Helvetes myror.

Vårt lilla hus är invaderat av myror. Det har pågått några veckor nu, med en kulmen någon tid innan påsk. Då kom de i en strid ström uppe i huset; i hallen, mot sovrummet, mot barnens rum. Jag blev halvt galen och stod med dammsugaren och sög upp myra efter myra. Givetvis direkt på morgonen då barnen skulle ha frukost. Jag ville inte ha myrorna i våra rum, där vi lever och sover.
Vi ringde Anticimex och blev hänvisade till vårt försäkringsbolag som skickade ut myrfällor till oss, men det tog ju några dagar innan de kom. G hade åkt buss till jobbet (som han gör typ två gånger per år) och kunde inte hjälpa, så med hjälp av min far skaffade vi hastigt ett par andra varianter av myrfällor. Läget var ju akut!
Började med att sätta ut en sort och iakttog med tillfredsställelse hur små myrlik började ligga runt fällorna. Vi har haft myror förr om åren - men aldrig uppe i huset. De har alltid hållit sig nere i källaren, vid tvättstugedörren och har varit ganska harmlösa. Det brukar vara en kort period under våren då de livas upp, men annars lugnt. Årets invasion är utan motstycke. Jag har till och med hunnit fundera över om man kan stå ut med att bo kvar i huset. Känns som att det bara är en tidsfråga innan vi hittar dem i sängarna. Tur att de inte sprider farliga sjukdomar...

Det akuta läget lade sig och vi tyckte att de minskade något, de jämra myreländena. De har dock tyvärr aldrig försvunnit helt och en del dagar varit fler igen. Vi har börjat hitta dem uppe på köksbänken och de frekventerar vårt köks- och hallgolv. Förbannat.
Under tiden vi varit borta, har vi tittat till huset några gånger. En dag ställde G ut alla våra myrfällor, men antingen har de blivit mindre effektiva än de var tidigare år eller så är myrorna så överdjävligt många fler i år, för de traskar glatt omkring som tidigare.

Imorse fick Norah panik och började storgråta då hon plötsligt fann en myra någonstans på sig (jag hann aldrig se den på henne) när hon satt och åt frukost. Jag sade lugnande åt henne att det bara är att borsta bort myran om hon hittar en på sig och hon nöjde sig med det.
Fy farao.

Ont i halsen.

Jag har "offentliggjort" syrrans bloggar och min egen, till Bästisen. Hoppas du inte blir arg, syrran? :O]

Så det här får väl bli som en varning till Bästisen: jag har en ond klump i halsen. Det började hos er. Matar in Strepsils nu samt skall slå mig ned med en stor kopp te full med honung. Kanske kompletterar den med en bit av Lindts choklad Creation 70 % "Fig & Caramel". Låter inte det snudd på nyttigt? ;O)

Och för övrigt så är jag så gott som helt bra i ryggen. Jag känner bara jättelitet i nedre delen av ryggen ibland, mest som en irriterande trötthetskänsla. Men jag är mer försiktig när jag lyfter, försöker tänka mig för och lyfta rätt.

Hemma igen.

Känns litet konstigt. Vi har varit borta från hemmet i en och en halv vecka cirka. Vi har haft ett riktigt påsklov, G har varit ledig hela veckan utom fredag, då även jag arbetade. Mesta tiden har vi tillbringat på ön, hos barnens Farmor och Farfar. G och jag har fått en barnfri dag och någon enstaka sovmorgon.
Slutklämmen, från igår till idag, har vi spenderat hos bästisarna i Älvsbyn. G har installerat trådlöst nätverk hos dem, samt litet annat smått och gott. Vi har annars bara ätit, druckit te och pratat, som vanligt när vi "bor" hos dem. Bästisens två stora pojkar har på ett föredömligt sätt underhållit våra två små illbattingar.



Norah matar Bellman. En av de saker vi tog oss för att göra när vi var ute på ön.



Men nu är vi äntligen hemma; hemma är alltid hemma och hemma är alltid bäst (utom medan man avnjuter ett spännande resmål - då kan borta vara bäst ;O)).
Och jag vet hur skönt vi båda kommer att tycka att det är när vi lägger oss ikväll.

Jag gör som syrran.

