Yay!

Äntligen lyckats hetsa Bästisen till att göra sig en användare här på blogger.com, så att hon kan kommentera. *glad*

Är utan datorn i köket, som tappat kontakten med omvärlden - så det blir mindre datoriserande än vanligt. Nu måste jag gå upp och ta mig litet te innan läggdags. :O)

Och på torsdag kommer syrran och barnen upp. *glad*

Natti.

Förändringens vindar.

Jahapp. Nu kollar G på Audi. :O)

Fatta mera.

Alltså. G hinner bara komma hem, så har han fyllt diskmaskinen. Med ingenting.

Tänk att man skall måsta hålla efter allting. ;O) ;O) ;O)

Fatta.

Jag hade litet feber fortfarande imorse. Resignerade och ringde jobbet. Inte alls helt fel att vara hemma dock. Jag börjar ju som sagt att vänja mig. :O)

Jag har på allvar börjat fundera på vad min syster, den bästa i världen, skall få när hon fyller 40. :O) Jag har knappt ett år och åtta månader på mig att komma på det ultimativa. Jag har redan två, tre idéer, som alla är av upplevelsmässig karaktär. *iver* Det är som med Bästisens sambos 50-årspresent - den hade jag klar för mig säkert två, tre år innan han fyllde. XO)

Syrran, på mitt och G's 40-årskalas. :O)

Och jag har redan köpt Bästisens julklapp! Ha! :O) Torbelorbes födelsedagspresent är inhandlad. Till barnen köper jag hela tiden kläder och saker, varav en del läggs på hög till kommande födelsedagar och julklappar. Svärmor och svärfars födelsedagspresenter är klara, liksom pappas. Det är besvärande många som fyller år här på höstkanten. ;O)

Svårare är det med S's födelsedagspresent och mammas och Harrys. Och med Oskars och Frans klappar. Jag är glad och nöjd med att vi för övrigt slutat med julklappar. De som vill får ge till (de små ;O)) barnen tror jag vi har sagt. Men inte längre till oss vuxna. Födelsedagspresenter fortsätter vi med! :O)

Vad? Vad? Vad?

Vad gjorde jag innan jag började skriva här? ;O) Den här veckan har jag verkligen vilat, typ. Jag har gjort minimalt här hemma och bara varit med barnen. Och så stått här vid datorn.
Hmm... Tur att G kommer hem ikväll! :O) Nu måste jag ta mig samman och röja upp här. ;O)

Låt mig bli den första att nämna.

Kanske inte riktigt då, men jag började i alla fall läsa en bok då vi flög till och från USA för snart ett år sedan. Den är jättebra, verkligen. Men jag har inte läst en sida i den sedan vi kom hem från nämnda resa. Sorgligt.

Den heter "Lyckan, kärleken och meningen med livet" och jag blev intresserad av den efter jag sett en lång intervju på Oprah med författaren Elizabeth Gilbert. Författaren var otroligt charmig och hade ett smittande skratt och berättade om en omvälvande period i sitt liv. Showen gick ursprungligen i oktober -07, vilket betyder att jag såg den kanske i februari -08. Det talades redan då om att boken skulle filmas, med Julia Roberts som huvudpersonen. Och idag så såg jag det här på Aftonbladet.se. Låter ju litet överdrivet, men vad vet jag.

Jag ser i alla fall fram emot filmen och hoppas att jag hinner läsa ut boken innan. XO)

---> Bilden är lånad från Oprah.com

Källsortering.

Läste i tidningen idag, att i Sverige återvinns 96 procent av allt avfall på något sätt. Det låter helt fantastiskt?! För 10 år sedan återvanns 70 procent enligt samma källa.

I Luleå sorterar vi det mesta tror jag. Glas, metall, hård- och numera även mjukplast, kartong, papper, farligt avfall, grov- och specialavfall. Vi lämnar till återvinningscentralen och vi komposterar själva. Och visst. Nog märks det. Kolla bara vad som låg och skramlade i vår soptunna imorse innan tömning, fyra veckor sedan förra tömningen:

Måste nog byta storlek på kärlet nu. :O)

Här en intressant sida, tycker hon som gärna blir litet manisk när det kommer till [sop]sortering. ;O) :O)

En annan konsert.

