Actionpackat.

Förra helgen kom vi oss ut hela familjen. Det var en enkel utflykt och det behövs inte alltid något mer än så. Norah ville åka skridskor och isen var _äntligen_ spolad på Furupark. Så vi traskade iväg med skridskor på barnens fötter och vinterskorna i påse. Barnen fick åka bob och madrass dit.

Norah hade jättekul på skridskorna, medan Ruben surade svårt. Han föll ju ideligen detta första åk för året och det föll inte sonen på läppen. Han kämpade ändå litet  mellan varven, men allt lättade för honom då de fick byta till vanliga skor. :)

De har ju en jättefin kulle på Furupark, som vintertid blir ett sanslöst eldorado av rutschbanor och grävda grottor. Så där tillbringade vi en längre stund än på skridskoisen. Jag hade såklart kameran med och tog en del serier med bilder. Här valde jag ut de mest actionpackade, som sagt! :)

Ny teknik som Ruben fick lära sig av storasyrran. Man arrangerar madrassen på krönet av åket, tar sats och kastar sig på madrassen och iväg med full fart!

Själv känner jag mig allt annat än actionpackad. Ruben är sjuk sedan i söndags (Norah var hemma torsdag och fredag, med G som också var sjuk. De hade båda feber och ont i magen). Igår pusslade G och jag och tog halva dagen var hemma med Ruben. Idag hade G mycket på jobbet och jag har stannat hemma.

Ruben väckte mig vid elvatiden (!!!) och detta borde ju få mig att sprattla omkring som en Duracellkanin. Men istället har jag känt mig som en trasa hela dagen och från lunchtid har jag haft en skum känsla i magsäckstrakten. Jag mår inte illa, men jag fryser och har litet huvudvärk och diffust ont i kroppen har jag också. Ok, just tempat mig på 37,9 grader, så beslutet att jag stannar hemma med Ruben imorrn känns kristallklart nu då.

Jag drar mig härmed tillbaka till brasan, soffan och G, så hörs vi igen imorrn, Kanske. ;)

Slut jul.

Fick en pumla av min kära syster och hennes bäste S i NYC. Nu varsamt nedpackad till nästa jul. :)

Så här såg den ut, årets gran hos oss. Jag må ha muttrat litet över dess kvalitéer, men klädd med pumlor, glitter och ljus, så tyckte vi alla att den var jättefin. Som vanligt! ;)

En av årets nya pumlor. Jättefin, liksom några som jag faktiskt köpt efter jul, på rea. :) De kommer upp i nästa års gran.

En tom vinlåda...

... blev en makalöst fiffig pummellåda (G's idé, tyvärr inte min egen). :) Till nästa års julgransplundring får vi lov att skaffa en till sådan låda.

Och lämpligt avslut på julen, då vi tar sikte på vår - efter att ha stått i fönstret helt utan vatten sedan någon gång tidigare i höst, skickar nu båda mina fjolårsamaryllisar upp varsin knopp! Blev varse detta idag då jag vattnade. Så nu fick de vatten de med. :)

PM-dj...a-S.

Igår tungt, trögt, mörkt.

Idag ljusare, energi.

Bara en kvinna kan förstå hur detta är.

Ny musik.

Hakar direkt på föregående inlägg, då det i filmen spelades en låt som lät bra i mina öron och se - där uppenbarade sig en ny artist för mina relativt oexponerade öron. Tittade i eftertexterna och fann där namnet Brad Paisley, som uppenbarligen gör oh-så-skön countrymusik. :) Jag tror han är jättestor i hemlandet, då jag direkt på Youtube ser att han spelat för presidenten i Vita Huset. :)

Men för mig är han ny. Genren countrymusik är relativt ny för mig, har aldrig lyssnat aktivt, men nu är jag så såld på allt som kommer med country and western, att musiken bara glider rakt in i mitt törstande hjärta. ;)

Sålunda lyssnade jag på en massa låtar av honom igår och blev förstås nyfiken på en låt som hette "Eastwood". Ah, så läckert! Mannen har lockat in en gigant i sin studio och fått honom att vissla till en instrumental westernlåt. *yeehaw*

Lyssna på låten här nedan och lyssna särskilt noga i inledning och avslut! :D *yay*

Oväntat bra.

Uppdelat på två kvällar tidigare i veckan, såg G och jag "Real Steel". En film som jag såklart hade vissa förväntningar på, utifrån trailers vi tittat på. Filmen utspelar sig i något som känns exakt samtida, men teknologin som syns andas några år in i framtiden. Någonting som kallas för "robotboxning" är bakgrunden som filmen målas upp på.

Fullständigt oväntat finns en mjukhet i den här filmen, som faktiskt balanserar på rätt sida om att bli smörig. En fader-sonrelation utvecklas och ett par förhållanden utvecklas. Humor och glimten i ögat gör filmen till en riktigt skön upplevelse. :)

Robotarna är förstås urhäftiga! Och bara för att det är robotar som fightas istället för människor, så kändes det görligt att se valda delar med barnen. *ähum* *rodna* ;) Och det är verkligen boxning de håller på med, inte wrestling som jag hade föreställningar om innan.

Det sista som gjorde filmen så skön, var att den ofta utspelade sig kring landsvägar i USA, med böljande sädesfält, röda traktorer, någon enstaka cowboy och så glimtar av vacker storstad också. Hela filmen var snygg, någon har varit visuellt duktig. Slutligen står storheten Spielberg som en av de exekutiva producenterna, vilket ofta borgar för att filmen är mer bra än något annat.

Hur koolt.

Sistas in da city. B)

Love-love-love ya sis! :*

Love also the shoes, but couldn't walk in them even at gunpoint. X)

Farmor.

För många år sedan fick jag en samling pumlor från farmor. Det var alldeles säkert efter hon lämnat oss och faster Ingrid räddade de här åt mig. Det är åtminstone så jag minns det (mamma - pappa - korrigera mig gärna här).

Sedan dess har farmors toppspira suttit i vår gran varje år. Granen måste alltid kapas så att spiran inte skall ta i taket. Oftast måste granen modellanpassas för att spiran skall gå att träs på. :)

Jag är så rädd om de här gamla pumlorna. En del av dem är inte alls ömtåliga, medan andra verkligen är det. Jag sparar papperet som jag föreställer mig att farmor en gång lindade in sin toppspira med och sätter omsorgsfullt tillbaka snöret på samma sätt som det alltid sitter runt lådan.

Jag tyckte mycket om min farmor och förstår det bättre idag än jag gjorde medan hon levde. Jag tänker att farmor hanterat den här lådan och jag gillar den tanken.

Jag tänker ofta på vilken betydelse far- och morföräldrar har för barnen och är som jag skrivit förr, glad för att våra barn har en nära och levande kontakt med sina äldre anhöriga. Det är så vi skickar litet av oss själva in i framtiden.