Min syster är min enda och dessutom min lilla. I mångt och mycket är hon ändå ledaren. Jag stöder mig på henne, litar på hennes omdöme. Hon gjorde nyss om sin blog - inspirerad testar jag med en ny. Får se om jag gillar den här!

Födelsedag.

Min fyrtioandra. Respektingivande. "Är vi vuxna nu?" brukar G och jag skoja och säga; senast när vi glada höll på att ta oss ut ur huset i förra veckan för att gå med Norah till dagis. G svarar alltid "nä" med ett leende...

Fick redan för ett par dagar sedan ett paket i posten, som jag misstänkte var från syrran. Öppnade det imorse och hon har som vanligt träffat rätt! Ett litet kit med reseprylar, som jag absolut skulle kunna sukta över men inte köpa. Ett etui till pass, biljetter, kort, ett enkomt etui i glada färger till själva passet, en matchande bagage-tag och så ett litet finurligt fodral till de riktigt små prylarna; småpengar, smycken eller liknande. Tack syrran, The S och Tobias!

Av svärmor fick jag ett ramat, tovat litet hjärta, hantverkat av en lokal tjej. Ett jätterart litet konstverk som skall upp på väggen någonstans. Vi börjar ha en del konst som skall upp på väggarna nu och framförallt har vi en del konst som behöver ramas. Roligt!

Målarn "om-ni-vill-sätta-fula-tapeter-får-ni-göra-det-själva" har precis varit förbi och granskat vår farstu samt lämnat litet input på saker och tings utförande. Som vi ofta säger om farstun - det kommer att bli SÅ fint!

Annars är det ingen som grattat mig ännu. G har haft några chanser, men missat dem (han är väl ursäktad - han träffar investerare i huvudstaden idag och for hemifrån 0455). Pappa har inte ringt, inte mamma heller. Men de tror förstås att jag är på jobbet som jag brukar på fredagar. Ingen av dem vet nämligen att jag igår drog på mig mitt livs första

RYGGSKOTT! Aaarrghh! Som jag ångrar att jag lyfte Norah just där och då. Äh, jag ångrar det inte på riktigt; jag kan ju inte göra det ogjort och det hade säkert hänt förr eller senare i alla fall.
Jag hade haft känningar från ryggen i ett par dagar när jag så lyfte Norah igår morse. Jag kände hur det som "sprakade" över hela korsryggen och sedan gjorde det rejält ont och kändes akut svagt i ryggslutet. Ingen utstrålning, utan bara lokalt över hela korsryggen. Fick ändå litet panik, G skulle på jobbet och skulle köra Norah till dagis på vägen (Ruben var så förkyld att jag inte ville ta ut honom), men hur skulle jag klara Ruben?

Myrstegade mig omkring i huset, omsorgsfull teknik för att ta sig ned på golvet. Svettigt. Konsulterade vårdcentralen som ordinerade rörelse och smärtlindring men inte lyfta (det var ju bara att glömma). Lämpligt nog, som ett tecken i tiden, sade sköterskan i telefon att "sådant här kommer ju med åldern". Jo, jo. Varskodde min egen vårdcentral som fick hugga tag i att boka om alla mina patienter som jag skulle ha haft idag. Bad svärföräldrarna komma upp tidigare, för att hjälpa mig att hämta Norah från dagis (hade tagit mig en halv evighet att ta mig dit). Vi hade redan bett dem komma och vara barnvakter idag, eftersom G skulle vara borta så jag har haft ovärderlig hjälp av dem.
Efter ett par timmar lade sig den akuta fasen och smärtorna kändes inte lika svåra. Satte värme över nedre delen av ryggen. Pratade med Hällo, diplomerad massör på gatan, om tips på naprapater/sjukgymnaster/kiropraktorer eftersom jag visste att hon haft kontakt med dylika. Fick tre namn på en ur varje yrkeskategori, med varma rekommendationer, men så fick jag också erbjudande om massage, vilket jag förstås tackade och tog emot av. Så på eftermiddagen, när Norah kommit hem och Ruben sov, så gick jag till Hällo och fick massage.
Hällo är en besjälad massör som investerar av sig själv i sin massage och det var jätteontskönt att få behandlingen. Hon kunde inte med säkerhet utesluta att skelettet är inblandat eller bara mjukdelar, men tillstyrkte att hennes behandling i alla fall inte kunde förvärra tillståndet. Jag hade fortfarande ont när jag gick från henne, men kände mig skönt bearbetad.
Vid middagstid tog jag smärtlindring och det tog nog sina modiga två timmar innan jag hade full effekt av den, men sedan blev det riktigt bra. Då kände jag mig mest bara obehagligt stel i ryggen. Har inte tagit någon smärtlindring ännu idag, vilket förstås känns, men jag är litet rädd att maskera smärtorna för mycket så att jag gör något överilat med ryggen.

