag? ;)) fick i present av svågern och svägerskan i julas. Detta inmundigas framför tv:n och där rullar "Sveriges Mästerkock".

Jag säger bara - för något år sedan hade jag antagligen överdoserat med heminredningsprogram, för sedan dess orkar jag inte titta på dem. Men det här programmet - så himla kul det är att se! Jag är i vardagslag vid den här tiden i livet rätt ointresserad av matlagning för egen del - vardagsmaten tillagas alltid under svår tidsnöd och det är så långt ifrån roligt jag kan komma (Linas Matkasse är en lättnad här dock).

Men att se de här människorna laga mat på fri hand och sedan njuta (jag alltså!) av juryns avsmakningar och efterföljande omdömen, det är jättetrevligt. :)

Jag hade verkligen velat lägga ut en fin bild på G och mig tillsammans, men det är bara att konstatera att bilderna där jag är med eller på mig är försvinnande få - det är jag som fotar. :) Vi måste bli bättre på att be andra ta bilder på oss. :)

Rubriken på inlägget är en kärleksfull flirt med en film som vi båda gillar mycket - jag älskar den. Se den!

 

Sista frukosten i Harlem i våras. :)

Brändöskär i början av augusti -11.

Gråskalor.

Idag tog vi för oss att åka med svärföräldrarnas bil ned till deras garage i hamnen. Det har varit ett riktigt ruggigt väder idag, ännu litet värre än igår. Det har blåst ordentligt och snöat i sidled och nollgradigt har det varit, så snön är tung och blöt.

Jag tog såklart med kameran och vi siktade på att komma ned till hamnen i det lilla dagsljus som rått idag. Det är rätt unikt att havet svallar öppet ännu och det är svårt att låta bli att fundera på om det kommer att lägga någon is alls i år.

Jag menar - den här vintern som står i skarp kontrast till den förra vintern. I år tog jag fram mina vinterskor en lördag strax före jul. Barnen har fortfarande bara använt sina vinterstövlar, denna vinter då temperaturer kring fyra minus får mig att haja till och tänka "oj, vad kallt". Patetiskt med våra mått mätt.

Som kallast här på vår gata har det i vinter någon enstaka natt varit knappt sexton minusgrader. Ifjol, den fantastiskt fina vintern, var vi den här tiden inne i en många veckor lång period med temperaturer under tjugo grader och vi körde bil ut till ön före Lucia.

I år är som synes isvägen inte öppen. Jättebesvärligt för dem som bor och verkar på öarna och aptråkigt för oss som bara vill dit ut för att hälsa på och rekreera oss. Barnen saknar farmor, farfar och Klinga och jag är säker på att de där ute saknar tillbaka. :)

Nåväl, det är som det är. Det blir säkert is i vinter, men det känns inte så där jättetroligt att det skall gå att köra bil på den. Det var respektingivande att titta på det svarta, tröga vattnet och föreställa sig exakt hur kallt det är.

När vi gick ut på piren barnen och jag, påminde jag dem om hur det brukar vara på sommaren då vi hoppar ut ur bilen med bara armar och ben och ned i båten för att ta oss ut på vågorna. Vi var rörande eniga om att ingen ville ha några bara kroppsdelar ute just idag. :)

Om- och nystart.

Ok. Då börjar jag om med ridningen igen. Efter det snöpliga och faktiskt djupt sörjda avslutet med westernridningen, har jag så samlat ihop mig och börjar om på Luleå Ridklubb igen ikväll. Litet rostig och smånervös känner jag mig allt.

Och alldeles strax börjar Norah sin första ridkurs! Jag skall följa henne, sadla, tränsa, borsta och leda och vi skall ha jättekul!

Jul hos oss.

Ny, grymt snygg pappersstjärna i svart och glittrigt silver. Klockren ihop med vår vackra tapet i farstun. :)

Girlangen vi haft i några år nu.

Ett experiment på en ställning från IKEA. Skall försiktigt över åren utöka med lätta silvriga och klara pumlor där. Fint, fint. :)

Men inga gröna kulor (syrran var ju inte här och fixade). :)

Menyn, skriven och dekorerad av Norah.

Norahs önskelista.

Rubens önskelista, skriven med benägen hjälp av morfar. Ruben, efter jul, med viss förtvivlan i stämman - jag fick inte en enda bilbana!

Amaryllis som snitt. Väldigt vackert, stod tjusiga i en dryg vecka.