Roligt.

Det var liksom inte aktuellt att investera i utklädningskläder till Norah, så då föreslog jag att vi skulle göra en ansiktsmålning istället och välja så "frostiga" kläder som möjligt. Norah är en hård förhandlare och den uppmärksamma ser att hon efter den nedersta bilden var tagen bytte överdel.

Jag var sisådär nöjd med flätan och mer nöjd än så med målningen (inspirerad av bild vi sett på webben), men viktigast var att Norah var nöjd. Vilket hon var. Särskilt sedan hon fick byta kläder så som hon ville.

Helgen i bilder.

På fredagkväll åkte vi ut. Isvägen är klassad för två ton, men det låtsas vi inte om i vår två och ett halvt ton tunga bil. Och då har jag inte räknat med mig själv.

Kändes kul att kunna erbjuda Norah en sova-över-kompis för första gången ut på ön. Vi bäddade upp i familjerummet och allt funkade perfekt. Ruben hänger ogenerat med Norah och hennes kompisar. Än så länge går det hur bra som helst.

Bilvägen gjorde det möjligt att flänga så som vi var tvungna att göra den här helgen. På lördag morgon åkte jag upp med alla tre barnen till stan. Moa återfördes till hemmet och sedan sprängde barnen och jag vidare. På bilden syns en chikan som man gjort på isen, för att det på det stället bildats ett fall och man vill få ned farten där. Ett fall är en spricka som kan erbjuda både obehagligt bred öppning i isen och/eller spännande höjdskillnader.

Medan Ruben var på kalas i Star Wars-rummet på Leos Lekland...

... shoppade Norah och jag loss på Toys'R'Us. Norah skulle nämligen på Moas kalas dagen efter. Vi hade så kul! Kanske hade jag ännu roligare än Norah. ;)

För att vara effektiva, åt vi lunch OCH handlade lördagsgodis på Leos.

Så fort vi kom hem, drog G. Han och farbror J var väldigt jaktsugna. Farbror J hade redan första bytet fällt.

Det skulle lockas på räv och gud vet...

Det här skickade G och ville på något vis påskina att de minsann varit ut och jagat. Något mer byte än råttan blev det inte.

På söndagen åkte G, jag och Norah upp till stan. G åkte vidare till hamnens årsmöte, där han lämnade ifrån sig ordförandeklubban efter cirka tio år. Jag och Norah flätade hår och gjorde ansiktsmålning innan vi promenerade till Moa, där jag så lämnade Norah. Kalastemat var "Frost". Jag satte på mig lurarna och marscherade iväg med siktet ställt på hamnen. Jag gick och gick med syrrans spellista i öronen och hann nästan längst bort på Hertsön innan G hann ikapp mig. Svärmor hade fixat en superlunch på yngste sonens födelsedag, innan G och han sedan drog på möte med jaktlaget.

Pust.

Jag vet inte.

Hur jag än bär mig åt ikväll, så bränner tårarna innanför ögonlocken.

Litet trött.

Igår hade jag ont i huvudet hela dagen. Klart ovanligt. Jag var ganska tät i luftvägarna också, men det gick bra ändå. Jag klarade av kvällen, men kände mig gruvligt trött och tung i kroppen. Frös gjorde jag också.

Så småningom blev det dags att lägga sig. Jag kom i säng före G, men han var mig i hälarna. När G kom och lade sig, vände jag mig mot honom och drog upp knäna högt under hakan (nåja...), för jag var så kall och frusen. Jag hade sockar på, vilket jag hann höra G konstatera.

Efter det minns jag inget. Imorse frågade jag G om jag somnade där i det ögonblicket och det säger han att jag gjorde.

Över och ut liksom.

Helvete.

Hade ikväll ett förfärligt avslut på en för övrigt rätt okej dag.

Norah hade gått hem från skolan, ätit mellis och som en champion gjort hela skrivläxan klar. Hon hade läst och tränat glosor. Norah är så otroligt duktig! Vi får äntligen igen litet för de år vi hittills suttit med henne så gott som dagligen med läxan. Nu vet Norah hur upplägget ser ut och klarar av att administrera det själv. Helt fantastiskt. <3

Norah på amerikanska restaurangen häromsistens.

