Semester.

Läser bok till frukosten. Hur länge sedan är det jag gjort det? Vilar stilla vid köksbordet, vänder blad efter blad. Jag får lägga band på de stressade impulserna som kommer över mig och påminna mig själv om att inte hemfalla till stressen. Jag var i alla fall så länge med barnen på mattan i vardagsrummet och kollade på deras nya gogo's, att teet kallnade och frallorna mjuknade. Men nu är teet varmt igen och mackorna smakar gott i alla fall. :)

Jag skall vara ledig i nio veckor nu. Det är sanslöst länge och ändå känns det inte självklart som att det skall bli så himla fantastiskt. Skulle behöva en vecka på jobbet för att städa och organisera i mitt rum rent fysiskt och ta ikapp den administration som släpar. När skall jag någonsin få den tiden?

Om några dagar har jag nog lyckats släppa taget om jobbet, jobbet som jag faktiskt ändå älskar och som ger mig otroligt mycket. Så gäller det då att landa här hemma istället. Sova ikapp. Bli litet piggare. Vi har vår bästa lånevovve hos oss och hon och jag kommer att ta promenader varje dag. Vi behöver det båda två, särskilt jag.

Vi har så mycket vi behöver göra här hemma. Jag är så missbelåten med mitt eget stök. Det tynger mig och gör att jag aldrig riktigt kan hänge mig åt vila, slappande, njutning - så som man kan göra när allt är klart. Man är såklart aldrig klar i ett hus, men om det var ordning - var sak på sin plats - och städat. Då skulle jag också kunna sitta en timme i solen och njuta.

Jag tar mig ju den här stunden att skriva nu och i ärlighetens namn så kanske det ger mer njutning är att sitta i solen. Men ändå.

En bild som syrran lämpligt nog delade med mig, från Imgur. "Life" heter den.

Boken jag läser, hittade jag hos mamma då vi hjälpte henne att möblera om för någon helg sedan. "Ro utan åror" av Ulla-Carin Lindquist. Den kom ut 2004 och skildrar Ulla-Carin sedan hon fått ALS. Den är skriven i jagform och är spretig som livet självt. Det är ur yrkesmässig synpunkt otroligt intressant att läsa, men ur mänsklig nästan bara tungt. Jag läste under studietiden "Klockan saknar visare" av Maj Fant och i den skrev hon om sitt förlopp i samma hemska sjukdom (boken är slut hos förlaget).

Jag är i mitt livs sämsta form och umgås ofta vid läggdags med en del funderingar över hur resten av mitt liv skall komma att se ut. Jag är ganska rädd för att bli akut sjuk. Jag har inte det bästa arvet och spär på det med allt för litet sömn, nära nog ingen motion och en hyfsad övervikt. Tack och lov röker jag inte i alla fall. Jag har jättesvårt att motivera mig själv till att ta bort det onyttiga och onödiga jag äter, som varje vecka är litet för mycket. Märkligt nog har jag och min kropp dock verkat finna något slags ekvilibrium, då jag sedan många månader står stilla i vikt och pendlar bara några hekto upp och ned. Varför hade inte den jämvikten kunnat infinna sig på en lättare nivå?

Jag hade ett riktigt aha!-ögonblick på en föreläsning vi var på i mödrahälsovården nu i vår, då jag för första gången på riktigt fattade att det är inaktiviteten som är allra farligast och att det där med att det faktiskt är bättre att vara en aktiv tjockis än en smal soffpotatis är sant. Om man spetsar till det. Självklart är det ännu bättre att vara normalviktig och aktiv.

Smilla signalerar att hon behöver ut nu, så det är dags att avrunda. Jag funderar mycket på de här sakerna - livet! - vilket väl är i sin ordning. Skall det här bli sommaren då jag vänder på skutan? G tränar oftast flera gånger i veckan, på lunchen. Han har helt slutat att äta godis och fika. Bra för honom! Jag är inte intresserad av att sluta, men jag vill minska. Måste hitta lusten, motivet. Orken.

Delar till sist en video med P!nk. Sången, rörelserna, texten leder tillsammans till en känsla och jag blir så lyft! Och så skulle jag kunna döda för att ha den form som den kvinna har! ;) Fast jag kanske får lov att börja med motionen. Och ja, det är P!nk som inspirerat Norah till hennes frisyr. <3