Framåt.

Ikväll är det Ruben och jag igen. På judon. Norah är hemma med mormor och arbetar med sin släktforskning.

Vi hade toktur när vi skulle åka! Först såg det mörkt ut, då man skrapade gatan och lade igen infarterna med tjocka, stora isflak. Vi skruvade upp tempot, för nu var jag ju tvungen att skotta.

De har mycket roliga övningar under den långa uppvärmningen. Jag fattar att de har flera syften - barnen skall bli varma, de skall lära sig lyssna, de skall lära sig att ta i varandra, koordination. Här hade de fått lägga ut sina bälten på golvet och sprang alla från kortsidan och skulle snabbast rulla ihop sitt bälte till en kanelbulle som Kari sade. Ruben längst till höger.

Så kom följetraktorn och då jag ställde mig i öppningen och såg glad men behövande ut, kom den vänlige föraren och öppnade åt oss.

Så jag slapp skotta och vi kom oss iväg behagligt och utan stress.

"-Hajime!" Börja brottas! Ruben längst bort, ihop med en annan pojke.

Ruben går framåt i judon, där den oslagbart största och viktigaste framgången är att han inte längre gruvar sig för att åka hit.

Kari visar. Som alltid vansinnigt roligt att se när experten visar. Här ett höftkast, det första kastet de fått prova på. Ruben tredje från höger.

Ruben och G tar sig någon spontanbrottning då och då, Ruben repeterar rörelser och pratar om judon. Så himla bra.