Bävar på ett konstigt sätt.

I helgen började G och jag att se det s i s t a avsnittet av "ER". Sista säsongen gick i våras och jag spelade in det mesta. Sista veckorna har jag börjat se. Serien har gått i 15 år och jag har sett en förfärlig massa avsnitt. :O)Många i sjukvården älskar serien. Av förståeliga skäl. Den är mycket realistisk. Medan jag pluggade, slukade jag den. Jag tycker förstås om att man fått följa karaktärerna i deras yrkes- och privatliv förutom all den action som försigkommit.

Någon gång per säsong har det varit ett avsnitt där man suttit med andan i halsen och hjärtat på utsidan, tårarna har trillat och sedan har jag varit helt slut då episoden slutar i ett svalt, stilla sovrum där en eller två av hjältarna kommer till ro.
Eller så de episoder där personal från akuten av olika anledningar hamnat i olyckshändelser utomhus, under besvärliga förhållanden och med oftast bristande resurser.

Inte något var fel med att under några säsonger få njuta av George Clooney varje vecka. ;O)

Några huvudpersoner har fått dö (andra har flyttat) och de dödsfallen har framkallat kontrollerade (eerrhh...) tårfloder. ;O)

Det är förstås världens bästa serie och nu har jag bara detta sista avsnitt kvar att se. Det är långt, om jag minns rätt mer än 100 minuter. Jag har melon färdiguppskuren sedan barnens kvällsmat. Litet tjockyoghurt till, kanske litet honung på det (prexis det som barnen fick!). En kopp te. Ska jag se? Göra slut? Jag är i n t e bra på avslut.

Tröstar mig med att jag kommer att se om det med G någon gång. Han har sett en del "ER" han också, men knappast på eget initiativ. ;O)

Bedömer det som troligt att jag blir hemma med lilltjejen imorgon också. Hon behöver en dag till hemma, så vi får se om hon blir bättre innan hon går tillbaka till förskolan. Ruben, ta-i-trä, håller sig helt frisk. Och G, han är i Stockholm.

---> Endast för "ER" nerds - en bildserie från Time.com. ;O)