Sportlov.

Ruben ville först inte visa att han inte hade tröjan på sig.

Har så överlevt helgen på jouren. Jag bearbetar chefen så mycket jag förmår och uttalanden har gjorts om att hon funderar på olika lösningar för att kunna frigöra mig. Jag sade i veckan på medarbetarsamtalet att jag hoppades att det här skulle vara den sista helgen på jouren. Jag hoppas verkligen det.

Jag övertalade honom att strunta i det.

Jag fick tack vare snälla kollegor sitta i telefon båda passen i helgen och jag känner mig särskilt nöjd med två samtal. Det ena var en person som beskrev symtom som gjorde mig akut orolig, men som själv inte var så pigg på att komma in till jouren. Jag var till slut tvungen att tala klarspråk och dels ge exempel på vad personen kunde lida av och dels tala om att jag inte kunde säga att det var okej att stanna hemma. Den personen skickades direkt vidare till sjukhus av jourläkaren, så min ståndpunkt var den rätta.

Han hade tidigare fått lov att välja mellan att stoppa ned sin tröja i byxan eller ta av den, eftersom han gick och drog i den hela tiden. Jag såg hur det glimtade till i hans ögon och så åkte tröjan av.

Det andra samtalet var med en ensam, ledsen person som befann sig i en svår social och hälsomässig situation. Det samtalet fick ta den tid det behövde och det landade på cirka trettio minuter. Under samtalets gång ändrades stämningsläget sakta till det bättre och samtalet fungerade nog som ett andningshål. Ibland sade hen åt mig vad hen ville höra och då tog jag förstås upp den tråden. Det var inget lätt samtal. Det krävde min fulla uppmärksamhet och tankeverksamhet, att hitta de rätta orden, att lyssna noga och länge.

Han frös inte - duh - då vi åt glass.

Vilket arbete jag har! Vilken ynnest att få de här mötena med människor - ibland i telefon, ibland öga mot öga. Tänk att få höra en människa säga att hen växt fyra meter under vårt samtal!

Direkt efter jobbet idag, åkte vi till pappa. G skulle hjälpa honom att kunna kolla på film via datorn på nya tv:n och vi passade på att få oss middag också. Barnen var liksom sjövilda - kanske ett gott tecken efter varsin sjukvecka i serie - och jag fick en glimrande bildserie på Ruben i samband med efterrätten.

Norah både ville och ville inte vara med på bild.

Imorgon börjar vårt sportlov formellt. Vi har inga spikade planer. Jag längtar så jag har aldrig varit med om något liknande efter att få åka längdskidor och hoppas komma mig iväg någon eller flera gånger. Vi kollar på väderprognoser och hoppas få till en eller två slalomdagar i någon nedfart nära oss (här pratar vi då om Kanis, Kåbban eller Dundret). G jobbar, men verkar ha möjligheter till kortare dagar och någon helledig också.

Jag _önskar_ att jag kunnat bifoga doft till den här bilden. Pappa bjöd på åkerbärssylt till glassen. Vi försåg oss med andakt.