Göran drog på ett möte i middagstid och kom hem strax före åtta. Jag drar mig omkring på litet knappt fem timmars sömn och är inte i mitt bästa skick. Jag serverade färdig mat (pappas chili, som var grymt god!) och därefter skulle Norah räkna igenom några multiplikationer. Fröken Ulla kör tabellförhör varje tisdag och förra veckan hade vi helt missat det (tänk att varje lov kastar mig helt ur spår, så att jag halvt glömmer hur vi brukar göra i vanliga fall...). Vi brukar repetera litet inför förhören, så att Norah skall ha tabellerna färska uppe bakom pannbenet.

Så nu hade vi tänkt göra om och göra rätt. Norah satte sig, men jag hörde att det inte klaffade. Jag satt samtidigt i vardagsrummet och gjorde läxa med Ruben. Norah stönade och stånkade och klagade. Så var hon tyst en stund, innan klagolåten drog igång igen.

Jag orkar inte försöka återge förloppet, men Norah körde ned sig i botten och lät sig bli stillsamt hysterisk över att hon var så dum och över att hon inte förstod varför hon inte bara kunde sitta och göra talen.

Mormor provsmakar Norahs fantastiskt goda citronpaj!

När jag nu skriver det, kan jag se litet på det från utsidan. Mitt inne i det, var jag färdig att ge upp. Jag är inte den bästa pedagogen och jag kommer aldrig att medvetet låta barnen sabotera för sig själva. Jag försöker lirka, resonera, leda, peppa. Slutar tyvärr ibland med att jag blir väldigt hård och förklarar att det är bara att göra det här som skall göras.

Ikväll sade jag till slut att jag skulle sätta mig med Norah och så skulle hon räkna igenom en klunga tal. Det gick ju givetvis hur bra som helst. Då hade hon fått lugna sig litet och ätit kvällsmat och kunde fokusera.

Fröken Ulla har sagt att vi måste ta det litet koolt med Norah, för att hon är en riktig "skoltjej" och för att hon ställer höga krav på sig själv. Det där ringer alltid i bakhuvudet på mig i situationer då vi pressar Norah en aning. Jag vet ju dock att det till slut lossnar för henne och då fungerar allt.

Radar spanar in skinkan på Norahs macka.

Ulla skärpte tabellförhören ett tag efter jul och barnen skall kunna räkna igenom 100 tal på 16 minuter. Norah klarar det galant, men inte förra veckan då vi bommat att repetera och inte ikväll när inte huvudet var på plats. Hemma kör vi inte 100 tal, utan 25 på fyra minuter. Och Norahs problem är egentligen inte själva huvudräkningen - hon kan tabellerna bättre än jag - utan att hon har haft lätt för att bli sittande över ett tal som hon inte kan. Ulla och vi peppar henne att lämna det och sedan gå tillbaka till det, när hon gjort de andra talen klara. På så vis både hinner hon och har alla rätt.

Jag kände mig som den sämsta föräldern efter detta. Vi lyckades styra om skutan Norah och jag och när hon skulle somna var hon lugn och avslappnad. Jag lyckades läsa litet för dem också, men det är verkligen svårt att lyckas uppbåda energin och lusten till läsning med inlevelse, när man själv är på botten.

Stressen river stillsamt i bröstet på mig ännu. Jag skall gå och sätta mig i badet och fundera över tillvaron nu. Norah och jag kom överens om att hon skall göra en lyckad tabellgenomgång imorgon innan frukost och imorgon är faktiskt en ny dag.

Kul runt middagsbordet.

Jag skall be att få återkomma med en återgivning av en skrattframkallande ordväxling som skedde kring vårt bord med anledning av den här bilden. Ha hah haa hah!

--> Okej, dags för uppdatering då då, så här två dagar senare.

Jag lade ögonen på den här bilden på FB såklart. Jag som inte vill att G skall raka bort sitt skägg, kände att jag var tvungen att visa bilden för honom. Barnen ville såklart se. Som ett brev på posten kom ju frågan om vad det stod på bilden.

G försökte hålla minen, medan jag kände att här var det läge att sätta åt G litet. Jag bad G att berätta. G valde den bokstavliga översättningen, vilket lämnade en del frågetecken hängande i luften ovanför Norah och Ruben. Jag som alltid väljer den sanna/naturliga/biologiska/vetenskapliga varianten, tog det där djupa andetaget och så kastade jag mig ut i en förklaring.

