Norah och Ruben, då!
Det mest slående och tydliga minnet, var hur stor vi tyckte att Norah plötsligt blivit. Farmor var barnvakt (så skönt - hon kom och hon stannade helt enkelt till Ruben var född) och Norah låg och sov i spjälsängen när vi kom hem med Ruben. G och jag smög in och tittade på henne och hon såg JÄTTESTOR ut. :O)Jag minns henne också som mentalt "större" än vad Ruben är idag, att hon var så klok och försiktig med honom och pussade och kramade honom och smekte hans lilla huvud.
Men jag tror att Ruben nog är på ungefär samma ställe idag han med. Men för oss är han ju "den lille", lillbrorsan, som var så himla pytteliten då han kom till oss. Vi pratade om det häromdagen, G och jag, och kom fram till att Ruben nog skulle te sig lika "enorm" ;O) idag bredvid en liten bäb, som Norah gjorde den där dagen.
Nu har vi de här två nya liven i våra liv. Det har vi också talat en del om de sista veckorna, G och jag. Vårt lilla universum. När vi lagt oss och släckt ljuset och känt hur det i den stora världen också finns en liten värld - vi fyra själar som för alltid är sammanlänkade. I tid och evighet, i stor tacksamhet.
2 kommentarer:
Tänk...
Så otroligt pytteliten han var! Och så stor han har blivit! :-)
Ja men gud. Det är verkligen otroligt fantastiskt! :O)
*kramar*
Skicka en kommentar