Hörde på radion imorse, att Björn och Benny gör ny succé med en konsertversion av "Kristina från Duvemåla" i Carnegie Hall, New York. Det är första gången sångerna framförs på engelska. Herrarna själva intervjuades i radion och de var entusiastiskt glada över emottagandet. De beskrev hur publiken "flög upp" i stående ovationer efter Helen Sjöholms engelska version av "Du måste finnas" - "You have to be there". Vi fick också höra en stund på just den sången och Helen Sjöholm "är" förstås Kristina.

Björn och Benny hade tidigare sökt över hela USA efter en sopran som skulle göra den engelska versionen, men inte funnit någon. Så villkoret blev att Sjöholm fick komma med och göra jobbet. I övrigt är det amerikanska och brittiska sångare. Konserten ges två gånger, igår och idag och inspelningar görs för att så småningom ges ut på CD (DVD?).

Vi ville, men kom oss aldrig iväg till huvudstaden för att se musikalen då den gick där. Jag grämde mig rätt mycket, då jag insåg att den höll på att sluta gå och det var helt omöjligt att få tag i biljetter. Den gick i fyra år och så här i efterhand känns det ju märkligt att vi inte lyckades.

Nu glunkades det på radion om att det eventuellt finns planer på att försöka få musikalen till Broadway. Det måste ju ligga några år bort och hamnar den där, kan den ju gå länge - se bara på "Chess" och "Mamma Mia".

Så då kanske det blir till att se "Kristina" i New York! :O) Vad tror du, sis? ;O)

---> Läs mer här (på engelska).

---> Och här (på svenska).

Sonen. Och bilarna.

Sjukt.

Jahapp. Då var det min tur. Bör vara något halvår sedan jag var förkyld senast. Jag blev förkyld igår och hade snuva och huvudvärk när jag lade mig. Imorse var huvudvärken så pass maffig, att jag hastigt tänkte influensa, men släppte tanken lika snabbt som den kom. Ruben har ju då inte haft någon influensa.

Han är hemma med mig idag också, får en sista återhämtningsdag. Jag hoppas att han kan gå på förskolan imorgon.

Idag är jag inte så säker på att vi orkar hitta på något. Inget mycket mer avancerat än film-mys i soffan. :O)

Ruben knatade duktigt runt med mig på stan igår. Första lampaffären var kul - Ruben ut och in genom ytterdörren, vilken spelade en glad trudelutt varje gång han passerade. Så en promenad in till stan; vi hade parkerat vid badhuset. Solen sken och vi hade det jättetrevligt.

Vi slank in på Kulturens Hus och milde himmel - jag köpte biljetter, till bara G och mig, till en julkonsert i november. Kastade alla funderingar över bord - det får lösa sig med barnvakt den dagen! Ska bli jättekul - att sitta ned i det fina huset och lyssna på julmusik, sjungen av kändisar! ;O) De inleder sin turné i Luleå, den kvällen.

Så var det dags för Lindex och där fick sonen ett litet bryt. :O) När rulltrappan kommer längst ned, är man ju tvungen att kliva av, men det ville inte Ruben. Gossen grät högljutt och snoret rann flödigare än någonsin. Jag fick tala allvarligt en god stund med honom, för att få honom medgörlig igen. Förkylning, hunger och trots slog till och han toppade av debaklet med att tjurigt stå kvar då vi skulle röra oss i butiken. Jag höll ögonen på honom och rörde mig i närområdet, men vips var han borta och jag blev skiträdd med en gång. Jag tog det långa benet före och sökte honom, allt medan jag såg syner för min inre blick om att med skammens rodnad blossande på kinderna, vara tvungen att meddela i kassan att jag tappat bort min son. XO)

Vi hittade varandra strax och då var Ruben litet tagen. Han följde mig villigt resten av stunden. Men är det talande att det var Lindex som fick Ruben att ledsna? ;O)

Andra lampbutiken gick jättebra och den långa vägen tillbaka till bilen, inklusive en till tur in i första lampaffären felfritt. Det är genuint roligt att umgås med barnen ett och ett ibland! :O)

Det blil så loligt!

Ikväll, strax innan kvällsmaten, busade barnen i köket. Norah har helt ny pyjamas och byxan är litet vid runt hennes slanka gestalt. Hör henne kommentera åt Ruben:
"-Men - du dlal nästan av mig blallolna!".

