Kunde inte låta bli.

Jag beställde två böcker idag. En åt mig själv, en åt barnen.

Åt mig "När livet stannar" av Malin Sävstam. Hon och hennes familj drabbades av tsunamin i Thailand och det i sig är nog svårt att förstå. Men det som drivit mig sedan jag läste ett avsnitt ur boken tidigare i vår, är att få läsa om hennes skildring av hur det är att förlora sina barn. Och sin man. Det oerhörda. Att få sitt lilla barn slitet ur händerna.

Hur överlever man? Jag vet att man överlever. Livskraften är så stark.

Men gode gud.

Lättare, så roligt att komplettera deras bibliotek; till barnen "Bu och Bä i städtagen" av Olof och Lena Landström. Tror vi har alla böckerna om de två fåren nu. :O)

Känner mig väldigt nöjd med att jag valde miljöfrakt för 10 kronor den här gången, istället för gratis frakt. Miljöfrakt innebär att den koldioxid som gått åt för att frakta böckerna till mig, kvittas med inköp av biogas eller utsläppsrätter. Fint!

Sju dagar.

Lyssnar i skrivande stund på Björn Ranelid som sommarpratar. En skönt förunderlig upplevelse. Han har ett rikt, annorlunda, broderande skriftspråk och talar ungefär likadant. Han säger att han alltid talar fritt, aldrig har manus, att han skapar samtidigt som han talar.

Till vardags gör vi väl alla det, men i offentliga, publika sammanhang kanske många av oss har stöd av ett dokument av något slag.

Nyss sade Ranelid i alla fall detta:

"Sedan den 7 maj 1945 har det rått fred på jorden i sju dagar. Resten av dagarna är en skam."

Tankeväckande och nedslående. Ranelid verkar vara mycket passionerad i livet och i det han företar sig. Ladda hem programmet och lyssna om ni missat det idag!

Barn-lek!

Dagligen byggs långa duplotåg och idag fick ett par sig en åktur på elefanten.

Karta!

"-Gonatt har jag sagt", viskat av Norah sedan hon bäddat om dockorna för natten.

Framtidslöfte!

Kommentarer helt överflödiga. Så rikt att få dela det här med sina barn.

Mamma-lek!

I ett utbrott av kreativ leklust, åskådliggjorde jag idag vår kommande bilsemester. Ja, det blir en i år också! Det är bara vissa frågeställningar som behöver utredas:

• vem skall köra SAAB:en? För mamman rider och pappan kör hoj (man kan inte ha för många vare sig hästar eller röda hojar!).
• får Norah och Ruben åka i husvagnen?
• skall Bästisen med familj välja den blå eller den röda ådin?

Några förklaringar till bilden:
Bakerst syns min familj. Tror inte jag behöver förklara vem som är vem - det syns tydligt. ;O) Till höger i bild syns Bästisens sambo och Bästisen, bakom sönerna Frans och Oskar som flankerar sin kompis Uri. Till vänster i bild syns syrran, Tobias och S som rätt vad det är dyker upp under vår bilsemester. Fast jag tror inte det!

Och i verkligheten drömmer vi alla (äh - några av oss i alla fall ;O)) om palmer. Vart vi skall? Bland stoppen finns Lycksele djurpark, Star Wars-utställningen i Örnsköldsvik samt Umeå och Crocs Concept Store. I Lycksele finns även ett tempererat utomhusbad som hägrar (förutsätter dock att det blir sommar först...*muttra*) samt i Ö-vik ett jättefint äventyrsbad som garanterat får ett besök. :O)

God morgon!

Ja, fast vi är förstås en god bit in på dagen nu. ;O) Vi testade nyligt denna juice, som jag verkligen kan rekommendera. God Morgon Färskpressad Frukt & Grönt. Apelsin, äpple, körsbär, banan, morot, rödbeta, hallon, passionsfrukt och svarta vinbär "är en välbalanserad och spännande juice gjord av färskpressade frukter och grönsaker" enligt Arla, som förstås inte tillsatt något socker.

Totalt angenäm smak - jättefräsch!

Plattläggning.

