9/11.

Imorgon är det åtta år sedan de två amerikanska passagerarflygplanen flögs in i World Trade Centers tvillingtorn på Manhattan i New York.
Ifjol vid den här tiden var det ännu två dryga månader till G och jag skulle flyga dit, till mina drömmars stad, till världens stad - New York City.

Örnens bakhasor, monoliterna med alla soldaters namn och långt, långt därborta - Frihetsgudinnan.

Den är helt oförklarlig, den här starka attraktionen som den staden har på mig! :O) Jag har nämnt tror jag, att jag då och då i livet funderat över vem jag varit, om jag hade växt upp och levt i en storstad, ingen särskild definierad.
Jag hade ju varit jag såklart.
Men hur.
Annorlunda?
:O)

G sade för en tid sedan då vi pratade litet om New York, jag minns inte sammanhanget: "-Ska vi fara och bo där ett år?". Han slog an en sträng och jag kände en omotiverat stor längtan efter att göra just det. :O) Tidigare har jag sagt, mer på allvar än på skoj, att vi skall bo en del av vintern i Thailand när vi blivit pensionärer. Strunt i det - nu kände jag bara att jag ville dit, till New York! Jag vill att vi flyttar dit samma dag vi checkar ut från jobbet!

Jag kan livligt se G och mig flanera på gatorna, dricka kaffe på bokhandeln, utforska nya delar av stan, äta, dricka, skratta, leva! Gå på musikaler, shower, se när de tänder den stora granen vid advent och sedan åka skridskor på isen nedanför. Se på folk (något av det bästa som finns!), gå på bio - ansvariga b a r a för oss själva... (barnen, ja, de pluggarforskarkarriärar sig någonstans på klotet eller/och odlar fina familjer) :O)

Alltså, det måste bara hända! Jag klarar mig inte utan stan! ;O) :O)

Imorgon, för åtta år sedan, satt jag på bussen på väg hem från arbetet på förlossningen när jag hörde att flygplan kraschat i skyskraporna i New York. Klockan var omkring 16-tiden och det hade just hänt. Det lät ofattbart och jag messade min älskade syster som då bodde i Sydney och jag tänkte, hon kanske sover men hon måste höra.Resten av den dagen tillbringade G och jag framför tv:n. Det var ofattbart och overkligt. När G och jag i november ifjol tog oss en promenad (av alla) från vårt hotell, med sikte på Ground Zero, stötte vi på en brandstation som hedrade de kollegor som förlorade sina liv i räddningsarbetet den dagen.

Om tvillingtornen varit kvar, hade de speglats i fasaden bakom mig.

Vi kom fram till Ground Zero och det var uppenbart att det saknades höga byggnader, det fanns mer luft och himmel just där. Det var en solig dag och en stund gick det bara att vara tyst. Det kändes speciellt att vara där, att tänka på det som hände, på hur mycket hemskt som hände så många den dagen. Omkring 3000 människor dog och långt fler än 6000 skadades. Oräkneliga anhöriga förlorade en älskad.

Vi gick vidare mot Battery Park och fann "The Sphere" (avbildad före och efter längre ned på sidan som dyker upp). Vi sökte egentligen den mäktiga örnen, ett minnesmärke över de soldater som försvann i Atlanten under andra världskriget. "The Sphere" stod ursprungligen vid tvillingtornen som en fredssymbol - men stod nu här, i skick som efter attackerna.