*puss* på dig, gullunge!

Succé!

Ikväll åt vi en (för mig) ny produkt från Abba - små bollar med lax i krämig sås. Jag valde smaken "Really cheesy" och Ruben skottade i sig "ostbollarna" med god aptit! :O) Norah åt också bra, som hon oftast gör nuförtiden. Ruben i stort sett totalvägrar fisk annars. Han är väldigt intresserad av fisk, bara inte av att äta den.

Jag har inte ätit fiskbullar på evinnerliga tider - minns inte när det skulle ha varit senast. Har hemska minnen av dylika från barnaåren och skolmaten. Som princip har vi alltid lagat det mesta av maten vi äter från råvaror. Sedan vi fick barn och sedan jag blev halvt om halvt ensamstående, har dock halvfabrikaten fått ett vidgat utrymme i vardagsmaten. Tyvärr.

Korv i olika former har vi alltid ätit, men nu står färdiga köttbullar på menyn liksom blodpudding. Och nu fiskbullar. De finns också i smakerna "Tasty tomato" och "Totally thai" och serveringstips finns på sajten på respektive produkt. Bollarna är inte alls särskilt feta och det är en bra fettsammansättning inklusive omega-3, men fiskinnehållet är generande lågt. På något vis kommer det här ändå att få räknas som acceptabel middagsmat en vanlig dag här i vårt hus.

På samma sätt som halvfabricerad mat känns som ett personligt nederlag, känns beslutet (inte taget, men närmar sig) att anlita städfirma. Jag orkar inte, hinner inte, vill inte. Orkar inte, vill inte leva i röran och framför allt smutsen - ja, det blir ju så med fyra plus några till som springer runt i huset - som hopar sig. Och med avdraget för hushållsnära tjänster är det värt pengen. Syrran gör det. Och vi har köpt snöskottning i rätt många år vid det här laget.

Varför inte städ? Tror jag slår in rätt öppna dörrar - många idag har inga större spärrar mot att anlita proffs. Utan att genera oss, anlitar vi snickare, snöskottare, målare, plattläggare - men städ?

---> Wow. Vilket light-bulb-moment för mig själv här ovan. Jag har aldrig formulerat det sådär för mig själv... Det är inte alls svårt att motivera nu! :O)

Ny lampa.

Det bidde en "Lovedinner" idag. :O) I ek. Vi kommer inte att hänga upp den förrän det står ett nytt köksbord under! 8O) Så då får vi se hur länge det tar.

Fönsterlamporna jag kollade in heter "Manhattan". Ett företag som heter Globen gör den och lamporna säljs på Elkedjan. De hade endast den stora takpendeln inne, så jag fick ju titta på den.
När jag inhämtade ett okay från G om köpet av "Lovedinner", sade han att jag är inredningsansvarig. Så jag skall klura litet och så kan det hända att det blir till att beställa de där små lamporna. Vi har funderat ganska länge på nya fönsterlampor och hittills har inget dykt upp som känts direkt angeläget. De här är nog koolast hittills och jag gillar dem på fler än ett plan. :O)

För en stund sedan, läste jag svimfärdig en saga för Ruben som skulle sova middag. Jag somnade flera gånger medan jag läste för lillgubben och ändå satt vi upp... XO) Jag bestämde mig för att sova med gossen och fick lov av honom att göra det. :O) Jag messade pappa om hämtning av Norah, stängde av ljudet på telefonen och ställde larmet så att vi inte skulle sova för länge. När jag kom tillbaka till Rubbe, sov han redan. :O)

En dag till.

Vi är hemma idag också, Ruben och jag. Han är snuvig och nu hostar han litet också. Jag har litet ont i halsen. Det har G också tydligen. Norah var tät i näsan imorse, men är på förskolan.

Igår åkte Ruben och jag till Blomsterlandet och shoppade krukor och växter till farstun. En sväng förbi Växtriket, innan Team Sportia, där jag hoppats finna en regnrock från Didriksons och så mathandel på Kvantum.

Idag står Elkedjan på tur. Fönsterlampor till vardagsrummet hägrar! :O)

Man börjar vänja sig.

Jag börjar vänja mig. Idag hade jag så gott som inga kval, när jag meddelade på jobbet att jag inte kommer idag. Ruben är förkyld. Jag hörde det redan på lördagkväll och igår var det ett faktum. Han är pigg och feberfri, men väldigt snuvig.