Jag pratade om testiklar och kulor och medan mamma och G höll på att fnissa ihjäl sig, hakade barnen på med följdfrågor. Allt blev skrattigare och skrattigare och jag kan ha varit inne på den mer djupa förklaringen om skägg och män och kulor och vad förlusten av dem anses innebära, när Ruben slutligen förlöste oss allihopa med ett förklarat "-Jag vet, man kan raka pungen!". Då bröt vi alla ihop bara och ämnet kunde tacksamt lämnas sedan.

Phew...!

Äntligen sol.

Blåsväder.

Det har varit en väldigt blåsig period senaste tiden. Det har blåst av och till spritt över dygnet. Annars är det oftast ett eller ett drygt dygn med blåst, medan något lågtryck passerar. Eftersom jag nästan aldrig ser väder på tv längre, vet jag inte riktigt hur det sett ut. Men antagligen har väl en rad med eländiga små lågtryck marscherat fram över landet.

Mitt på dagen igår.

Vindstyrkor som ovan kan tydligen leda till att soptunnor (nytömd) vandrar. Den står vanligtvis prydligt uppställd mot staketet.

Gården är täckt av ett ogästvänligt och rätt så olekbart lager av is. Vanligtvis ligger snön omkring meterdjup vid den här tiden och man överväger inte ens att vara på baksidan. Alltså som vuxen. Barnen tycker ju förstås att det är jättekul!

Vi fortsätter att vara förvirrat fascinerade av det helt avvikande vädret denna vinter. Jag skall ta bilder på de icke existerande snövallarna som vanligtvis är som allra högst nu och jämföra med bilder från en normal vinter.

Mera is. Om tre månader har vi åkt båt i en månad och jordgubbsplantorna som skymtar i isen, står i blom.

Vi har haft en lång sammanhängande period (inte vet jag - två, tre veckor skulle jag tro) med plusgrader dygnet runt. Igår började temperaturen falla, fast väldigt diskret. Nu är det drygt fyra minusgrader och pudrar ned snö! (erkänner att orden ekar spydigt i min hjärna medan jag skriver)

Vi är i alla fall så pass upphetsade över minusgraderna, att vi satsar på en dag i backen igen imorgon. :)

Den fina bocken vi haft sedan jul, fick igår göra sorgligt sällskap med julgranen i väntan på deponi. Efter att barnen varit ute och lekt idag, stod eländet på bron igen. :D

Wannabe Amerikan.

Vi är svårt romantiserade av USA just nu, G och jag. Medan vi satt och åt tidigare ikväll med barnen på den mest amerikanska restaurangen i stan, med amerikansk hockey och basket rullande på skärmarna, sammanfattade G det bättre än jag hade kunnat själv - "-Vi skulle bo i USA. Allt finns där - vapen, hästar och bilar.".

En 450 Marlin, en bygelrepeter, känns som det gevär jag skall ha. :-D

G håller ju på att odla upp ett seriöst intresse för skytte och det känns inte långt till att jag själv livar upp mitt avsomnade intresse för detsamma. Allt han behöver finns i USA, för bråkdelar av slantarna grejorna kostar att få tag i och fraktade till Sverige.

Bilen, den där Mustangen - det verkar bara krylla av dem där borta i USA.

Och hästar ja... Quarter, mustang och visst, frieser - alla finns de tillgängliga där borta.

Vi skulle ha en ranch i Montana eller så, på något ställe där det är varmt på sommaren och snöigt på vintern. Och så skulle vi åka till New York ibland, eller till Florida.

Goddamn. :-D

Det fanns ju en droppe också.

Glömde i allt letande efter foton jag tagit på mig själv i nygjorda frisyrer, att det faktiskt fanns en droppe som fick frisörvalsbägaren att rinna över.

Jag hittade en fläck på en tröja för ganska många veckor sedan. Den var blekt och satt i nacken på tröjans halslinning. Jag fick lov att fundera en stund innan det klack till i mig att det förstås måste vara färgen som runnit ned i nacken då jag senast var till frisören. Det var ju den enda rimliga förklaringen.

En gång för länge sedan droppade frisören (eller rann det, jag minns inte) färg på något jag hade på mig. Han sade då att jag bara skulle säga till om det blev en fläck, så skulle de ersätta plagget. Inget hände den gången, det fanns inga lämningar på plagget.

