Närgången, hungrig gäst.

Vi åt ute ikväll. Inte grillat; bara hederliga stuvade makaroner, stekt korv och ägg. Men i alla fall ute. Medan jag dukade ut, fick vi sällskap av en märkligt orädd igelkott. Barnen blev förstås mycket intresserade och den var inte alls rädd, utan snarare närmade sig.
Jag bad barnen att hålla sig på vettigt avstånd och min vana trogen förklarade jag som det var; att igelkotten nog kan bitas och definitivt stickas, så den fick de inte röra. Litet spännande var det och när maten kom ut, blev den mycket närgången och höll sig under vårt matbord. G föste försiktigt bort den med barnens räfsa och fick upprepa det ytterligare en gång. Antar att korven luktade gott. :O)

Det lilla djuret trampade omkring på gården och det var ett tag omöjligt för barnen att göra något annat än att följa dess framfart. G och jag drog omsorgsfullt upp fötterna under bordet; kotten hördes ju inte direkt ("-Prasslade det?!" ;O)). Norah fick sitta på knä och hon konstaterade krasst att Rubbe dödsföraktande satt med fötterna hängande under sin stol. Kände ett sting av oro, men bedömde att den lilla rackaren inte skulle attackera de små dinglande godbitarna! XO)

Nåväl, till sist drog den sig tillbaka och middagen avbröts därefter endast av ungefär fyrtiotjugotrehundra uppmaningar till Norah att "-nu är vi tysta och fortsätter att äta" samt en kisspaus (japp, det är fortfarande spännande att kissa i gräset! ;O)). Ni får själva lista ut vem det är som uppskattar att kissa på gräsmattan... ;O)