Trist bara att missa sannolikt sista rutinbesöket för en av mina gravida som jag vurmar litet extra för. Jag vet att veckan är helt fullbokad, så det kan blir svårt att ordna tid för henne innan förlossningen. Jag hoppas Rubbe kryar på sig till imorrn.

G börjar kunna använda handen igen nu. Han har dock inte full rörlighet och styrka i handleden ännu. Min stortå har slutat att värka men gör ont att böja. Den är fortfarande svullen och går inte att böja som den andra stortån.

Norah är frisk. Båten är uppdragen och vinterparkerad på ön. Igårkväll tvättade vi några fönster och jag fick upp vintergardiner i åtminsone ena köksfönstret och den orangea ljusslingan kom upp runt fönstret. *mys*

Nu skall Ruben och jag ut på ärenden. ;O) Åtminstone skall vi handla mat. Så får vi se vad mer vi hittar på! :O)

Definition 2.0

Måste bara dela en annan definition av vuxenheten, också den levererad av ett barn - av Frasse, när han kanske var i Norahs ålder eller så. Jag har för mig att vi åkte bil och så kom det från baksätet:
Frans, till mig: "-Har du börs?"
Jag: "-Ja."
Frans: "-Är du vuxen då?"

Urcharmigt. :O) Själva definitionen. Sedan vet jag inte riktigt hur jag skall känna det, om det var smickrande eller inte, att Frasse kanske mer såg mig som en jämlike, än som en av de vuxna. 8O)

Frasse till vänster och Oskar. Och Bästis - gode gud, har vi de tröjorna?! ;O) :O)

Definition.

Norah, nyss vid kvällsmaten:
"-När man har skrivit ut sin skrivbok - då är skolan färdig. Och då är man vuxen!"
*lol*

Floyd.

Hörde på radion idag att Keith Floyd avlidit i en hjärtinfarkt. Hade alldeles glömt bort honom. G och jag såg med förtjusning hans matlagningsprogram då det begav sig - känns nu när jag tänker på det som att han måste ha varit en av de första tv-kockarna. Definitivt den då mest underhållande! Läs mer här, på DN.se.

Nya niofemman.

Idag presenterades SAAB:s nya 9-5 på bilmässan i Frankfurt. Vackert! Jag längtar förstås efter kombimodellen - jag har alltid tyckt att SAAB:s herrgårdsvagnar är snyggare än sedanmodellerna. :O)

---> Alla bilder är lånade från artikel på ttela.se och tillhör Västkustmedia AB.

---> En till "recension" här.

Farruco.

I fredags dags för premiär för mig på Farruco. Ridklubben verkar ha något problem med sin hemsida, har inte kommit in på den på ett tag. Så jag sökte på webben efter en bild på honom och hittade lillehästen hos Bergahästen, varifrån jag antar att ridskolan köpt honom. Det visar sig att han är en "P.R.E", vilket betyder Pura Raza Española (lätt förvirrande - är han en andalusier?! Som tydligen inte är en ras, utan en häst född i Andalusien. Hmmm...). Koolt! :O)

I alla fall. Av Barndomskamraten fick jag ett lätt skadeglatt "-Då får du motion!" när hon hörde att jag blivit tilldelad honom och jag hade sett henne kämpa med honom ett svettigt pass för en tid sedan. :O) Så detta, parat med att jag var helt slut efter veckan, gjorde att jag inte hade så högt ställda förväntningar på hur passet skulle gå.

Vi gjorde en travövning där vi lade en 10-metersvolt i hörnet, diagonalt ur volten mot mitten av motstående långsida och där en ny 10-metersvolt. Diagonalt ur denna och ned mot nästa hörn, tillbaka till "första" långsidan alltså och så en tredje och sista 10-metersvolt där.

Första variant på övningen, innebar ökad trav på de korta raksträckorna mellan volterna. Sista varianten på övningen innebar galoppfattning på raksträckan efter första volten. Galopp runt mittenvolten och så avbrott till trav innan sista volten.

