Överlevde.

Kan hända att jag använde den rubriken efter förra passet på jouren också. :/ Men jag överlevde, även om jag faktiskt fick ett hysteriskt utbrott då jag kom dit.

Jag har mått dåligt hela veckan inför den här helgen. Jag blir inåtvänd, känner mig skör, vill dra mig undan. Jag kan inte tänka på annat. Den frustrationen. Att behöva känna sig så rädd. Att behöva skämmas för att jag är så rädd. Att ha litet ont i magen inför arbetsdagen. Att behöva oroa sig för att bli tvungen att utföra arbetsuppgifter som jag inte varit i närheten av de senaste tio åren.

Den här bilden fick farmor låna för att gratta Ruben i tidningen. :)

Hur patientsäkert är det? Jag vankar som ett djur i bur innan passet och dagen idag har varit gräslig. Jag har inte kunnat sparka mig själv ut ur dimridåerna av rädda tankar som studsat omkring i min hjärna. Jag hade studerat schemat inför helgen och listat ut att på mitt pass skulle det vara telefonpassning som gällde. Det är det enda jag inte känner mig skräckslagen inför, för då behöver jag inte ta hand om patienter och inte heller assistera läkare.

Sully's in da house.

Telefonrådgivning är inte lätt, tro mig, men - ändå. Så när jag kom till jouren ikväll, så skulle jag vara på mottagningen. Jag fattade ingenting. Hade jag verkligen läst så krokigt på schemat? Det var då jag blev hysterisk på riktigt. Väldigt stillsamt visserligen, men rätt olikt mig. Jag satte mig på en stol och sade att "-då går jag hem" och hade mest av allt lust att falla i gråt. Ur mig rann litet osammanhängande att jag är barnmorska och jag har studerat schemat och jag håller aldrig på med de här arbetsuppgifterna och det här är det värsta jag vet... :/

Den stackars kollegan var en sansad och vänlig kvinna och bad nästan om ursäkt för att jag läst fel (har jag verkligen det? gissa om jag skall kolla på måndag), plockade ihop sina saker och lämnade sin arbetsplats för att låta mig sätta mig där. Jag bad om ursäkt till båda kollegorna på plats innan jag gick hem. Jag har oftast inte det minsta svårt för att be om ursäkt. Jag tyckte att jag burit mig illa åt, men jag står för att jag är precis så rädd som jag är för arbetet på jouren.

Imorgon har jag telefonen hela mitt pass. Vi kollade det tillsammans innan jag gick hem. :)

Imorgon - idag - fyller också vår lillkille sju år! För sju år sedan hade vi nog landat i ett av förlossningsrummen i Sunderbyn, kanske var jag redan på väg ned i badet. När jag kom hem från jouren ikväll vid halv elva, satte vi igång att blåsa ballonger, hänga upp diverse från taken och så flyttade några monster in. Två paket ligger inslagna på bordet och Ruben har önskat sig frukost på sängen och buffé till middag. :D

Barnkalaset går av stapeln blott 45 minuter efter jag slutat mitt pass imorgon, men det är lugnt eftersom vi inte ställer till med det här hemma, utan med varm hand lämnar tio småkillar i händerna på en energisk yngling på Teknikens Hus. Det skall bli jätteskoj!