Idag, i skrivande stund, är en liten grävare här och skopar undan jord för att sedan S A Englunds Harry skall kunna börja med arbetet att lägga en snygg gång åt oss inklusive brosteget från nya ingången.

Vi har nämligen konverterat. Jag var ju bestämd på att vi skulle ha smågatsten och Anderssons som byggde farstun åt oss, gjorde också själva brosteget, i smågatsten. Jag tycker det är snyggt och eftersom det är granit, tänkte jag att det håller för evigt.
Nu blev inte resultatet helt lyckat. Anderssons använde vanlig sand som fog och den har delvis eroderat under snö och tö i vår. Dessutom blev ytan fruktansvärt ojämn, vilket de här professionella stenläggarna har informerat oss om är mycket svårt att undvika med smågatsten.
Vi bad Englunds göra om brosteget också och de frågade försiktigt om vi inte skulle kunna tänka oss att byta till en platta istället, som då ger en helt jämn yta och som kommer att ligga lika jämnt efter vintern.

Jag funderade mycket kort och bestämde (G var förstås på jobbet) att vi skulle byta. Det var enkelt eftersom jag visste att G redan från början var mot smågatstenen. En annan fördel är att plattorna bara kostar en dryg tredjedel av vad smågatstenen kostar. Så i torsdags innan midsommarafton, drog vi till Beijer och tittade på sten och bestämde oss för denna, i ljusgrått.

Det känns skönt att få arbetet gjort, professionellt också. Platt kommer det att bli och snyggt. :O) Kan verkligen se G och mig själv sitta där i solen och småprata över en kopp kaffe när barnen sover någon dag senare i sommar.

Måste titta ut en liten microträdgårdsgrupp! Yay!

---> För den som funderar, så har vi kontaktat Anderssons för att reklamera brosteget. Vi har ju trots allt betalt dem en slant för jobbet och nu betalar vi en annan firma för att göra om jobbet. Enligt Konsumenttjänstlagen har man 10 år på sig att reklamera arbeten utförda på småhus. Andersson har inte svarat ännu. Äventyret fortsätter!

Till minne.

I eftermiddags fick vår Muja lämna oss, för gott. Hon hade fått tillbaka sin juvercancer och vi hade redan bestämt att vi inte skulle låta operera henne mer än den första gången.

Muja var ganska exakt fjorton och ett halvt år och har levt ett gott liv hos och med oss. Hon fick en kull (-95) ungar som bestod av två flickor, Asta och Alma. Asta flyttade till Sundsvall och Alma stannade hos oss. Båda tjejerna har tyvärr lämnat jordelivet redan för några år sedan.

Alma fick två kullar; först (-97) en med två ungar. Förlossningen var svår, gick trögt, hon krystade länge. Jag var ännu inte barnmorska, inte ens sjuksköterska om jag minns rätt och jag hade telefonkontakt med veterinären, för det här var ju förstås mitt i natten. Den första ungen var väldigt tagen när den kom och jag kunde inget om återupplivning, så tyvärr lämnade den oss några minuter efter sin födelse. Andra ungen var Balder och jag minns inte längre hur pigg han var när han föddes, men överlevde gjorde han och flyttade till en familj här i Luleå. Balder har tyvärr också åkt upp till katthimlen.

Almas andra kull (-99) blev tre ungar stor och förlossningen utvecklade sig lika trögt som första gången. Den här gången propsade jag på hjälp och mitt i natten (jajjamen :O)) tog vi en krystande Alma i den förberedda lådan och for till veterinären. Där blev det kejsarsnitt och tre ungar som G och jag fick stå och gnugga för att stimulera deras andning och cirkulation. Alma fick komma till dem och var förstås ganska groggy första timmarna. Minns inte längre hur det gick till - nyopererad (i buken) kattmamma, lyckas föda upp sina ungar och vara utan tratt och ändå låta stygnen vara ifred? ;O)