Allt travarbete skulle ske med upplagda stigbyglar och det var l ä n g e sedan jag red så. Det gick dock bra och ridningen gick bra! Farruco var jättefin att rida och jag fick intressant och mycket lärorik respons från honom, då jag red slarvigt.
Jag korrigerades från två håll - instruktören sade ideligen åt mig att "-Sänk händerna!" och på Farruco märktes det direkt när jag höjde händerna. Han abetade i fin form (alltså bara - det är så det går när man är svintrött och far och rider. Jag orkar inte och så går det bättre än någonsin!) och tuggade hörbart på bettet. Men så fort jag höjde mina händer, så kom han upp med huvudet och blev skumpig i gången. Jag tror aldrig jag känt så tydligt det där som man drömmer om som enkel ridskoleelev; jag kände när hans rygg kom upp och hans gång blev mjuk och sviktande och stark på samma gång... *yay*

Varför höja händerna? Dumt, dumt, men som sagt, det blev väldigt tydligt att jag gjorde det det här ridpasset. När jag inte riktigt orkar sitta i sadeln, utan börjar skumpa, så kommer händerna upp något. Så med Farrucos respons var det bara att skärpa sig, massor, slappna av och komma ned i sadeln. Wow! :O)

Litet sordin lade sig dock över mitt och Farrucos pass, då han hade det väldigt jobbigt med alla andra hästar. Vid vartenda möte - och det blir några, när det är nio ekipage i farten - åkte öronen ned. Långt ned. Han jagade inte någon, men mer än halvvägs genom lektionen svängde han bestämt ut med rumpan och smackade till en hästkompis med en bakhov. Det hände en gång till, något ännu mer bestämt. Det blev ju himla jobbigt, då jag ville försöka hålla honom och mig borta från de andra så mycket som möjligt och jag vet att alla andra bara vill hålla sig undan från ett sådant ekipage. :O/

Jag frågade ridläraren varför Farruco gör så och tydligen så är han litet bossig. Jag kunde inte riktigt fatta medan jag red om han var defensiv eller offensiv. Jag frågade vad man skall göra och han skall tydligen ha tillsägelse att det inte är okay att göra sådär. Jag fick aldrig tillfälle att fråga hur man talar honom till rätta i den där situationen, men det får väl bli om jag får rida honom igen.

Och så blir det att hålla sig undan honom själv, när vi rider nästa gång! ;O) På något vis, längtar jag i alla fall till fler pass på honom. :O)

Jag fann.

Sökte någonting på webben tidigare i veckan och stötte på en blog som grep mig och höll i mig resten av kvällen. Jag stod här vid köksbänken och läste och grät till långt efter midnatt.

Bloggen skrivs av en kvinna bara litet äldre än jag själv, vars man drabbats av Alzheimer med svåra frontallobsskador. Han fick diagnos redan 2005 och bor nu på ett särskilt boende. Skribenten skildrar sitt och dotterns liv då och nu, med och utan maken/fadern.

Den berör mig väldigt mycket, av olika skäl. Jag lever mig in i hennes situation, jag läser ur yrkesmässig synvinkel och som nära anhörig och vän. Tänker på farmor som skötte farfar som blev svårt dement.

Läs, om ni vill, här. Här är ett inlägg som berört mig starkt. Det är både bloggens essens samt ger ord åt det där som jag i yngre dagar så hett önskade - att jag skulle veta mitt öde och mina näras. Idag, med åren som gått och den erfarenhet jag samlat på mig på vägen, så är jag förstås glad åt att jag ingenting vet. Hur skulle livet orka levas, h u r skulle det levas, om man redan från början fick vetskap om allt som låg i ens väg?

Och här är ett annat inlägg, så frustrerat, så skört, så talande om hur maken i korta ögonblick skiner igenom sin sjukdom.

Vill ha.

Sist vi var till Bästisen, tittade hon och jag i några skyltfönster. Det var en söndag, så ingenting var öppet.

Det finns en jättemysig heminredningsbutik som heter "Handplockat" (en riktig goding, syrran! :O)) och i ett av deras skyltfönster såg jag en radio.

Den är helt fantastiskt rätt i all sin retroprakt! Och det visar sig att den är en riktig klassiker. "Roberts" radio heter den och den får flytta in i mitt kök när som helst. :O)

9/11.

Imorgon är det åtta år sedan de två amerikanska passagerarflygplanen flögs in i World Trade Centers tvillingtorn på Manhattan i New York.
Ifjol vid den här tiden var det ännu två dryga månader till G och jag skulle flyga dit, till mina drömmars stad, till världens stad - New York City.

