Sökte någonting på webben tidigare i veckan och stötte på en blog som grep mig och höll i mig resten av kvällen. Jag stod här vid köksbänken och läste och grät till långt efter midnatt.
Bloggen skrivs av en kvinna bara litet äldre än jag själv, vars man drabbats av Alzheimer med svåra frontallobsskador. Han fick diagnos redan 2005 och bor nu på ett särskilt boende. Skribenten skildrar sitt och dotterns liv då och nu, med och utan maken/fadern.
Den berör mig väldigt mycket, av olika skäl. Jag lever mig in i hennes situation, jag läser ur yrkesmässig synvinkel och som nära anhörig och vän. Tänker på farmor som skötte farfar som blev svårt dement.
Läs, om ni vill, här. Här är ett inlägg som berört mig starkt. Det är både bloggens essens samt ger ord åt det där som jag i yngre dagar så hett önskade - att jag skulle veta mitt öde och mina näras. Idag, med åren som gått och den erfarenhet jag samlat på mig på vägen, så är jag förstås glad åt att jag ingenting vet. Hur skulle livet orka levas, h u r skulle det levas, om man redan från början fick vetskap om allt som låg i ens väg?
Och här är ett annat inlägg, så frustrerat, så skört, så talande om hur maken i korta ögonblick skiner igenom sin sjukdom.
1 kommentar:
*tårar*
Skicka en kommentar