De tre ungarna var Calle, Cajsa och Clara. Clara, som var liten och spenslig, flyttade till Barndomskamraten här i Luleå. Clara blev hastigt sjuk och lämnade sin familj för bara någon vecka sedan. Calle, som var en underbar typ, flyttade så långt bort det gick, till Malmö. Han trivdes inte där (klok kisse ;O)), utan flyttade sedan med hjälp av oss till Sundsvall, till samma matte som haft Asta. Jag har inte talat med henne på jättelänge, så jag vet inte hur det är nu med Calle. Måste ringa!
Cajsa bor i högönsklig välmåga hos min far i en by utanför stan. :O)

Men nu är det slut på katter, slut på våra abessinier. Bästisen och jag startade som ett projekt för att hålla kontakten även utanför jobbet (lyckat projekt eftersom familjerna 15 år senare sover över hos varandra och semestrar ihop! ;O)) en liten kattuppfödning med just Muja; i stamtavlan pampigt S* Lövstaviks Mutemueija.

Citerar Barndomskamratens tröstande ord idag: "Tänker att det finns en katthimmel där de ligger i en solstrimma och drömmer..."

Självklart hörde jag Muja här hemma ikväll. Hon sade nog bara hej då.

Hej då, bästakissen!

En riktigt god nyhet.

Äntligen - ÄNTLIGEN - ekologisk lättmjölk även i Norrbotten! Hurra!

Trädgårdstomtar.

Igår när vi rekognoserade dagisrutten, spanade jag in litet trädgårdskitsch. Runt ett litet, skruttigt brosteg trängdes en vit stork i den klassiska posen på ett ben, ett liggande vitt får (dock i en helt annan finish än storken), en blå igelkott och ett brunt rådjur. Rådjuret var så vedervärdigt dekorerat med tokröda, -gula och -blå blommor, att min hjärna förträngt om det kanske var ett kid med också.
När min blick sakta gled över eländet, landade den på en Hälge-silhuett som stod och kurade under en buske.

Åkte i söndags oavsiktligt (_så_dåligt lokalsinne... ;O)) genom vackra byn Mörön. På grindstolparna till en fin gård med en rejäl infart, tronade - japp, en trädgårdstomte på varje.

Djisus. TUR att man får bestämma hur man vill ha det själv, så att inte jag skulle vara tvungen att dekorera min trädgård på samma sätt... XO)

Fyra år.

För fyra år sedan och några dagar, gick jag på sjukledighet under min graviditet med Norah. Jag hade svåra besvär med eländigt smärtsamma och frekventa gallstensanfall. Jag var sjukskriven i många veckor men hann arbeta halvtid någon period innan Norah skulle födas.
Hon kom i december 2004 och därefter var jag hemma i en evighet.

Jag började arbeta igen först när Norah var knappt ett år och fyra månader. Jag minns inte om jag arbetade heltid; jag var nämligen

En fantastisk sista helg i augusti 2006. Norah i gummibåten, Rubbe i magen.

redan ungefär tio veckor gravid med Ruben och ammade fortfarande Norah på morgnarna. G var förstås föräldraledig då, fram till jag gick på ny föräldraledighet ungefär en månad innan beräknat datum för Ruben.

Ruben kom i oktober 2006 och nu har jag varit hemma en evighet till. Jag arbetade en semesterperiod sommaren 2007 och det var så roligt, att jag inte ville släppa taget. Sedan dess har jag arbetat en dag i veckan; under senhösten till årsskiftet arbetade jag 2-3 dagar i veckan.
G och jag hade tänkt att G skulle vara föräldraledig den här våren som med litet tvekan håller på att glida över i sommar, men så blev det inte. G's företag har krävt för mycket närvaro - vilket har kostat litet; G har missat att ta hand om sina båda barn samtidigt, att få dra det där stora lasset som dag efter dag med dem innebär och jag har blivit trött.

Jag ser dock ljuset i tunneln! Jag skall börja arbeta "på riktigt" den första september. Jag vet att jag efter en vecka kommer att tycka att jag arbetat en evighet, men just nu har jag varit hemma en evighet.

Jag har slitit och inte alltid gjort ett bra jobb, men oftast så gott jag kan, med att bringa våra barn till där de är nu. G har såklart gjort sitt, så fort han är hemma gör han ju det. Tillsammans försöker vi.