Så den här gången så mejlade jag över bilderna här ovan, på tröjans in- och utsida där i halslinningen och berättade att jag fått en fläck. Jag hade ju snart en tid där och tänkte mig att de skulle kompensera mig genom att till exempel dra av på priset på arbetet de skulle göra.

Svaret jag fick var det som blev droppen. Frisören tycket att det var så konstigt att det hänt (han vidtar ju alla åtgärder för att det inte skall hända) - det hade bara hänt en gång tidigare och det var när kunden nös medan hen satt i tvätten. Hade jag möjligen fläckat tröjan själv? Och vad tänkte jag mig? Skulle man kunna färga in tröjan - han gör det själv hela tiden.

Ridå.

Medan jag läste mejlet bestämde jag mig för att jag inte ville gå dit något mera. Tröjan har varit en favorit (inköpt på rea i Överkalix) och som syns på bilden, så är det inte aktuellt att färga tröjan. Jag är inte ens säker på att färg skulle fästa där vätesuperoxid en gång avlägsnat originalfärg. Och att insinuera att jag kanske skulle ha fläckat ned tröjan själv - va?! Så gör man väl bara inte?

Så, well, jag tackar för mig. Jag kommer att rekommendera salongen åt andra om någon frågar mig, de är jätteduktiga. Men det blev ett trist avslut för min del.

Snölek.

Så fick vi då äntligen sol. Känns som att det är tre, fyra år sedan vi hade det sist. Här finns ju snö också, även om den är tung och blöt som vid kusten. Det har varit väldigt blåsigt idag, men plusgraderna och solen gjorde att det var oproblematiskt.

Vi åkte in till Bränna och hälsade på Harry och snabbhandlade pyttelitet, innan vi for hem igen och släppte lös barnen. Mamma har gjort palt av potatis som vi hade med oss och till den hade vi finriven vitkål med lingon - så gott!

Hos mormor går det fint att åka stjärtlapp från taknocken och ned på marken. Heh.

Sedan blev det mer spännande att hoppa från taket.

Om när man gör slut med sin frisör.

Jag är ju förstås väldigt passivt aggressiv (till en viss punkt), så jag tror inte att han är medveten om att jag gör slut med honom. Jag var tvungen att avboka den tid jag hade för några fredagar sedan, då jag hade ett möte som jag mycket hellre ville gå på. Efter det har jag bara låtit bli att höra av mig om en ny tid.

Maj 2013. Den där rosa slingan skymtar faktiskt fortfarande i mitt hår. Galet.

Det senaste året har jag inte varit riktigt nöjd med resultaten efter besöken. Eller - jag har både varit nöjd och missnöjd. Jag klipper mig ju inte oftare än var tredje månad och det är väl de senaste tre, fyra omgångarna som känts mindre bra. Det första bottennappet var den starkt cerisrosa slingan som han färgade in i min pannlugg. Den slingan fick mig att känna mig som en desperat tant som ville se ung och kool ut. Det var riktigt illa och jag misstrivdes seriöst med den. Frisyren jag fick den gången var dock jättefin!

Januari 2011. Skitsnygg lång lugg på utväxt, inklippt i det längre sidohåret.

Någon gång senare svamlade jag till det och lät mig övertalas att klippa lugg och till det en kort page typ. Utan glasögon med dimsyn i spegeln hos frisören, tyckte jag att jag påminde om min bästa syrra vilket hade varit fantastiskt, men i verkligheten såg jag ut som en exakt kopia av en helt annan släkting.

Det går långt mellan varven, men jag borde verkligen veta (skall vi bestämma det nu?) att jag aldrig aldrig aldrig skall ha pannlugg. Inte en sådan där som täcker hela pannan i alla fall. Jag har haft en ultrakort lugg en period, vilket jag har för mig att jag faktiskt gillade.

Augusti 2013.

