Joråsåatt...

Imorse mådde jag verkligen konstigt från det att jag steg upp. Jag kände mig uppblåst till tusen, vilket är helt avvikande i förhållande till var jag är i menscykeln. Jag mådde inte illa, men jag mådde inte bra heller.

Sena var vi, men kom iväg nästan utan hysteri i vanlig tid. Familjen dumpade mig först och på jobbet har jag gjort det jag skall. Till fikat kände jag dock att jag inte ville ha något (m y c k e t avvikande), utan nöjde mig med ett glas vatten. När jag sedan hade första patienten, var jag tvungen att andas litet koncentrerat ett par gånger under samtalet för att liksom rama in mig själv och jag började misstänka att det här inte skulle bli så bra.

Gick till chefen och förvarnade om att jag kanske skulle komma att vara tvungen att gå hem. Nästa patient var sen, men kom till slut och till henne sade jag som det var, att jag inte skulle hinna göra det vi skulle ha gjort och att jag dessutom mådde apa.

Gårdagens middag lockade mig inte alls (de som känner mig vet min historia med kokta ärtor och morötter), men var överraskande god. Idag blir jag akut illamående bara av att se på bilden.

Så började telefontiden och mitt i ett samtal var jag så slutligen tvungen att be patienten vänta och så knalla iväg till närmaste inte så ljudliga toa och kräkas. Jag hann inte få undan mitt loginkort utan kräktes litet på det och på klänningen också. Ja, ja, jag gick tillbaka till telefonen och pratade färdigt i alla fall. Jag skyllde min frånvaro på att en kollega hade behövt min assistans. Heh...

Jag klarade av resten av telefontiden, underrättade kollegorna om mitt tillstånd, bokade om eftermiddagens patient och sjukanmälde mig. Medan jag sedan bytte om, var jag tvungen att knalla iväg och kräkas igen.

Som lök på laxen denna min och G's tjugotreårsdag som ett par, så packade min kära telefon ihop inatt. Den var svart, svartare än svart. Efter batteri- och SIM-kortsuttag och isättning så startade telefonen, men bara fram till Samsungloggan. Längre gick det inte. Så G styrde in till stan på lunchen och lämpade in min telefon (som jag fick i julklapp 2011...) till Telia. Istället har jag fått låna en Sony Ericsson Xperia.

Tack vare detta att G var ute och körde, så kunde han ganska enkelt styra om och hämta upp mig, nykräkts och kallsvettig. Jag fryser nu, men har inte feber. Jag sippar små, små munnar av avslagen Pepsi (det är litet för tidigt, men jag var tvungen att få bort kräkssmaken ur munnen) och skall så fort jag publicerat detta, krypa i säng och sova.