Norah gick gladeligen till Fredrik förskollärare när Farmor lämnade henne där imorse, så det känns så skönt! Ruben är ett sorgligare kapitel dock. Han har besvärlig snuva med nästäppa och sover URUSELT. Han vaknade 0645 imorse och har varit grinig hela morgonen, så 0915 lade jag honom igen och han sover ännu. Min och G's nattsömn skall vi överhuvudtaget inte tala om.

Nu skall jag se om jag hinner påskpynta litet innan Ruben vaknar!

OBS! Lånat bilden från Johan Wanloos blog! Den illustrerar perfekt ett ryggskott! ;O)

Frukost.

Kampen har börjat. Jag vet redan att vi inte kommer att köra 100%-igt - de dagar Norah skall på dagis kan vi inte låta henne gå utan frukost. Men imorse fick hon äta själv och det blev bara ett fåtal tuggor. Vi får se hur lunchen går.

En riktigt dålig dag.

Känns som att jag gjort ett dåligt jobb som förälder idag. Varit snäsig och otålig med mina två fina ungar. Norah har varit pigg, men litet tät i näsan. Hon äter så gott som ingenting utan att bli matad, vilket håller på att knäcka mig helt och hållet. Efter middagen idag deklarerade jag åt Norah att nu släpper jag taget, nu matar jag inte henne något mera (annat än då det är något som är svårt att äta förstås). Om hon inte äter, så får hon vara utan. Hon åt själv halva sin beställda macka och koppen choklad till kvällsmat. Jag orkar inte tjata, hota, muta, motivera och jag fattar att allt det där också sabbar hela hennes matupplevelse. Det sabbar definitivt min matupplevelse. Norah känner ju hur arg jag blir och det kan inte vara roligt att äta under de här betingelserna.
BVC bedyrar att Norah verkligen får i sig det hon behöver, om det så bara är en tugga. Jag fixar inte det. Men jag kanske måste? BVC sade också att det är helt ok att mata henne - det är ingen som fortfarande matas när de flyttar hemifrån. Tids nog kommer hon att inte vilja bli matad.

Jag har varit ensam hela dagen. G är på (välförtjänt!) chilifest med sina kollegor hemma hos en av gubbarna. Ikväll skulle en representant från Axeco komma och titta på vår fina matta "Daisy" som har ett färgfel. Har gruvat mig för hur det skulle lösa sig, men representanten lovade oss en ny matta utan att tveka en sekund. Tillverkaren har antagligen använt ett annat garn med fel nyans, vilket känns logiskt med tanke på hur det ser ut. Så det löste sig prima!Men åter till barnen. Ruben fick en ordentlig febertopp när vi just skulle till att äta middag. Han blev väldigt dåsig och blankögd och så började det rinna snuva. Han hade varit litet ledsen innan och nu var han varm. Redigt. Han åt i alla fall och efter maten så gav jag honom en supp Alvedon, som han tyvärr bajsade ut till stora delar en halvtimme senare. Han hann nog få litet effekt av den, för han klarade resten av kvällen hjälpligt. Ruben var dock så slut när jag dunsade ned honom i säng (stressad inför mattgubbens ankomst), att han somnade utan saga, utan klagomål. Norah fick en, nej två, raska sagor och jag höll precis på att natta henne då Axeco knackade på. Vältajmat.

Men efteråt kände jag att jag bara ville gå in till Norah och Ruben, hålla dem i evigheters evighet och be dem om ursäkt och förlåtelse för hela den här dagen. :O/

Måste göra bättre imorgon.

Lugna favoriter.