Till hösten börjar en ny fas. Vårt nya liv! Med ordentliga rutiner och två små godbitar som skall lämnas och hämtas på dagis. Mat skall lagas och jag anar att någon liten aktivitet kommer att dra igång för Norah.

Rätt ok faktiskt! ;O)

Tolv minuter.

Hade bestämt idag att Smilla, jag och barnen skulle promenera till deras nya dagis. Jag ville veta hur länge det skulle ta för oss att gå dit.
Det tog underbara tolv minuter. Märk väl att Ruben också gick - alltså tempot var inte högt. Så härligt! Inte behövde vi oroa oss särskilt mycket för några bilar heller.
Vi stannade dessutom till en kort stund, medan en vovve mötte oss. Jag ville inte gående manövrera "vilddjuret" ;O) Smilla och två lösa barn, så det kändes enklast att helt enkelt stå stilla.

Så det kommer att bli helt möjligt för oss att gå till dagis. Skön och bra vana!

Borta bra men hemma bäst?

Kollar förstår extra noga just nu på Smillas familjs blog. De är alltså i USA, närmare bestämt Florida och verkar ha det hur bra som helst! :O)

33 kg golden.

Idag har varit en bra dag!

Mormor och Harry kom på morgonen och har varit här hela dagen. Harry har hjälpt G att regla i källartaket, så det är klart att sätta upp innertaket nu. Det blev litet rörmokeri också; precis när Norah börjat duscha, försvann vattnet och samtidigt började det plaska betänkligt i källaren. En koppling for lös, men G fixade det ganska snabbt.

Mormor, Norah och jag promenerade till och från stan medan Ruben sov hemma. Barnen fick fina solkepsar, sådana med en ordentlig tygbit som skyler nacken och Norah fick nya, blekt aquablå solbrillor. Mormor och jag fick oss en storpack footies var.

Nämnas skall att svärföräldrarna var här igår (G's födelsedag!) och då kom halvtrappan upp från farstun på plats. Vi har haft en provisorisk trappa en tid, så det blev fint med den riktiga.

Harry föll som en sten för Smilla. Smilla älskar alla som kliar/klappar/smeker henne! ;O) Harry är en stor djurvän och har nog alltid haft hund mer eller mindre. Han är ju jägare och hundarna har med förkärlek varit olika ren- och blandrasiga älghundar. Han tyckte i alla fall att Smilla kändes tung och genast gissades det vad hon kunde tänkas väga.

För att lösa gåtan, lyfte G (litet ansträngd lät han allt... ;O)) Smilla och ställde sig på vågen. När han dragit bort sin egen vikt, kvarstod cirka 33 kilo Smilla!

Så det så.

Ikväll är G och "fiskar" ;O) med barndomsvännen från Hertsön. Jag har skrattat gott åt de optimister som bokat strömming med dem, för de två tidigare åren G varit med på detta "fiske", har de knappt fått en endaste firre! Evenemanget fyller nog mest en social funktion - icke att förakta - och imorgon skall jag, barnen och Smilla hämta G hos barndomsvännen i deras stuga.

Sommarlov!

Efter en kort och spännande termin, hade Norah idag sin sista dag på dagis innan sommarlovet.

Allt har gått hur bra som helst; Jon som hade Norah på inskolning sade på "utvecklingssamtalet" att Norah är snäll, vänlig, omtänksam och empatisk. De har försökt hjälpa henne att "tuffa" på sig litet och ta för sig och förskollärarna säger samstämmigt att hon gått framåt.

Norah har oftast gått helt lätt att lämna och hon har varit jätteglad när vi kommit och hämtat. Hon har sovit gott och jag tror att hon äter bra på dagis, där G och jag inte hänger över henne och tjatar... ;O)

Tårarna sprang fram i ögonen direkt jag lade dem på den lilla skriften som Norah fick med sig hem idag. Fast de alldeles säkert skriver detsamma till alla barnen, känns det speciellt att de skriver det till Norah. Vår lilla Norah. Stora Norah, som lämnar avtryck i människor.

