Jag tvättade fönstren i vårt rum på ön idag. Det går lätt, som en dans. För de är bara tre stycken. Tre, smala fönster. Tvåglas, öppningsbara, så tolv rutor handlar det om. En av utsidorna är fysiskt omöjlig att nå utan stege på utsidan av huset och det huset är så högt, att jag aldrig kommer att putsa den utsidan. ;O) Så elva rutor då.
En allt för kylig sommarvind fläktade kring mig, men sommargardinerna hängdes raskt upp och fönstret kändes jättefräscht! Vinterfodralen till kuddarna byttes ut till sommar dito.
Men hemma. Djisus, vilket jätteprojekt. Fönstren är större och fler, men tar man bara ett fönster i taget, så är det ju ett litet struntjobb. Men hemma. Här. Hänger. ALLT. Annat. Ogjort. Arbete. Över. Mig. Hela tiden. Hööhhh...
Då blir allt så jobbigt. Måste lära mig att isolera. Att inte se allt - hela tiden. Lekte några kvällar för en evighet sedan (i förra veckan ;O)) med tanken att "just do it!" (jag vet var uttrycket kommer i
från, hävdar ICKE att jag myntat det! ;O)).Jag behöver chockstarta mig själv. Kasta mig in i mina projekt utan att tänka före. På allt som borde gjorts innan. Eller skall göras efteråt.
En sak i taget. Just do it!
Modig Norah, lika gammal som Ruben är nu, och busig pappa i ett av våra sommarfönster... :O)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar