Också en debut...

Vi har just kommit hem efter en fantastisk middag på Kyrkbyns Kök & Matsal. Hamnföreningens styrelse äter middag en gång per år, som en liten belöning för allt frivilligarbete som utförs i hamnen under året. G fick till kaffet en fyra Suntory, japansk whisky, som vi förstås hörde talas om i den fantastiskt märkvärdiga filmen "Lost In Translation".

Den debuten jag åsyftade i rubriken begick jag sedan själv. Klockan drygt 2230 stolpade G och jag in på Kvantum eftersom jag skall ha med mig frukostgofika på jobbet imorgon. Herregud. Har litet svårt att förklara varför, men det känns jättehemskt att vara ute och handla sådär sent. Känns som att då vill jag bara vara hemma, inom hemmets väggar, lugnt, skönt för min trötta kropp. Och inte var vi ensamma i butiken, inte alls. En massa människor var där och handlade. XO]

En annan och märvärdigare debut skedde också ikväll, för att G och jag överhuvudtaget skulle kunna lämna huset samtidigt. Pappa satt barnvakt!

Trodde aldrig jag skulle komma dit, men nu fanns inga alternativ. Och det gick ju hur bra som helst förstås. Vi hade bokat restaurangen 1930, för att vi skulle hinna lägga barnen innan. Pappa har aldrig bytt en blöja, eller borstat en tand, eller skött om att få i säng något barn - mamma gjorde allt det när jag och syrran var små. Sagt och gjort - med en fruktansvärd disciplin roterade jag och G genom middagsmaten, ett kvällsbad, kvällsmat, tandborstning och sagoläsning, så att det var avklarat till omkring 19-tiden.

Så satt G kvar i barnens rum, för att Ruben skulle somna snabbt och inte springa upp fyrtioåttanitton gånger och till slut hastade vi iväg.

Jag sms:ade pappa under kvällen och frågade om barnen var tysta och han svarade kort "jodå". Och då menade han förstås att just när jag frågade, så var de tysta. ;O) För han hade haft en del att göra.

Vi hade ju berättat hur tyst och lugnt de sover 99 av 100 kvällar, fram till 2330 (återkommer till det), då Ruben brukar starta sina nattliga oroligheter. Och till dess skulle vi ju vara hemma.

Nu är jag inte klar över tidslinjen, men i korthet så hade detta skett:
Ruben kom upp. Han var kanske litet ledsen och fick sitta och titta på tv (!!!!!!!!!!!!!!!) med morfar en stund. Det var bra, tyckte Ruben. Medan de satt där, började Norah gråta (exakt hur ovanligt som helst). Morfar tar Rubbe under armen, lägger honom, tröstar Norah som lugnt somnar om. Sedan sitter "moffan" kvar i mörkret med Rubbe till han knoppar in igen. Och sedan sov Ruben hela den natten, med ett avbrott tror jag. Kanske moffan skall få lägga den gossen fler gånger? ;O)

En gång, när Ruben sov... ;O) Pantern ligger troget bredvid.