Den här förskolan är ett provisorium, som nu permanentas. I KANSKE ett år. All personal som arbetat där denna termin, försvinner. Istället kommer en komplett personalgrupp från en annan förskola, som lagts ned. Många av barnen försvinner också (som Norah och Ruben som fått plats där vi först önskade - på Haga förskola, avdelning Solen :O)). Förstår nuvarande personal som inte hunnit/orkat "få till det"; ha en inriktning, mål och mening med verksamheten. De har gjort tappra försök och vi har verkligen tyckt om dem. Särskilt koolt har det ju varit att tre av personalen varit män. Norah har tyckt jättemycket om dem, allihop!

Men nu är det sommarlov - Norahs första!

Så osannolikt.

Då Norah, Ruben, Smilla och jag promenerade till dagis imorse, mötte vi en herre med en golden. Hundarna skulle såklart hälsa på varandra. Den mötande vovven lade sig sedesamt på vägen, medan Smilla mer betedde sig som att hon tänkte trycka till den andra vovven (så otroligt snäll, lugn och väluppfostrad Smilla än är, så kan hon inte riktigt lägga band på sig när hon möter andra hundar. Har jag märkt. ;O)). ;O)

Vovvarna hälsade i alla fall lyckat och jag och herrn i änden på det andra kopplet började förstås att prata. "-Det här är en lånehund" sade jag. "-Det är det här också" svarade han. Och sådär fortsatte det. Hans lånehund hette Silla. Rätt likt Smilla va? Att det var en golden nämnde jag inledningsvis. Alltså som Smilla. Hans vovve var tre år. Smilla är - just det - tre år.

Alltså - hur sannolikt är det på en skala vilken som helst? :O)

Ett år och en månad.

Kände på mig att årsdagen närmade sig. Kollade igår och såg att den redan passerat. Idag har jag bloggat i ett år och en månad.

Älskar att skriva. Påverkar nog mina tankar - tänker mycket omsorgsfullare nu. :O) Rätt vad det är kommer ju ett inlägg flytande i hjärnan!

Fyra månader.

Det verkar bli en väldigt festlig sommar! :O) Vi är hittills bjudna på två bröllop och ett 40-årskalas. Alla sker senare i juli och framåt, så reorna hinner starta och chansen till fynd ökar! ;O)

Nu har vi varit gifta i fyra månader. I förrgårkväll satt jag för första gången efter bröllopsdagen och tittade i den fantastiska pärm som min syster satte ihop. Jag har inte den fulla bilden klar för mig om hur hon och Bästisen fördelat arbetet och idéerna, men pärmen kunde inte bli bättre!

Den är sprängfull med roliga minnen och otroligt kära bidrag från våra familjer och vänner! Jag skrattade hejdlöst åt en anslagstavla som Bästisen satt ihop och jag måste få citera:
"Förlorat
Drömmar om röd, italiensk motorcykel förkom i början av 2000-talet. Upphittaren belönas. Kontakta G (etcetera)"

Likaså kvamnade jag nästan av skratt åt en lista över saker som förändras när man gift sig. I listan för män står det bland annat:
7. Du glömmer hur man använder en tvättmaskin och varje gång du fyller diskmaskinen omorganiserar hon den."

För inni jösse namn. :Oo G tvättar ju aldrig (mitt fel; han får helt enkelt inte) och nog möblerar jag om i diskmaskinen när G inte ställt tallrikarna så som jag tycker är optimalt. XO)

Paaaaateeeeetiskt! Aaha ha hah haaaaa! :O)

Det fanns de som ville se hur min frisyr såg ut dagen efter och jag, jag ställer ju upp! ;O)

Surf-a-holic!

1. Townsville, Australia


2. Krabi, Thailand

Gjorde mig en användare på TripAdvisor.com igårkväll, då G och jag måste bli litet seriösa i att finna boende i New York. Har i eftermiddag tittat litet på vad man kan göra på den siten och milde tid, om jag inte var tvungen att börja dokumentera var på planeten jag lämnat mina spår! ;O)
Så roligt!

De två platserna som står omnämnda under kartan, är de två jag hittills utmärkt som mina favoritplatser!

Historia.

Läste i helgen ute på ön ett litet dokument som en kvinna sammanställt.