Slår ibland på "Lugna Favoriter" när barnen skall äta kvällsmat. Plågsamt nog känner jag ju igen alla låtarna, gillar kanske inte alla men ikväll blänkte det till; plötsligt strömmade toner ur radion som jag inte hört på många långa år - "Moonlight Shadow" med Mike Oldfield. Jag lyssnade mycket på hans musik under en period och jag kunde fortfarande texten så gott som ordagrant.
Låten håller hur bra som helst fortfarande; lyssna här!:O)

En månad.

För exakt en månad sedan satt G och jag i brudkammaren och tittade på våra kära och nära som kom till kyrkan i små klungor. Nervositeten tilltog för oss båda. Vet inte hur G gjorde, men jag arbetade hårt mentalt för att hålla mig jordad. Prästen tittade till oss, J tittade till oss. Tankarna gick. Vi såg att syrran med sambo och son och bästisarna från Ä-byn som alla tillsammans ansvarade för att få sig själva men framförallt våra barn med sig till kyrkan, inte kom. De kom till slut, då det kanske var en eller ingen minut kvar till utsatt tid. Helt i sin ordning! ;O)

Så började klockorna ringa, prästen bjöd oss att stiga ut. Vi ordnade oss i procession och började tåga in. Nervositeten var på en rimlig nivå med tanke på situationen, men nu blev jag rörd istället. Funderade hur jag skulle ta mig upp till altaret utan att falla i gråt, kämpade med anletsdragen. Fotografen som diskret rörde sig i periferin, hjälpte mig faktiskt att skärpa mig, att komma tillbaka litet.
Jag vågade inte möta knappt någons blick, av rädsla för att gråta. Såg till slut Norah, min älskade lilla dotter som allvarligt tittade på oss. Gjorde ett litet avsteg och gav henne den lilla buketten som var gjord enkom åt henne. Tog ett steg till och med ögon till brädden fyllda med tårar gav jag en enda ros till min mamma. Då fick vi äntligen vända ryggen till alla och slappna av litet. Jag lugnade mig och lyssnade på det prästen sade. Vår solist, Eva Plumppu, sjöng rakt in i våra hjärtan.

Litet steg nervositeten upp till ytan igen när vi skulle avge våra löften, men det gick det också. Hela tiden höll G och jag varandras händer, utom när vi knäböjde. Det kändes fantastiskt, ceremonin var så viktig och riktig.
In- och utgångsmarscherna, en av psalmerna och de två solistframträdandena var alla sånger av Benny Andersson och Björn Ulvaeus och vi tycker ju förstås att det lät fantastiskt alltihop! Det blev dags att tåga ut och känslorna vällde förstås över mig igen. Nu gick vi raka spåret till min nyblivna "äkta" svärmor ;O) och hon fick också en ros. Svärfar såg jätteglad ut och sade något i stil med att "det gick ju bra det där!", vilket är stort för att komma från honom. :O) Otroligt rörd såg jag Norah ta ett steg fram och sträcka upp sina armar och jag böjde mig ned och vi fick oss en kram. Kan inte låta bli att fundera om fotografen fick något av de ögonblicken. Jag hade tyvärr glömt att meddela honom att jag skulle lämna blommor till höger och vänster. :O]
Vi steg in i brudkammaren igen, medan våra gäster gick ut. Vi var ute på kyrktrappan en liten stund, sedvanligt riskastande vidtog innan vi strax därefter gick in igen för ett gruppfoto. Efter detta var fotografens jobb över och vi inledde vårt liv som gifta med en trevlig buffé med våra gäster!

Inskolning dag 4.

Det gick bra för Norah igår, så bra att Jon föreslog att Norah skulle få stanna själv idag.

Sagt och gjort, imorse trampade jag iväg med Norah och Ruben (G hade viktigt besök på jobbet). Ruben åkte bob och Norah promenerade. Jon mötte Norah genast och började ta av henne ytterkläderna. Fredrik tog sedan med sig Norah för att börja leka, så att jag kunde rapportera litet till Jon om Norahs mat- och toavanor. Norah var litet reserverad men följde med och var sedan borta.
Ruben och jag trampade hem igen och bäddade sängar, lekte och lunchade innan det var dags att trampa iväg igen. När vi kom dit, sov Norah tungt. Det var första gången hon sov där och hon hade somnat jättelätt. Fredrik väckte henne och det funkade ju inte så bra, eftersom hon oftast är litet ledsen (eller mycket) när hon inte vaknar själv. Till slut blev det bra och vi promenerade hem. Allt hade gått superbra, förutom att Norah inte hade ätit så bra.

När vi satt och fikade hemma, blev Norah litet ledsen och jag tyckte att hon var varm. Medan jag klädde henne på dagis, kraxade hon upprepat. Till slut var hon så ledsen att hon ville gå och sova, så jag lade båda barnen och de sover nu. Hoppas, hoppas att hon inte blir sjuk.
Åh, vad jag älskar dagis! Känner att de erbjuder Norah så mycket som jag inte mäktat med, känner en enorm avlastning! *glad*

"Vi ses mamma!"

Så ekade Norahs glada stämma för en stund sedan när hon redan var ute på gården och ytterdörren var på väg att slå igen. Hon var jätteglad! G har gått med henne till hennes nya liv. Imorse när vi alla låg kvar i vår säng, sade hon att vi inte får glömma henne på dagis. Tänk, vilka tankar som produceras i hennes huvud. Det är stort.


Den uppmärksamma konstaterade att Norah låg med oss imorse och det berodde på att Ruben fick ett frispel igårkväll. Strax före midnatt började Ruben kvida litet stillsamt. Vi bäddade om honom efter en stund. Han kved igen en stund senare. Vi bäddade om. Han kved igen. Bädda. Kvida. Bädda, stå kvar (vi försökte nämligen se "House" samtidigt).
Stå en bit ifrån, kvida. Hålla handen på den lilla kroppen, kvida. Storasyster som drogs högre och högre upp ur sin sömn. Trött, frusen, frustrerad och rätt sur mamma ber pappan att bädda upp vuxensängen för att kunna slinka ned dottern däri. Pappan studsar upp från datorn och verkställer önskemålet. Dottern bäddas skönt ned i duntäcket. Den kvidande sonen lämnas nu att kvida något längre pass och bäddas dessutom om av pappan, vilket genast har god effekt. Pojken återgick till att kvida en gång var femte minut istället för var trettionde sekund.
Ruben kved glesare och glesare och nu var klockan en god bit efter 0030. Vi avrundade efter en sista ombäddning och så kröp vi till sängs och sedan har vi faktiskt fått sova hela natten.

Ruben hade inte ont så vitt vi begrep, utan han var snarare litet arg och irriterad. Som vanligt blir jag jättefundersam över hur, vad och varför?

Inskolning dag 2.

Båda barnen somnade just och jag tror att jag kan se fram emot en hyfsad stund för mig själv, med att till exempel tömma diskmaskinen och hänga och vika tvätt. Tar nog en paus sedan med en kopp te och Oprah.

Vi har varit "utan" tv i nästan en månad. Vår FireDTV började trassla och först efter omfattande utredningar som bland annat uteslöt antennfel, kom G fram till att det var tunern det var fel på. Det tog länge att få en ny sådan (>3 veckor) och under tiden tittade vi med en vanlig boxermottagare och kastades plötsligt tillbaka till det "gamla" sättet att titta på tv, det vill säga live. Eftersom vi vant oss vid att så gott som aldrig se tv live, har vi sett litet tv dessa veckor. Har förstås inte sett ett avsnitt av Oprah (helt oviktigt) men värre är att jag inte sett ett enda avsnitt av nya säsongen av "Men In Trees" och bara ett fåtal av "E.R" denna säsong. :O[
G installerade om tvdatorn och när tunern kom, skulle allt vara klart. Men icke. Det tog ytterligare några dagar, då det visade sig vara ett kort som faktiskt inte fungerade - det var aldrig tunern det var fel på. Nu fungerar allt och ordningen återställs så sakteliga. :O)

G var med Norah på dagis idag och sin vana trogen levererade han en oerhört kortfattad och detaljlös rapport. Den innehöll i alla fall information om att Norah inte ville gå hem samt att enligt G så är det här med dagis en succé! Imorgon skall Norah vara där 9-13, vilket innebär att hon får prova på både lunch och vila. :O)

Inredning.