Örnens bakhasor, monoliterna med alla soldaters namn och långt, långt därborta - Frihetsgudinnan.

Den är helt oförklarlig, den här starka attraktionen som den staden har på mig! :O) Jag har nämnt tror jag, att jag då och då i livet funderat över vem jag varit, om jag hade växt upp och levt i en storstad, ingen särskild definierad.
Jag hade ju varit jag såklart.
Men hur.
Annorlunda?
:O)

G sade för en tid sedan då vi pratade litet om New York, jag minns inte sammanhanget: "-Ska vi fara och bo där ett år?". Han slog an en sträng och jag kände en omotiverat stor längtan efter att göra just det. :O) Tidigare har jag sagt, mer på allvar än på skoj, att vi skall bo en del av vintern i Thailand när vi blivit pensionärer. Strunt i det - nu kände jag bara att jag ville dit, till New York! Jag vill att vi flyttar dit samma dag vi checkar ut från jobbet!

Jag kan livligt se G och mig flanera på gatorna, dricka kaffe på bokhandeln, utforska nya delar av stan, äta, dricka, skratta, leva! Gå på musikaler, shower, se när de tänder den stora granen vid advent och sedan åka skridskor på isen nedanför. Se på folk (något av det bästa som finns!), gå på bio - ansvariga b a r a för oss själva... (barnen, ja, de pluggarforskarkarriärar sig någonstans på klotet eller/och odlar fina familjer) :O)

Alltså, det måste bara hända! Jag klarar mig inte utan stan! ;O) :O)

Imorgon, för åtta år sedan, satt jag på bussen på väg hem från arbetet på förlossningen när jag hörde att flygplan kraschat i skyskraporna i New York. Klockan var omkring 16-tiden och det hade just hänt. Det lät ofattbart och jag messade min älskade syster som då bodde i Sydney och jag tänkte, hon kanske sover men hon måste höra.Resten av den dagen tillbringade G och jag framför tv:n. Det var ofattbart och overkligt. När G och jag i november ifjol tog oss en promenad (av alla) från vårt hotell, med sikte på Ground Zero, stötte vi på en brandstation som hedrade de kollegor som förlorade sina liv i räddningsarbetet den dagen.

Om tvillingtornen varit kvar, hade de speglats i fasaden bakom mig.

Vi kom fram till Ground Zero och det var uppenbart att det saknades höga byggnader, det fanns mer luft och himmel just där. Det var en solig dag och en stund gick det bara att vara tyst. Det kändes speciellt att vara där, att tänka på det som hände, på hur mycket hemskt som hände så många den dagen. Omkring 3000 människor dog och långt fler än 6000 skadades. Oräkneliga anhöriga förlorade en älskad.

Vi gick vidare mot Battery Park och fann "The Sphere" (avbildad före och efter längre ned på sidan som dyker upp). Vi sökte egentligen den mäktiga örnen, ett minnesmärke över de soldater som försvann i Atlanten under andra världskriget. "The Sphere" stod ursprungligen vid tvillingtornen som en fredssymbol - men stod nu här, i skick som efter attackerna.

Konsekvens.

Vid denna tid i livet, av allt ensamsovande, är det bara att dra på sig nattlinnet om man inte skall frysa ihjäl på natten.

Aktuellt nattlinne syns på bilden ovan, från Norahs 3-årsdag. Bästisen gav ett sådant nattlinne till Norah och ett till sig själv. Så jag var tvungen att köpa ett jag med. :O) Nattlinnet kommer ur PO.P's ekologiska kollektion.
Vi minns ett i sanning minnesvärt ögonblick, då vi alla tre nattlinnesbärare surrade omkring i Bästisens kök en morgon efter en kväll. Bästisens sambo släntrade nyvaknad in i köket och vi såg hur han hajade till inför synen.
Av de fina nattlinnena alltså! ;O) :O)

Dags igen.

Så trött och ledsen nu över hur jobbigt det är med Rubens trots. Jag känner mig fullständigt otillräcklig och som den genom tiderna mest misslyckade föräldern.