Det var exakt avskrivna dagboksanteckningar som G's farfar förde 1930, i två månader från mitten av mars till mitten av maj ungefär och det som utspelade sig då var säljakt. Det var ganska korta noteringar, två, tre rader oftast.

Säljägarnas båtar drogs med häst ut till öppet vatten.

Anteckningarna inleddes alltid med notering av vädret, vilket känns logiskt med tanke på att de levde ur en speciell båt och verkligen var utsatta för vädret. Självklart fanns också noteringar om dagens fällda sälar.

Vid några tillfällen fanns känsloyttringar noterade. Det handlade oftast om en särskilt vacker dag vädermässigt, då det var lugnt och soligt - då var det härligt! En gång fanns en not om att de tre herrarna fått besök av "brändöflickorna" och tonfallet var glatt kuttrande, så man kan ju undra vad som försiggick den gången! ;O) Jag har för mig att G's farfar var född i början av seklet, så han var ju knappt 30 år gammal i sådana fall. G's far är född 1934, så jag antar att farfadern träffade sin blivande hustru någonstans omkring samma tid som fisket bedrevs.

Det var i alla fall roligt att läsa, sittande i huset som samme man timrade upp. Fjärde generationen låg samtidigt och sov gott på våningen ovanför.

Inställning.

Hur kan något så enkelt och egentligen relativt litet jobb, kännas så monstruöst oöverstigligt stort?

Jag tvättade fönstren i vårt rum på ön idag. Det går lätt, som en dans. För de är bara tre stycken. Tre, smala fönster. Tvåglas, öppningsbara, så tolv rutor handlar det om. En av utsidorna är fysiskt omöjlig att nå utan stege på utsidan av huset och det huset är så högt, att jag aldrig kommer att putsa den utsidan. ;O) Så elva rutor då.

En allt för kylig sommarvind fläktade kring mig, men sommargardinerna hängdes raskt upp och fönstret kändes jättefräscht! Vinterfodralen till kuddarna byttes ut till sommar dito.

Men hemma. Djisus, vilket jätteprojekt. Fönstren är större och fler, men tar man bara ett fönster i taget, så är det ju ett litet struntjobb. Men hemma. Här. Hänger. ALLT. Annat. Ogjort. Arbete. Över. Mig. Hela tiden. Hööhhh...

Då blir allt så jobbigt. Måste lära mig att isolera. Att inte se allt - hela tiden. Lekte några kvällar för en evighet sedan (i förra veckan ;O)) med tanken att "just do it!" (jag vet var uttrycket kommer ifrån, hävdar ICKE att jag myntat det! ;O)).

Jag behöver chockstarta mig själv. Kasta mig in i mina projekt utan att tänka före. På allt som borde gjorts innan. Eller skall göras efteråt.

En sak i taget. Just do it!

Modig Norah, lika gammal som Ruben är nu, och busig pappa i ett av våra sommarfönster... :O)

Kan jag klara mig med hälften?

Har sista veckan börjat tänka i de banorna. Det handlar om ätande nu. Läste tidigare i vår om "Franska kvinnors smala hemligheter" av Mireille Guiliano. Boken kom ut redan 2005 och handlar om hur det kommer sig att fransyskor alltid är slanka och très chic! ;O)

En mening bet sig tydligen fast, för den har liksom bobbat upp till ytan nu. Man skall fråga sig själv om man kan klara sig med hälften, när man sitter där med något ätbart framför sig. Jag har funderat litet och det känns som att det är ett lätt sätt att begränsa sig själv på.

Sedan jättemånga år har jag inte haft några problem med att äta lagom stora portioner. Jag äter mig nästan aldrig proppmätt och jag tar sällan om. Jag har ju Viktväktat och är någotsånär påläst i näringslära men har ändå svårt att lägga band på mig när det kommer till godis och godsaker.

Så då kan jag fråga mig själv, om jag klarar mig med hälften. Jag har ställt frågan flera gånger nu och flera gånger har jag kunnat klara mig med hälften. Eller åtminstone mindre.

Vi får väl se.
:O)

Jag behöver dubbelt så mycket.

Sömn. Sömn. Sömn. Sömn. Sömn. Sömn. Sömn.
Och litet till sömn.
Orkar inte.