Tid.

För fem år sedan idag kastade jag mig med bultande hjärta - ja! - ut i bloggandets värld. :) Jag hade längtat länge, men fick inte riktigt till det med ett litet barn och en bebis att ta hand om om dagarna. Men den här dagen, som också var en torsdag, kom jag alltså till skott. :)

På numera känt manér, tolkade båda barnen bakom skotern. Norah först på bobben och Ruben sist i pulkan. Norah gör inte ett nog bra jobb med att styra bobben hit och dit, så att pulkan får sladda omkring litet, utan Ruben sitter och vickar sig i sidled för att försöka få litet moves på pulkan. :D

Mina två barn har växt en del sedan dess. Bloggen har också växt och jag publicerat 898 inlägg inräknat detta. Det är inte värst, det är bara en västanfläkt jämfört med många och det handlar såklart inte om det, utan endast om min ohämmade lust att skriva och en liten dos exhibitionism. Och också om en stark önskan om att dela med mig till mina närmaste på ett sätt som annars inte skulle vara möjligt.

Jag ser att jag har tjugofem utkast också, som jag inte skrivit färdigt och som inte blivit publicerade. Det är skönt att det inte är fler än så och som jag nu känner det, så kanske jag bara skulle radera dem. Blogginlägg är för mig i hög grad färskvara och mycket sällan roliga att försöka göra färdiga i efterhand. Någon dag skall jag titta igenom dem och se om det är något att ha kvar och försöka färdigställa.

Mycket vatten har runnit under broarna på de här fem åren och jag blir klokare och klokare med åren. Jag minns inte alls hur jag kände och tänkte i början av bloggandet när det gällde bilder, men jag vet att idag är de essentiella för mig.

Jag tar ofta bilder med bloggen i bakhuvudet. Jag är seg ur startgroparna, men vill förstås kunna blogga på språng med min snajsiga telefon. Jag måste bara byta till ett surfabonnemang först. Bilderna jag tar med kameran ligger förstås i den till jag kommer åt att tömma upp dem i datorn för vidarebefordran ut på bloggen.

Stickningen upp till stan. Alla bilder utom den nedersta är tagna samma dag i februari i år, då det var väldigt vackert väder med magiska inslag. Det fanns av och till igen ett sådant fint dis av iskristaller i luften som gjorde att det blev väldigt tjusigt i vissa ljus under dagen.

Foto är nästan lika viktigt för mig som skrivandet. Det blir litet extremt ibland då jag kan balansera på eggen mellan den starka viljan att fotodokumentera en upplevelse - annars har jag inte upplevt den - eller att helt enkelt bara uppleva den. Men eftersom fotograferandet och bilderna är så viktiga för mig och vi lever i ett fritt land, så måste det väl vara okay. :)

Jag tänker på en gång den här vintern då vi åkte hem från Hindersön. Jag och Ruben i skoterpulkan och Norah och G på skotern. Jag hade fotograferat ute på isen (bland andra bilden här ovan) och satt därför med kameran i knät. Jag hade en massa fina bilder i kameran från helgen och kom på mig själv där jag satt och kupade händerna löst runt kameran och kände det som att jag vakade över en skatt. Så viktiga är bilderna för mig. :)

Den här bilden tog jag strax efter sju på kvällen den femte april, då vi åkte ut för att fira påsk på ön.

Kanske inte konstigt att jag fortfarande kan framkalla känslan av katastrof då syrran råkade radera alla sina bilder från vår vecka då vi var ensamma kvar i Australien, efter att G och mamma åkt hem. Tack och lov har jag ju då kvar mina bilder och så minnena förstås. :)