Om när man gör slut med sin frisör.

Jag är ju förstås väldigt passivt aggressiv (till en viss punkt), så jag tror inte att han är medveten om att jag gör slut med honom. Jag var tvungen att avboka den tid jag hade för några fredagar sedan, då jag hade ett möte som jag mycket hellre ville gå på. Efter det har jag bara låtit bli att höra av mig om en ny tid.

Maj 2013. Den där rosa slingan skymtar faktiskt fortfarande i mitt hår. Galet.

Det senaste året har jag inte varit riktigt nöjd med resultaten efter besöken. Eller - jag har både varit nöjd och missnöjd. Jag klipper mig ju inte oftare än var tredje månad och det är väl de senaste tre, fyra omgångarna som känts mindre bra. Det första bottennappet var den starkt cerisrosa slingan som han färgade in i min pannlugg. Den slingan fick mig att känna mig som en desperat tant som ville se ung och kool ut. Det var riktigt illa och jag misstrivdes seriöst med den. Frisyren jag fick den gången var dock jättefin!

Januari 2011. Skitsnygg lång lugg på utväxt, inklippt i det längre sidohåret.

Någon gång senare svamlade jag till det och lät mig övertalas att klippa lugg och till det en kort page typ. Utan glasögon med dimsyn i spegeln hos frisören, tyckte jag att jag påminde om min bästa syrra vilket hade varit fantastiskt, men i verkligheten såg jag ut som en exakt kopia av en helt annan släkting.

Det går långt mellan varven, men jag borde verkligen veta (skall vi bestämma det nu?) att jag aldrig aldrig aldrig skall ha pannlugg. Inte en sådan där som täcker hela pannan i alla fall. Jag har haft en ultrakort lugg en period, vilket jag har för mig att jag faktiskt gillade.

Augusti 2013.

Det är helt sanslöst så varmt det blir med en pannlugg som täcker hela pannan! Jag blev akut svettig i pannan och kände mig varm hel och hållen. Men värre var att jag kände mig helt förryckt! Det är inte jag! Jag har bara inte lugg! Jag måste få dra luggen åt sidan. Jag beslutade mig i mitt tidiga vuxna liv att aldrig gömma mig bakom en pannlugg, efter att ha hört något på radion/tv:n om hur det är vanligt att man gömmer sig (egentligen hur man mår) bakom tjocka pannluggar. Att nu fösa luggen åt sidan, eller helst att den är så lång att jag kan få fast den i svansen bak på huvudet, är så djupt förenat med mig som person, att det inte funkar på något annat sätt.

Jag vet att frisören konstaterat det också, att både håret på huvudet och i pannan, strävar åt höger sedan jag i så många år kammat håret så. Helt okej, inget annat är faktiskt aktuellt. Vare sig jag själv eller min huvudform passar i mittbena och byta sida på sidbenan är inte heller aktuellt, trots att jag regelbundet gjorde det i unga år.

Februari 2013.

Då jag sist bytte frisör (måste ha varit någon gång 2007, för 2008 gjorde han ju sedan mitt underbara brudhår) gick det till på ungefär samma sätt. Jag hade då gått hos en frisör jag känt sedan vi var små och varit jättenöjd, till det sista året, då vi hamnade i kreativ torka och jag inte tyckte att jag fick ha håret riktigt som jag ville. Så - jag bokade bara ingen ny tid.

Nu har jag bokat tid hos en annan manlig frisör, på en annan salong. En kollega har följt honom från en salong till den aktuella och talar lyriskt om hur duktig han är. Salongen heter "Killerqueen" (tittat litet på hemsidan och den är inte helt uppdaterad tror jag. Salongen syns nog mer på FB numera) och jag sitter där om precis två veckor på några minuter när. Tillstår att jag känner mig litet nervös. ;)