Varenda dag har vi konflikter, flera varje timme. Så fort jag initierar en ändring för Ruben, svarar han med att storgråta, högt, tjura ihop, säga "-dumma, dumma" eller i värsta fall slåss. Norah kommer ofta och säger att Ruben slår henne, vilket jag aldrig hinner se. Det är stört omöjligt att få veta vem av dem som talar sanning. Jag utgår från att Norah talar sanning och försöker få Ruben att berätta om han verkligen slagit henne och så förstå att han gjort fel. Och så pressar jag Norah litet på vad hennes del i konflikten bestod i och så känner jag mig som en urdålig förälder."-Nu ska vi borsta tänderna.". Gråt.
"-Nu ska vi ta av pyjamasen.". Gråt.
"-Nu ska vi ta på kläderna." Gråt.
"-Nu ska vi äta." Dumma, dumma.
"-Nu ska vi tvätta händerna." Gråt.

Ja, ni fattar.

Jag är apigt tjurig jag med. Och undrar ständigt om jag gör rätt. :O/ Ibland blir jag galen och skriker åt dem. Fy så hemskt... :O(

Borta är vår lilla smällkaramell till pojke. Han som är så söt att det sjunger i hjärtat och jag funderar hur just han kunnat landa i vår familj. :O) Ruben är egentligen lika glad som vanligt, han har verkligen utvecklats motoriskt i sommar, pratar oavbrutet, funderar och läser "Vi Bilägare" med stort intresse (guh... *rulla-med-ögonen* ;O) :O)) men så har de här helt galet stora konflikterna tillkommit. Det började i våras, men har eskalerat på sensommaren.

Språngmarsch på Skvalpen.

Senvåren och sommaren sprinklade Ruben kärleksfullt "-jag älskar dig mamma" över mig hur ofta som helst. Jag fick höra det jättemånga gånger varje dag. Det kändes jättegott, men självklart oroade jag mig litet också... XO) Nu säger Ruben faktiskt inte alls de orden till mig.
När jag hämtar dem från förskolan, kommer han springande, jätteglad och kastar sig upp i min famn och ger mig en lång och hård kram. "-Jag har längtat efter dig mamma" säger han alltid då. Det känns också jätteskönt, men nu börjar jag sakna jag-älskar-dig-mamma. :O)

Ruben sover fortfarande aldrig en hel natt. Han har fortfarande en orolig sovperiod mellan cirka 23-tiden till 02-tiden. Däremellan kan han vakna en till två, tre gånger för att oftast endast få täcket omstoppat.

Jag anar nog att allt är normalt. En normal treårstrots. Men jag är ensam. Och trött. Och ledsen. Det finns ingen patient som kan bjuda på något så komplicerat som den här dansen som jag och barnen dansar. XO)

Nu m å s t e jag duscha. Orkade inte igårkväll. Och redan då var jag egentligen tvungen att duscha. XO)

Och sedan skall jag titta i "Trotsboken" igen. 8O)

Malte.

Ikväll var det dags igen. Malte blev min häst och vi fick nog det bästa passet han och jag haft tillsammans. :O) Malte är en fjording som kan bli litet stark och springig (så konstigt det såg ut i text?) när det blir jobbigt.

Vi började jobba i alla fall, jag kände på honom under framridningen. Vi skulle ha galopparbete idag, igen. På långsidorna lägga två 10-metersvolter och samtidigt kolla av hästarna och göra de åtgärder som behövdes för att de och övningen skulle gå bra. Efter detta nedsutten trav och så en skrittpaus. Snabbt på't igen, nu en övning med förvänd galopp. Hej och hå!
Fatta galopp längs långsidan, hörnpassering, vända halvt igenom och nu är man i förvänd galopp. Hästen skall fortfarande vara ställd i galoppsidan, vilket blir utåt i förvänd galopp. Är ni med? ;O) En "snäll" (=flack) hörnpassering efter långsidan och så bryta av till trav mitt på kortsidan. Ny galopp på nästa långsida, då i den andra galoppen.

Helt okay övning och den gick överraskande bra direkt. Detta var i vänster varv och höger kändes inte alls lika bra, vilket förstås var en besvikelse! Jag var inte så bra som jag trodde. XO) Vi jobbade på och när vi sedan travade av hästarna, så kändes Malte i stort sett trevlig. Vi fick skritta ut ur ridhuset och ta ett varv runt parkeringen sedan, innan vi nattade kusarna.

