I korthet handlar den om ett par som lever ett liv ihop och så blir de gravida. Sådant intresserar alltid mig! Graviditeten fortlöper och så kommer dagen för förlossningen. Deras vackraste flicka föds, lever en kort stund och sedan lämnar hon sakta livet, i sin mammas famn.
Jag har läst nästan alla inlägg. Från början är det en blogg vilken som helst. Bra språk, en duktig skribent, som får mig att skratta flera gånger. Eftersom jag kom in i bloggen i nutid, vet jag vilken katastrof som skall drabba familjen och jag läser de glada, lätta inläggen från början mot en dov bakgrund.
Den enorma kantringen när flickebarnet dött. Tårarna flödar mer än en gång. Det står mig så nära, det som sker. Jag tror att alla gravida oroar sig mer eller mindre, då och då, för att bebisen i magen skall dö. De flesta kvinnor tror någon gång under förlossningen att de själva skall dö, eller barnet. Livet och döden står väl aldrig så nära varandra, som i födelseögonblicket.Som kvinna, syster, mamma, barnmorska, människa - berörs jag. Påminns igen om hur mycket jag har att vara djupt tacksam för. Jag har mina två älskade barn och min käraste man som också är min livskamrat. Jag har en syster som också är min bästa vän, jag har en mamma och en pappa, svärföräldrar, svåger, svägerska, nära vänner. Jag har ett arbete som får mig att växa litet nästan varje dag, fortfarande vid fyrtiofyra års ålder.
Läsningen är nästan outhärdlig ibland. Skickar dig in i bloggen med inlägget där mamman återger dagen då Astrid kom, log och vände om.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar