En månad.

För exakt en månad sedan satt G och jag i brudkammaren och tittade på våra kära och nära som kom till kyrkan i små klungor. Nervositeten tilltog för oss båda. Vet inte hur G gjorde, men jag arbetade hårt mentalt för att hålla mig jordad. Prästen tittade till oss, J tittade till oss. Tankarna gick. Vi såg att syrran med sambo och son och bästisarna från Ä-byn som alla tillsammans ansvarade för att få sig själva men framförallt våra barn med sig till kyrkan, inte kom. De kom till slut, då det kanske var en eller ingen minut kvar till utsatt tid. Helt i sin ordning! ;O)

Så började klockorna ringa, prästen bjöd oss att stiga ut. Vi ordnade oss i procession och började tåga in. Nervositeten var på en rimlig nivå med tanke på situationen, men nu blev jag rörd istället. Funderade hur jag skulle ta mig upp till altaret utan att falla i gråt, kämpade med anletsdragen. Fotografen som diskret rörde sig i periferin, hjälpte mig faktiskt att skärpa mig, att komma tillbaka litet.
Jag vågade inte möta knappt någons blick, av rädsla för att gråta. Såg till slut Norah, min älskade lilla dotter som allvarligt tittade på oss. Gjorde ett litet avsteg och gav henne den lilla buketten som var gjord enkom åt henne. Tog ett steg till och med ögon till brädden fyllda med tårar gav jag en enda ros till min mamma. Då fick vi äntligen vända ryggen till alla och slappna av litet. Jag lugnade mig och lyssnade på det prästen sade. Vår solist, Eva Plumppu, sjöng rakt in i våra hjärtan.

Litet steg nervositeten upp till ytan igen när vi skulle avge våra löften, men det gick det också. Hela tiden höll G och jag varandras händer, utom när vi knäböjde. Det kändes fantastiskt, ceremonin var så viktig och riktig.
In- och utgångsmarscherna, en av psalmerna och de två solistframträdandena var alla sånger av Benny Andersson och Björn Ulvaeus och vi tycker ju förstås att det lät fantastiskt alltihop! Det blev dags att tåga ut och känslorna vällde förstås över mig igen. Nu gick vi raka spåret till min nyblivna "äkta" svärmor ;O) och hon fick också en ros. Svärfar såg jätteglad ut och sade något i stil med att "det gick ju bra det där!", vilket är stort för att komma från honom. :O) Otroligt rörd såg jag Norah ta ett steg fram och sträcka upp sina armar och jag böjde mig ned och vi fick oss en kram. Kan inte låta bli att fundera om fotografen fick något av de ögonblicken. Jag hade tyvärr glömt att meddela honom att jag skulle lämna blommor till höger och vänster. :O]
Vi steg in i brudkammaren igen, medan våra gäster gick ut. Vi var ute på kyrktrappan en liten stund, sedvanligt riskastande vidtog innan vi strax därefter gick in igen för ett gruppfoto. Efter detta var fotografens jobb över och vi inledde vårt liv som gifta med en trevlig buffé med våra gäster!