tisdag 8 september 2009

Dags igen.

Så trött och ledsen nu över hur jobbigt det är med Rubens trots. Jag känner mig fullständigt otillräcklig och som den genom tiderna mest misslyckade föräldern.

Varenda dag har vi konflikter, flera varje timme. Så fort jag initierar en ändring för Ruben, svarar han med att storgråta, högt, tjura ihop, säga "-dumma, dumma" eller i värsta fall slåss. Norah kommer ofta och säger att Ruben slår henne, vilket jag aldrig hinner se. Det är stört omöjligt att få veta vem av dem som talar sanning. Jag utgår från att Norah talar sanning och försöker få Ruben att berätta om han verkligen slagit henne och så förstå att han gjort fel. Och så pressar jag Norah litet på vad hennes del i konflikten bestod i och så känner jag mig som en urdålig förälder."-Nu ska vi borsta tänderna.". Gråt.
"-Nu ska vi ta av pyjamasen.". Gråt.
"-Nu ska vi ta på kläderna." Gråt.
"-Nu ska vi äta." Dumma, dumma.
"-Nu ska vi tvätta händerna." Gråt.

Ja, ni fattar.

Jag är apigt tjurig jag med. Och undrar ständigt om jag gör rätt. :O/ Ibland blir jag galen och skriker åt dem. Fy så hemskt... :O(

Borta är vår lilla smällkaramell till pojke. Han som är så söt att det sjunger i hjärtat och jag funderar hur just han kunnat landa i vår familj. :O) Ruben är egentligen lika glad som vanligt, han har verkligen utvecklats motoriskt i sommar, pratar oavbrutet, funderar och läser "Vi Bilägare" med stort intresse (guh... *rulla-med-ögonen* ;O) :O)) men så har de här helt galet stora konflikterna tillkommit. Det började i våras, men har eskalerat på sensommaren.

Språngmarsch på Skvalpen.

Senvåren och sommaren sprinklade Ruben kärleksfullt "-jag älskar dig mamma" över mig hur ofta som helst. Jag fick höra det jättemånga gånger varje dag. Det kändes jättegott, men självklart oroade jag mig litet också... XO) Nu säger Ruben faktiskt inte alls de orden till mig.
När jag hämtar dem från förskolan, kommer han springande, jätteglad och kastar sig upp i min famn och ger mig en lång och hård kram. "-Jag har längtat efter dig mamma" säger han alltid då. Det känns också jätteskönt, men nu börjar jag sakna jag-älskar-dig-mamma. :O)

Ruben sover fortfarande aldrig en hel natt. Han har fortfarande en orolig sovperiod mellan cirka 23-tiden till 02-tiden. Däremellan kan han vakna en till två, tre gånger för att oftast endast få täcket omstoppat.

Jag anar nog att allt är normalt. En normal treårstrots. Men jag är ensam. Och trött. Och ledsen. Det finns ingen patient som kan bjuda på något så komplicerat som den här dansen som jag och barnen dansar. XO)

Nu m å s t e jag duscha. Orkade inte igårkväll. Och redan då var jag egentligen tvungen att duscha. XO)

Och sedan skall jag titta i "Trotsboken" igen. 8O)

3 kommentarer:

en annan sa...

*kramar* *KRAMAR*
Vi fixar det här, syrran! Och vi gör rätt, det vet jag. För även att göra fel är att göra rätt.

"Min arga älskling" av Britt G Hallkvist:

Min lilla arga älskling,
du skriker och du svär.
Du slåss och kastar saker
och ställer till besvär.

Och inte vet jag riktigt
vad du är ilsken för,
men det är bra du visar
att du kan ha humör!

Men det var mig du klöste,
och det var mig du slog,
så därför vill jag säga;
Nu får det vara nog!

Min lilla arga älskling,
kom, sitt hos mig ett slag!
Så kramas vi. Du gråter,
och snyter, det gör jag.

en annan sa...

Googla på "Min arga älskling" och finn tröst i medmammors ord, bland annat här: http://saringimammaland.blogspot.com/2007/12/min-lilla-arga-lskling.html

en annan sa...

S hittade för övrigt dikten i "Den Gröna Barnkammarboken" som vi just börjat tjuvkika i (den är för lite äldre barn).

http://www.adlibris.com/se/product.aspx?isbn=9163847388