Igår köpte vi en liten byrå med fyra korgar för vantar, mössor och liknande på EM. Vi har redan flyttat på den en gång, för att testa var vi helst vill ha den. I lördags köpte vi hatthylla, två 3-krokshängare och matchande spegel på Mio. Hatthyllan och ena 3-kroken är uppskruvade på den plats jag vill ha dem. Också bra att prova - G och jag tycker förstås precis tvärt emot varandra angående var hatthyllan skall vara, kontra garderoben som vi också planerat skall vara i farstun.
Halvt på skoj, halvt på allvar, har vi sagt att vi skall fråga de som kommer till oss hur de tycker att inredningen skall placeras. Det är spännande nästan jämt! ;O)

Inskolning.

*glad* Norah, vår lilla stora tjej har börjat på dagis idag. Och precis som då hon slutade att amma, är vi helt överens om att nu är det dags! Och snacka om att allt känns lättare då. Jag har inte den minsta separationsångest, tror knappt Norah har det heller. Min enda lilla hjärtevärk, är vetskapen om att Norah nu kommer att börja "åka på däng", kanske inte så ofta fysiskt som psykiskt. Hennes jämnåriga är ju inte så följsamma som de vuxna och stora barn hon hittills umgåtts med. :O) Men det hör livet till och utan den skolningen blir man nog inte en vettig människa.

Norahs inskolningsfröken heter Jon och är en av tre killar som arbetar på den här förskolan. Idag var vi bara en timme där, tittade på lokalerna så att Norah fick börja bekanta sig. Hon har en egen korg med flera krokar där hon hänger av sig sina ytterkläder. Toalettstolarna är av modell mikro och Norah blev superförtjust i dem. Två låga tvättställ och bredvid en rad med handdukar och där har Norah en alldeles egen handduk. Jag blev minst lika förtjust som Norah över detta. Tänk - Norah finns, för någon annan än hennes närmaste krets! En märklig känsla - vår dotter, vår lilla flicka, finns, på riktigt och inte bara i vår lilla värld där hon hittills varit. :O)
Imorgon skall G gå med henne och då skall hon vara där i två timmar, 9-11. Spännande!

Och - Ruben sov hela natten! HELA NATTEN!

Power house.

Deltog i mitt livs första pilatespass tidigare ikväll. Det var underbart. Långsamt, fokuserat, meditativt. Me like!
Fick flera glimtar av mig själv medan passet pågick. Vilken oerhörd lyx att kunna ägna sig åt detta. Inte behöva oroa sig för krig. Inte för att inte få mat på bordet. Tak över huvudet. Värme. Trygghet till barnen. Wow. Leder ett pilatespass ens tankar in i sådana existentiella banor? Jag reflekterade över att jag tänkte på detta också, medan tankarna stillsamt vandrade runt. Stillsamt! Faktiskt! Mina tankar som brukar rusa runt i 180 knyck innanför pannbenet, särskilt när jag skall somna. Pilates kanske är bra för mig?

Igår morse var jag på vattengympa. Klar tantvarning, men HELT UNDERBART! Jag älskar vattengympa! Jag har alltid älskat vatten, särskilt varmt, ljust vatten (kommer ALDRIG att genomföra några nattdyk, nope). Vattengympa är också nytt för mig, provade första gången sent förra året. Vattnet låter en göra övningar som helt självklart är omöjliga att göra på land. Och vattnet erbjuder ett suveränt motstånd, som luften såklart inte gör.
Efter vattengympan känner man sig så skönt genomarbetad och litet mör. Vatten och frukt i bastun efteråt ger en perfekt bas för resten av dagen.

Nu är det söndagkväll och eftersom vi var hela kvällen hos bästisarna i Älvsbyn igår, så har vi kvar vårt lördagsgodis till ikväll. Barnen sover, G väntar i soffan. Nu blir det någon bra film!

Glädjechock I & II

Hörde musik medan jag provade fina kläder på peppercorn i förrgår. Kände igen rösten, manlig, litet hes, fiint vibrato, skönt, bra - varenda låt. Kunde absolut inte komma ihåg vad artisten skulle heta. Frågade expediten, som upplyste mig om att det var John Legend. Lyssnar på honom nu!
Kläderna då? De hade "köp tre toppar betala för två", så jag lämnade faktiskt butiken med tre sprojlans nya toppar och hade haft svårigheter att välja vilka tre det skulle bli!;O)