Så bra!
---> Bilden är lånad från Luleå Ridklubbs hemsida!

Fem timmar.

G kommer hem ikväll.

Återkoppling.

Vi vare sig såg på film eller for och badade i lördags. Jag tappade humöret i något läge och det blev bara pannkaka av alltihopa. :O/ Inte helt kul var det. Till slut for vi på bilburen utflykt till COOP Forum, där vi skulle kolla på vinterskor till barnen. På väg dit gjorde vi två snabba stopp, då jag kutade in på både Blomsterlandet och Växtriket.

Norah och jag har haft två jätteroliga dagar hemma. Vi for och gjorde ärenden båda dagarna - ärenden innebar den här gången att mamman och tösen hängav sig åt att besöka och strosa omkring i roliga affärer och shoppa! :O) Norah har bara varit måttligt krasslig, så hon fick klä sig ordentligt och så tog vi det lugnt.
Vi inledde med att köpa nya kaffemuggar på COOP Extra. KF firar 110 år och jubilerar med att ge ut muggar, servetter, kökshandduk och ekologiskt, rättvisemärkt kaffe, allt dekorerat med "Fallande löv" av Stig Lindberg. Jag pensionerar våra gamla blodgivarmuggar och ersätter dem med de här glada muggarna. :O) En kökshandduk och servetter bidde det också.

COOP Forum slutar med alla skor och vuxenkläder, så de säljer ut allt det till halva priset. Det betydde att det inte fanns några nyheter och den vintersko som fanns var densamma som Norah hade i vintras och den var visserligen helt okay vad gällde värme, men inte vattentät någonstans, så den modellen var ju diskvalificerad.

Jag hade läst test innan och Ecco och Viking fick bäst i test på vinterkängor. Testet är inte nytt och inte heltäckande, men de båda märkena är välkända, så jag tänkte att så får det bli. Det betydde att Norahs vinterkängor i år (Viking) blev bedrövligt dyra, men vi får trösta oss med att vi kommer att försöka trycka ned Rubbes fötter i dem också så småningom.

Vi shoppade loss på Lagerhaus och fick oss en ny klocka till badrummet - essentiellt därinne, när man slåss med trilskande ungar som inte vill borsta tänderna och tiden bara rinner iväg. Vi fick oss också en hjärtformad skärbräda och fina förvaringslådor i mönstrad kartong.
Vi for till Wika Möbler för att provsitta den randiga köksstolen. Hör nu här: jag har inte varit till det möbelvaruhuset på flera år. Igår när Norah och jag kom dit var det stängt för inventering. Fatta. Vänligt nog hade de lagt ut sin nya katalog, som var en delorsak till att jag ville dit. Så den fick vi. :O)
---> Jag svängde förbi där idag och provsatt stolen, som inte passade mig då den var för hög. Trist. Jag provsatt ett gäng liknande stolar och Uno ovan och Molly nedan fick väl godkänt, gällande både komfort och pris. :O)
Så vi for till EM istället. Där var det öppet och vi lade beslag på deras nya katalog också. :O) De hade dessutom produkter i ett tyg från Mairo, ett tyg som jag spanat på i... just det - flera år. Så vips bara, så köpte jag en löpare till köksbordet. *gillar* :O)Norah åkte litet rutschkana och hoppade i Max hoppborg innan vi nöjda åkte hem.

Jag såg inte färdigt "ER" i måndags. Jag förmådde inte. ;O) Kanske när G kommer hem? :O)

Jag skrev ju i ett tidigare inlägg att Rubbes immunförsvar fått lov att spotta upp sig i sommar, då det kämpat med flera ordentliga infektioner. Kan inte låta bli att tro på den teorin litet. Ruben har varit helt frisk genom Norahs tempande, halsfluss och förkylning som drabbat henne under de första tre veckorna på förskolan. Det rann bara litet klar snuva för Ruben ett dygn i förra veckan. Det känns skönt att han klarat sig, för Ruben har hittills ofta blivit lättare och mer sjuk än Norah.

Barnens farmor och farfar kom igår och åker hem imorgon. De har hjälpt mig på alla sätt, främst så att jag ikväll kunde delta i en social tillställning på jobbet. Det var trevligt! :O) Och Norah var tillbaka på förskolan idag!