torsdag 21 april 2011

"Stan".

Förr älskade jag att "gå på stan". :) Med åren har energinivåerna sjunkit katastrofalt och jag orkar inte något som ens kommer i närheten av att "titta på allt" som jag gjorde då.

Nu kommer jag mig liksom aldrig in till stan. Senast jag försökte, hade alla ambitioner, höll det inte alls på att bli av. När jag väl kom in till stan, var det cirka trettiofem minuter kvar till stan stängde. X) Helt bortkastat, stressade runt och kunde ju inte vare sig njuta eller handla något.

Jag tyckte det var underbart den långa period jag och Barndomskamraten träffades regelbundet på stan med våra bebisar. Jag gick till stan med Norah i vagnen, vi fikade, pratade och mådde nog oftast himla bra.

Men nu.

Jag behöver tid för mig själv. Jag behöver "gå på stan". Jag tar mig inte den tiden. Jag orkar inte. Åker jag, har jag dåligt samvete, påtagligt dåligt samvete, för att jag inte är hemma med barnen och gör det som skall göras med dem. Och det saboterar ganska effektivt det eventuella nöjet jag kunnat ha, denna min stund för mig själv.

Har jag varit på stan, rids jag av det dåliga samvetet när jag väl kommer hem och det blir inte bra det heller.

Klart jag behöver egen tid. Enda gången jag verkligen tar mig det, är då jag rider.

Jag måste skaka av mig det här efterhängsna dåliga samvetet, så att jag kan må gott en stund. Men h u r? Min hjärna måste programmeras om här tror jag. ;)

Det handlar inte om att shoppa - tro mig. Det är inte viktigt längre, utom då vi behöver något. Det är roligt att shoppa, visst - men man måste orka också. X)

Jag saknar förstås sällskap. Det är mångfaldigt roligare att göra allt möjligt i lag med en annan människa, även att gå på stan. Fasiken också, vad alla är långt borta.

*jättejättestora-påskkramar-till-alla-nära-och-kära*


- Posted using BlogPress from my iPad

Location:Hindersö Byaväg,Luleå,Sverige

4 kommentarer:

en annan sa...

Jätte JÄTTE stora påskkramar till dig och resten av familjen med!!!

*KRAM*

Jag har samma jäkla dåliga samvete! Är det inte från jobbet man skolkar för att gå och nödköpa nya sockar så är det familjetid och hushållsmåsten man skolkar från... Och det känns precis som om man skolkar.
Trist.
Jag har pratat en del med S om detta och han säger alltid åt mig att sluta tänka så, sluta ha dåligt samvete. Men jag tror att jag måste, för min egen skull, boka in i förväg, säga till i förväg, se till att barnen och S har en plan, och sen bara dra iväg på min shopping.
Det ÄR ju njutbart att bara få gå ut utan måsten, att kunna gå runt och indexera butikernas innehåll utan stressmoment som kissnödiga eller hungriga/trötta barn.

Birger sa...

Ni har ju uppenbarliga problem, bägge två. Stig verkar vara inne på en bra linje...Och Elisabeth, du kan ju slå en signal för sällskap, så kommer jag in..:)

en annan sa...

Dhhhh.... ha ha ha ha :-D Pappa! Alltså, att ha med dig som sällskap på stan är ju bara en tiondels grad bättre än att ha med sambor och/eller barn...! :-D :-D
Sällskap för stadsvandring på mitt vis måste (i alla fall för mig) bestå av antingen syster eller ingen alls! :-D Få andra människor härdar ut och finner nöje i detaljstudier som hon (och jag) gör. <3

en annan sa...

Du, kolla datuminställningarna på ajjpadden, ditt senaste inlägg kastades in 1 januari 2001... :-)