Det är helt sanslöst så varmt det blir med en pannlugg som täcker hela pannan! Jag blev akut svettig i pannan och kände mig varm hel och hållen. Men värre var att jag kände mig helt förryckt! Det är inte jag! Jag har bara inte lugg! Jag måste få dra luggen åt sidan. Jag beslutade mig i mitt tidiga vuxna liv att aldrig gömma mig bakom en pannlugg, efter att ha hört något på radion/tv:n om hur det är vanligt att man gömmer sig (egentligen hur man mår) bakom tjocka pannluggar. Att nu fösa luggen åt sidan, eller helst att den är så lång att jag kan få fast den i svansen bak på huvudet, är så djupt förenat med mig som person, att det inte funkar på något annat sätt.

Jag vet att frisören konstaterat det också, att både håret på huvudet och i pannan, strävar åt höger sedan jag i så många år kammat håret så. Helt okej, inget annat är faktiskt aktuellt. Vare sig jag själv eller min huvudform passar i mittbena och byta sida på sidbenan är inte heller aktuellt, trots att jag regelbundet gjorde det i unga år.

Februari 2013.

Då jag sist bytte frisör (måste ha varit någon gång 2007, för 2008 gjorde han ju sedan mitt underbara brudhår) gick det till på ungefär samma sätt. Jag hade då gått hos en frisör jag känt sedan vi var små och varit jättenöjd, till det sista året, då vi hamnade i kreativ torka och jag inte tyckte att jag fick ha håret riktigt som jag ville. Så - jag bokade bara ingen ny tid.

Nu har jag bokat tid hos en annan manlig frisör, på en annan salong. En kollega har följt honom från en salong till den aktuella och talar lyriskt om hur duktig han är. Salongen heter "Killerqueen" (tittat litet på hemsidan och den är inte helt uppdaterad tror jag. Salongen syns nog mer på FB numera) och jag sitter där om precis två veckor på några minuter när. Tillstår att jag känner mig litet nervös. ;)

Dagens Sock Drop.

Undrar om G åkte barfota till jobbet idag?

En dag på skidor.

Vi har haft en bra dag i Kåbdalis. Jag säger det igen - vi har haft en bra dag i Kåbdalis.

Jag väljer då att bortse från mina räddhågade panikkänslor och fjärilar i magen, som kom sig av ett flertal misslyckanden i liftarna (ALLA mitt fel) och G's frikostiga påhejande av barnen, särskilt Ruben, då de ville åka i hopp och i skogen och överallt. Allt parat med extremt dålig sikt och någon timme till och med regn.

Den där vaktande instinkten som slår till ibland, slog till. Jag har svårt att rå på den då den slår till, utan måste bara skydda mina barn. Så några gånger idag morrade jag, antingen åt G eller så åt stackars Ruben, som bara hade kul.

Jag har aldrig varit någon hejare i liften och nu måste jag dessutom åka med Norah, som har all rätt att få den hjälp hon behöver av mig. Jag skulle inte ha kunnat hålla räkningen på alla liftpinnar vi tappat eller gått miste om idag, men det känns som ett bottennapp. Bläh... Jag fick uppbåda en del av mina mentala krafter för att hålla med Norah vid något tillfälle, då hon sade att "det är i alla fall roligt!", för just då tyckte jag inte det.

Efter fikat åkte vi bara i barnbacken, delvis därför att vi inte uppfattat att de stängde liftarna redan kl.16. Vi skulle precis åka upp för ett sista åk i stora backen, då de stängde. Norah hann i alla fall lära sig behärska knappliften i barnbacken (Ruben med), vilken hon måste klara för att få åka slalom på friluftsdagen. Jag föll bara en gång idag, i just knappliften, då jag skulle hjälpa Norah. Klart att det är där jag skall falla. Nåja, det är rätt kul så här i efterhand.

Fyra av hjälmarna dårå.

Vädret lämnade precis allt övrigt att önska. Vädret hela denna förb...e så kallade vinter, lämnar allt övrigt att önska. I vad som känns som en evighet har vi haft plusgrader, i bästa fall någon minusgrad nattettid. I början av februari gav jag upp och tog fram galonbyxorna till Ruben. Va?

Så koola goggels!

Jag sade till Norah att allt idag hade varit minst dubbelt så roligt om solen hade lyst från blå himmel! Föret var trots allt helt okej. Torr snö hade varit underbart.

En sådan här dag är inte billig. Drygt två tusen spänn har gått åt, med mat (helpension som G uttryckte det, men om sanningen skall fram och det skall den ju, så bjöd Älvsbyborna på middag), bränsle och liftkort. Men hela familjen har varit tillsammans och haft mestadels kul och detta utomhus. :)

Hjälm.

Vi är nu en familj med hjälm. Många hjälmar. Lass av hjälmar. Låt se:

Barnen har varsin cykelhjälm, "lek"-hjälm (som de har när de åker skridskor eller när skolgården är helt klädd i klar blankis) och så nu då slalomhjälm. G och jag har varsin cykelhjälm (och kommande säsong är det bara att sätta den på skallen. Jag har använt den periodvis, men slarvat gruvligt de senaste åren. Och då är jag ändå den som neurotiskt alltid oroar mig för att mitt framhjul skall komma av och jag följaktligen skall störta till marken. Nu kan jag bara inte låta bli att använda den längre.) och varsin slalomhjälm. Utanpå det har G en motorcykelhjälm och jag har tre ridhjälmar. Slalomhjälmarna funkar ju bra när vi åker skoter också.

Kändes helt okej att unna sig semlor idag.

Om jag inte glömt någon, så blir det totalt fjorton hjälmar. Barasåatt... :) Vi har ju en ärvd lekhjälm också och har sparat en av barnens cykelhjälmar, för den händelse ett annat litet barn behöver låna någon gång då det är här hos oss. ;) Så typ sexton hjälmar då. Heh. Vem hade kunnat ana det?

Imorgon kommer slalomhjälmarna till bruk. G tar en ledig dag och så drar vi till Kåbdalis och motionerar slalommusklerna. Det blir kul!

Jag har verkligen gjort det här till mitt sportlov! I fredags var jag på en timmes stavgång, lördag och söndag promenerade jag till landstingshuset, en dryg halvtimme per dag. Igår packade G och jag oss iväg till längdspåren några kvarter bort och åkte en dryg femkilometerstur (barnen var hemma).

Det var jobbigt. Jag hade bakhalt, men G hade klistret i fickan så vi kladdade dit litet till. Men så har jag tydligen ingen armstyrka, för jag upplevde att det var den som saknades. Undrar hur många mil man måste lägga bakom sig i skidspåren innan man börjar känna sig bekväm där? Ingen ropade ur spår åt mig, men en hyfsad skara män skejtade förbi oss medan vi åkte.

G fick ju ha rätt tråkigt, med några passager av långsamt tempo och vi kan ju bara inte åka tillsammans. G är nog i rätt så god form, även om han inte åkt längdskidor på väldigt många år. Men han har kondition och styrka och behöver dra iväg på längre spår än jag, så att han får sträcka ut.

Jag lyckades falla två gånger under åkturen, likt mig. ;D Första gången var när jag klev ur spår på ett backkrön, där jag fegade ur eftersom jag inte visste hur brant det skulle bli och hur fort det skulle gå. Där gick jag förstås omkull på ett hederligt längdskidetrassligt vis. Andra gången rörde jag mig ganska sakta (minns inte längre varför) i spåret och tittade mig över axeln. Spåren är superhalkiga och jag tappade balansen litet, halkade och föll raklång baklänges. Höger skinka och huvudet tog smällen. Hjälm hade varit på sin plats tänkte jag, då det värkte litet i skallen en stund efteråt och sedan dess är jag sådär smärtsamt stram i musklerna på halsens framsida, sedan de förtvivlat försökte rädda mitt tunga huvud från att drämma i backen.

Idag är jag ännu mörare än jag var igår och därför tog vi idag och åkte till badhuset med barnen. Vi badade med dem större delen av tiden, utom precis på slutet då jag fick simma litet för mig själv. Jag simmade trehundra meter i bra tempo (hade fantiserat om tusen som förr i världen) och kände mig nöjd med det. Om vi inte hade varit under litet tidspress och om barnen varit hemma, hade jag gärna simmat litet till.

Min hjärna törstar efter motion och kroppen behöver det förtvivlat. Jag önskar att jag skulle kunna upprätthålla någon slags aktivitetsnivå även efter sportlovet. Vi får väl se.

Socklöst.

Alla i den här familjen älskar att vara barfota utom jag. Barnen sprinklar sockar till höger och vänster. Igår satt G på rumsmattan i många timmar och hade dator-/internetsupport åt pappa. Antagligen åkte sockarna av vid något tillfälle.

Undrar om han sökte dem imorse?